Antalet utländska tiggare i Sverige har fördubblats på ett år, rapporterar SVT idag. Martin Valfridsson, som av regeringen utsetts till så kallad "nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare", avfärdar emellertid ett tiggeriförbud. "Det vore att sopa problemet under mattan", säger han.
Valfridsson har såklart rätt när han antyder att ett förbud endast skulle angripa symptomen, inte orsakerna. Problemet med resonemanget är bara att orsakerna återfinns i andra länder och i en kultur där avståndstagandet från majoritetssamhället är en djupt rotad norm. Svenska politiker har varken mandat, möjlighet eller tid att ta sig an den gigantiska uppgiften att eliminera grundproblemet.
Valfridssons förslag till "lösning" kommer med stor sannolikhet vara åtgärder i stil med fler härbärgen, bidrag, rätt till samhällsservice och så vidare. Att på detta sätt för skattebetalarnas pengar belöna ett beteende som de allra flesta svenskar dels tycker är väldigt otrevligt, dels ofta sammanfaller med regelrätta lagbrott som mark- och husockupationer, kan däremot inte påstås vara att "sopa problemet under mattan".
Sådana förslag och åtgärder bidrar istället till att förvärra problemet. För varje härbärge som öppnar så kommer fler tiggare att komma till Sverige. Istället för att "sopa problemet under mattan" väljer svenska politiker att stoppa huvudet i sanden. Detta leder i sin tur till att känslan av ett samhälle i sönderfall ökar, att Sverigedemokraterna skördar nya opinionstriumfer, att nedskräpningen och antalet markockupationer accelererar och att ilskan, empatilösheten och råheten brer ut sig i det svenska samhället.
"Svenskar är snälla", säger rumänska Ramona i en intervju med StockholmDirekt. Den snällhet som åsyftas är ett utslag av en väldigt påtaglig svensk tillitskultur, men detta kan mycket väl komma att förändras betydligt snabbare än vad de allra flesta vill tro. En tillitskultur kan bara uppstå där tillit faktiskt är någonting befogat. En tillitskultur förutsätter att få missbrukar samma tillit. En tillitskultur tar lång tid att bygga upp, men går väldigt snabbt att rasera.
Den svenska politiken blir allt mer infantil och utopistisk. Svenska politiker talar inte bara om Sverige som "en humanitär stormakt", de vägrar dessutom allt oftare att fatta de obekväma beslut som det är en av deras allra mest grundläggande arbetsuppgifter att fatta. Det radikalpopulistiska Miljöpartiet sitter i regeringen och den postmoderna och verklighetsförnekande nyvänstern kontrollerar allt fler tunga positioner i samhället. Den politiska debatten blir för varje dag allt svårare att skilja från en diskussion mellan olika grötmyndiga elevrådsrepresentanter med skriande brist på livserfarenhet och verklighetsförankring.
Allt detta är en produkt av tillitskulturen. Ingenting liknande skulle i samma omfattning kunna ske i ett samhälle som fortfarande genomsyrades av ett visst mått av hälsosam skepsis. Tillitskulturen har därmed blivit sin egen värsta fiende, den är nämligen i snabb takt på väg att omöjliggöra förutsättningarna för sin egen existens. Det är priset vi får betala för att realpolitiken ersatts av idealism, utopism och flum.
Läs även:
Motpol, Anybody's Place
DN1,
DN3,
SMP1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ex2,
Ab1,
Ab2,
