"Det bästa sättet att inte bli avslöjad med att skriva rasistiska inlägg på olika nätforum är att inte skriva rasistiska inlägg", skrev någon på Twitter igår. Till detta bör såklart tilläggas att om man aldrig säger något rasistiskt hemma, så gör det ingenting om man är avlyssnad heller. För säkerhets skull bör man kanske inte skriva eller säga någonting alls, eftersom såväl Folkpartiet som Kristdemokraterna numera är rasister enligt en del bedömare.
Det finns oändligt mycket att invända mot den journalistik som är resultatet av att kvällstidningarna – i samarbete med våldsbejakande vänsterextremister – ännu en gång ägnat sig åt vad som i praktiken är dataintrång. Jag vill emellertid särskilt lyfta två aspekter, nämligen vad man hoppas uppnå och vad för sorts samhälle vi egentligen vill ha.
Den stora majoriteten av oss har någon gång i affekt uttalat oss grovt och nedsättande om bekanta, klienter, kunder eller totala främlingar som betett sig idiotiskt. De flesta av oss har säkerligen i samband med detta någon gång sagt något nedsättande kopplat till personens kroppsvikt, utseende, kön, hudfärg eller sexuella läggning. Att vi ibland uttalar oss så speglar dock inte nödvändigtvis några bakomliggande värderingar. Ibland beror det helt enkelt på att vi är mänskliga, och därför använder oss av första bästa kraftord vi kommer på.
Är detta oönskvärt? Vill vi ha ett språk helt utan kraftuttryck med potentialen att såra någon? Om inte, när är det okej att använda sig av dem? Att de lämpar sig dåligt för offentliga miljöer är nog de flesta av oss ense om, men var drar vi egentligen gränsen?
Är det oacceptabelt att använda de laddade orden på ett nätforum som är frivilligt att besöka och som de flesta aldrig besöker? Är det oacceptabelt att använda de laddade orden vänner emellan? Är det mer oacceptabelt att använda de laddade orden vänner emellan om någon samtidigt tjuvlyssnar? Är det oacceptabelt att använda de laddade orden vid köksbordet? Är det oacceptabelt att använda de laddade orden när man är ensam? Är det oacceptabelt att tänka de laddade orden?
Att en del människor är rasister står bortom varje rimligt tvivel. Hur förhåller vi oss då på bästa sätt till detta faktum? Anser vi det vara deras demokratiska rättighet att hysa rasistiska åsikter så länge de inte bryter mot lagen? Bör vi använda våra bästa argument för att få dem att ändra sig? Eller är vägen framåt att försöka få dem avskedade från jobb som de faktiskt sköter? Tror vi att de ändrar sig om vi förnedrar dem, tar ifrån dem deras försörjning och fjättrar dem vid en offentlig skampåle? Eller kan ett sådant tillvägagångssätt snarare tänkas vara direkt kontraproduktivt?
"Hon har en längre tid tvingats leva med kränkningar på Flashback", skriver Aftonbladet om Kakan Hermansson. Jag ifrågasätter starkt att det är så enkelt. Att tvingas leva med kränkningar innebär för mig att andra gör intrång i din privata sfär, inte att folk skriver vad de tycker om dig på ett nätforum det står var och en fritt att besöka.
Det innebär såklart inte att det är okej att skriva vad som helst Flashback, men betydelseglidningen är högst iögonfallande. Att Herrmanson därtill själv har gjort karriär på att bete sig plumpt och illa, på att uttala sig grovt nedsättande och generaliserande om andra, är också högst relevant. De dubbla måttstockarna är högst påtagliga.
Vill vi ha ett samhälle där tanken är den enda säkerhetsventilen? Vill vi ha ett samhälle där en stressad läkare – vars arbetsmiljö blir allt stressigare då befolkningen ökar utan att personaltätheten eller antalet vårdplatser gör det – inte får skriva av sig efter jobbet? Vill vi ha ett samhälle där samma läkare inte får uttrycka sin frustration över att sjuka pensionärer som betalat skatt i årtionden plötsligt behöver samsas i vårdköerna med nyanlända anhöriginvandrare med undantag från försörjningskravet?
För min egen del är svaret nej, jag vill inte ha ett sådant samhälle. Ett sådant samhälle är inte ett samhälle för människor, det är ett samhälle för maskiner. Därmed återstår frågan vad man vill åstadkomma med publiceringen.
Vad Researchgruppen beträffar så tror jag de är ute efter makt. De vill berusas av adrenalin och testosteron, precis som de gjorde i sina tidigare liv när de misshandlade ideologiska meningsmotståndare och poliser, när de brände upp politikers bostäder och kapitalismens tempel. När det kommer till Aftonbladet och Expressen är bevekelsegrunderna nog mer splittrade.
De är ute efter ära, berömmelse och priser såklart, de vill bättra på sin Nytorgsstreetcred. De är också ute efter marknadsandelar av den kaka som i tidningsdödens spår blir mindre och mindre för varje år. De är kort sagt ute efter trafik och reklamintäkter, och har man väl gått över gränsen en gång kan man lika gärna gå ännu lite längre nästa gång.
Tidningarna kämpar just för sina liv. Att det finns Flashbackanvändare som utelämnande skrivit om sina missbruk, psykiska besvär, sexuella fantasier och tvångstankar, och vilkas identiteter nu är kända av ett gäng våldsförhärligande extremister, väger uppenbarligen lätt i jämförelse.
Läs även:
Motpol, Anybody's Place
Re1, Re2, Re3, IDG1, IDG2, IDG3, SvD1, Ab1, Ab2
