Allt sedan sex partier i mellandagarna kallade till en presskonferens för att meddela att nyvalet var inställt, har allianspartierna gjort allt för att utmåla DÖ som det minst dåliga alternativet. Detta har inte tystat kritikerna, men när det kommit till den kritiska massan i opinionen har strategin i mångt och mycket ändå gått hem.
Flera tecken tyder nu emellertid på att det är slut på denna decembersvekets smekmånad. Efter regeringens besked om att de redan skyhöga skatterna nu åter skall höjas, har såväl Göterborgs-Posten som Svenska Dagbladets Sanna Rayman riktat väldigt skarp kritik mot allianspartiernas agerande. Raymans artikel är särskilt intressant då den är skriven av någon som snart skall byta jobb, och som av en händelse därför också tycks ta ut svängarna ordentligt.
DÖ tycks vara på väg att bli både ohållbar och oförsvarbar för allianspartierna. Kritiken blir allt hårdare, det löjets skimmer som vilar över deras tandlösa kritik av regeringens politik blir alltmer bländande och deras vänner tycks överge dem en efter en. Allianspolitikernas svar på detta har blivit att allt oftare och allt mer aggressivt föraktfullt avfärda DÖ:s kritiker som sverigedemokrater, någonting som mest andas desperation.
Moderaten och riksdagsledamoten Fredrik Schulte har idag (på Fredrik Antonssons blogg av alla ställen) skrivit en text till DÖ:s försvar. Schulte förtjänar respekt för att ha bemött kritiken på ett seriöst och öppet sätt, någonting som såvitt jag vet ingen borgerlig DÖ-förespråkare har gjort före honom. Detta väl sagt har Schulte enligt mig ändå fel. Hans partipolitiska analys är korrekt, men den glömmer att väga in den verklighet som det är politikernas ansvar och skyldighet att förhålla sig till.
"[M]igrationsfrågorna har kraften att bokstavligt talat slita Alliansen och även Alliansens partier mitt i tu" skriver Schulte. I detta har han helt rätt, men det beror på att allianspartiernas nuvarande sätt att förhålla sig till migrationsfrågorna är att bära skygglappar. Detta kunde man kanske göra i en annan och mer okomplicerad tid, men idag kan man inte längre kosta på sig den lyxen.
Skygglapparna kostade inte bara allianspartierna regeringsmakten, Sverige befinner sig dessutom med Sanna Raymans ord "på gränsen till kollaps vad gäller asylmottagning och integration". Den politiker som inte vill förhålla sig till detta har ingenting i politiken att göra. Det politiska parti som vägrar förhålla sig till denna verklighet saknar existensberättigande.
Mellan valen 2010 och 2014 bedrev Alliansen en politik som jag i ett inlägg nyligen valde att kalla "socialnyliberal", eftersom den kombinerade socialliberalismens öppna penningkranar med nyliberalismens öppna gränser. Resultatet blev en giftig cocktail av utanförskap, arbetslöshet, kriminalitet, segregation och skenande statsutgifter. Efter valet valde den nya regeringen att fortsätta på denna linje, någonting som nu resulterar i de skattehöjningar som just har aviserats.
Det där kommer inte att hålla särskilt länge till, för verkligheten håller på att springa ikapp de svenska politikerna. "Eventuella ompositioneringar i migrationsfrågorna måste få ta tid att smälta" skriver Schulte. De svenska politikerna har emellertid inte betalt för att ägna några år till att i sakta mak komma fram till slutsatsen att de måste förhålla sig till verkligheten. Speciellt inte nu när tiden i snabb takt är på väg att ta slut.
Läs även:
Pophöger
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
Dag1,
Dag2,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
SR1,
SR2
