DN:s Hanne Kjöller har idag skrivit en kort ledartext om händelserna på Malmö centralstation i fredags. Texten står onekligen ut, den dryftar nämligen möjligheten att historien måhända inte är riktigt så svartvit som nyhetsrapporteringen framställt saken.
Det är sunt att händelsen blev en nyhet. Det är sunt att det framkommer kritik mot ordningsvakter och att deras metoder diskuteras, det är knappast någon hemlighet att det finns många rötägg i branschen. Vad som däremot inte är sunt är när alla springer åt samma håll, när nyhetsrapporteringen blir endimensionell, när bakgrundsinformationen lyser med sin frånvaro och nästan inga avvikande röster hörs.
När redaktörer och journalister får höra talas om händelser som den på Malmö centralstation ser de inte bara en pojke som under våldsamma former brottas ned av en vakt. För dem innebär dylika händelser även utsikter till reklamintäkter, lösnummerförsäljning och journalistiska priser. Det krävs ingen större fantasi för att förstå vilka risker detta innebär för nyhetsrapporteringens saklighet.
Det farliga med en mediedramaturgi av det här slaget är inte glidningarna som sådana, det farliga är hur förskjutningen i stort sett alltid sker i samma riktning. På så sätt skapas en skev bild av verkligheten, en bild som leder till att såväl politikerkåren som allmänheten gör val och tar beslut på felaktiga grunder.
När man ser en video som den från Malmö är det lätt att reagera instinktivt, i synnerhet när styrkeförhållandena är så ojämna som filmen ger sken av. När en berättelse om en pojke och en ordningsvakt blir så svartvit att den antar sagans förenklade dramaturgi bör man dock reagera med ett visst mått av skepsis. Att verkligheten på en svensk centralstation full av resenärer sällan är riktigt så enkel ger en annan film av samma händelseförlopp en fingervisning om.
Relaterat:
Det nya, hårda och kalla Sverige
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Sk1,
Sk2,
Re1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ex7,
Ex8,
Ex9,
Ex10,
Ab1,
Ab2,
Ab3
