Ordet "kravliberalism" används påfallande ofta som ett skällsord av socialliberaler. Detta språkbruk vittnar om en grundläggande oförståelse för vad liberalismen egentligen står för.
Liberalismen kommer, precis som de flesta andra ideologier, i flera olika smaker. En del av dessa lägger tonvikten på individens frihet, andra på fri företagsamhet, men gemensamt för samtliga är att de bottnar i en tanke om frihet under ansvar, en syn på människan som en aktör med såväl rättigheter som skyldigheter.
När högljudda debattörer av den socialliberala skolan föraktfullt avfärdar liberala debattörer av mer klassiskt snitt som "kravliberaler", avslöjar de sig själva som okunniga. Idén om det kravlösa samhället där allting är gratis, där ansvaret alltid är någon annans och där rättigheter kommer utan skyldigheter är den direkta motsatsen till allting liberalismen står för. Det står var och en fritt att kämpa för ett samhälle byggt på dessa principer, men om man gör det bör man åtminstone vara hederlig nog att inte kalla sig liberal.
Efter alla inlägg jag skrivit om den förmenta liberalism som påfallande ofta återfinns under benämningen "socialliberalism", vill jag dock betona att det faktiskt finns socialliberaler som faktiskt förmår stå upp för både liberalismens grundprinciper och den intellektuella hederligheten. Jenny Sonesson är ett utmärkt exempel på detta, och jag vill varmt rekommendera podcasten Borgarbrackor som hon gör tillsammans med Rebecca Weidmo Uvell.
Det senaste avsnittet (som ironiskt nog handlade om konservatismen) bjöd på mer borgerlig idédebatt än vad regeringen Reinfeldt förmådde leverera under åtta år.
Relaterat:
Teodorescu och den schizofrena liberalismen
Om Lisa Bjurwalds okunnighet
DN1,
Re1,
SvD1,
SvD2
