Henrik Schyffert har i skrivande stund inkasserat 40 298 ryggdunkningar för sitt Facebookinlägg om invandringen till Sverige och föga förvånande har nu också Aftonbladet hoppat på tåget. Problemet är bara att väldigt lite av det Schyffert skriver är sant.
Den OECD-rapport som enligt Schyffert visar att invandringen till Sverige skulle vara lönsam visar egentligen någonting helt annat. "Vi hade i Sverige 40 000 invandrare förra året" skriver Schyffert och räknar i denna siffra in allt från asylsökande till utbytesstudenter och arbetskraftsinvandrare, trots att antalet beviljade uppehållstillstånd under 2014 uppgick till över 110 000.
När det kommer till invandringens kostnader uppgår dessa enligt Schyffert till sex miljarder kronor under "det första åren". Regeringens utredare Jan Ekberg kom dock vid en tid då invandringen till Sverige var betydligt mindre än idag fram till att den egentliga kostnaden uppgick till mellan 1,5 till 2 procent av BNP, vilket idag motsvarar mellan 54 och 73 miljarder kronor årligen. (Vad detta innebär för din privatekonomi har jag skrivit om här.)
Schyfferts inlägg och reaktionerna på detta saknar emellertid inte poänger. Tvärtom, det tjänar som ett utmärkt exempel på den postmoderna verklighetsbeskrivning som på senare år blivit allt mer populär i takt med att sprickan mellan verkligheten och idealisternas karta över samma verklighet växt sig allt bredare. Ställda inför detta faktum har idealismens förkämpar valt att kasta den intellektuella hederligheten överbord.
Sverige tar inte alls emot många invandrare, sägs det, varpå man jämför med länder som Qatar och Libanon. I strikt mening är detta givetvis sant. Qatar tar emot väldigt många arbetskraftsinvandrare från tredje världen. Dessa får under några år till allt annat än avtalsenlig lön arbeta i landet, dock utan utsikter till medborgarskap eller till att få ta del av det ekonomiska välståndet.
Att däremot Libanon har tagit emot många flyktingar från ett kulturellt och geografiskt närliggande grannland kan ingen ifrågasätta. Det är emellertid FN som står för kostnaderna och det utgår ingen etableringsersättning, inga socialbidrag, inga bostadsbidrag eller flerbarnstillägg och definitivt ingen retroaktiv föräldrapenning på de libanesiska skattebetalarnas bekostnad. Jämförelsen med Sverige hade varit relevant om vår invandringspolitik hade bestått i att vi tog emot stora mängder flyktingar från Norge som på FN:s bekostnad fick bo i tältläger, men nu är detta som bekant inte fallet.
Inom den svenska borgerligheten talar man sig idag varma för "öppenheten" och inom nyvänstern är man på motsvarande sätt snabba med att bemöta sina kritiker med att man minsann står för "alla människors lika värde". Orden är vackra och ger alla de rätta associationerna, men exakt vad de har med verkligheten att göra är en helt annan fråga.
Bakom talet om "öppenheten" döljer sig ett gigantiskt politiskt misslyckande, nämligen att Sverige under den borgerliga regeringens tid vid makten blev EU:s största asylland trots att vår integrationspolitik är den sämsta i hela OECD. Bakom nyvänsterns känslomässiga tal om "alla människors lika värde" döljer sig en total brist på relevanta argument.
Det är verkligheten man slåss mot, inte rasismen, och för att värja sig mot verkligheten krävs att man blundar och bekräftar varandras önsketänkande. Det är därför tonen är så hätsk, det är därför argumenten är så intellektuellt ohederliga, det är därför man är så pigga att göra irrelevanta jämförelser, det är därför man är så snabba att skönmåla och det är därför ett infantilt inlägg som Schyfferts kan inkassera så många ryggdunkningar från folk som egentligen vet bättre.
Läs även:
Motpol
Toklandet
Anybody's Place
Rebecca Weidmo Uvell (om hyckleri à la Schyffert)
DN1,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
Sk5,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Re1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1
