"Det räcker nu", är titeln på en debattartikel som publicerades i Expressen igår. Innehållet för tankarna till något en ung, radikal, utopistisk och naiv elevrådsordförande skrivit i elevtidningen. Det är emellertid inte någon elevrådsordförande eller radikaliserad Södertörnsstudent som har skrivit debattartikeln. Det är Annie Lööf.
Integrationen måste bli bättre antyder Annie Lööf. Vad hon inte nämner är att den regering hon själv var en del av såg den havererade etableringsreformen med sina terrorrekryterande etableringslotsar som sin främsta integrationssatsning. Ej heller nämner hon att Sverige under hennes egen tid vid makten började kombinera västvärldens sämsta integrationspolitik med EU-ländernas i särklass högsta asylmottagande per capita.
"När det gäller människor som strider utomlands för terroristorganisationer kan och ska vi skärpa lagstiftningen", skriver Lööf i sin artikel. Varför hon inte gjorde det när hon till skillnad från nu faktiskt hade inflytande över detta framgår emellertid inte. Ej heller framgår varför hon inte, när hon faktiskt hade chansen, gjorde något åt den grova kriminalitet och antisemitism som hon också tar upp i sin text.
Rasismen, islamofobin, hatet och och högerextremismen fullständigt exploderar just nu i Sverige, om man får tro Annie Lööf. Problemet är att detta är en felaktig bild som har pumpats ut av den postmoderna nyvänstern. I själva verken är toleransen för de "hårda attityder mot invandrare" Lööf talar om historiskt låg.
"[M]änniskor irriterar sig på tiggare så till den milda grad att de säger sig vilja sparka i väg pappmuggen med skramlande mynt" skriver Lööf i artikeln, dock utan att redogöra för hur många eller vilka dessa människor är. Lööf har emellertid rätt i att många irriterar sig. Någonting annat vore konstigt när tiggeriet i Sverige – landet med ett av världens mest långtgående och dyra sociala skyddsnät – på kort tid blivit mer utbrett än i många u-länder.
Ett återkommande tema i texten är att, medvetet eller ej, missförstå kritik av den förda politiken som kritik av de människor Lööf säger att vi måste börja se. Kritiken av den ansvarslösa invandrings- och integrationspolitiken bemöts därför som om denna uteslutande handlade om rasism. Kritik av politikernas totala oförmåga att göra något åt tiggeriet och de olagliga bosättningar som följt i spåren av detta beskrivs därför i termer av rasistiska svenskar som går och drömmer om att "sparka i väg pappmuggen".
Det svenska samhällsklimatet har "på bara några år blivit mycket tuffare", skriver Lööf. Det ligger mycket i detta, men Lööf tycks i sin analys av saken blanda ihop orsak och verkan. När städerna är fulla av tiggare, när kåkstäder växer upp som svampar ur marken, när de redan skyhöga skatterna höjs utan att detta kommer skattebetalarna till del, när acceptansen för avvikande åsikter blir allt mindre, när polisen allt mer kapitulerar inför den grova brottsligheten och när allt fler parallellsamhällen gör sig gällande, då kommer också ett råare samhällsklimat som ett brev på posten.
Annie Lööf har med andra ord all anledning att rannsaka sig själv. Hennes implicita men grova anklagelser mot det svenska folket är däremot bara smaklösa.
DN1,
Re1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ex7,
Ex8,
Ab1,
SR1,
SR2,
SR3
