En del har gjort sig lustiga över detta. Trots allt hänger väldigt få svenskars livskvalitet på huruvida det går att köpa vanliga Alvedontabletter utanför apoteken eller ej. Ej heller är det troligt att de svenskar som framöver drabbas av plötsligt huvudvärk vid en tidpunkt då de flesta apotek är stängda inte kan bli hjälpta av något av alla de övriga alternativ som fortfarande kommer stå till buds. Det är emellertid i grund och botten inte där skon klämmer.
Svenskarna lever i en stat där politikerna gör stora ingrepp i deras liv. Staten reglerar till exempel inte bara medborgarnas föräldraledighet, allt fler röster hörs också för att samma politiker skall reglera denna ännu mer. Medborgarna tvingas ge staten merparten av sina pengar, varpå dessa pengar används på det sätt som staten – inte medborgarna själva – tycker är bäst för samma medborgare. Narkotikapolitiken är drakonisk, det finns ett statligt alkoholmonopol, skatten på tobak är skyhög, et cetera. Listan kan göras oändligt lång.
En del – kanske de flesta – svenskar tycker detta är fullt rimligt. Andra svenskar vantrivs emellertid med denna ordning. Många svenskar finner idag klimatet i ett land som inte bara präglas av stor statlig reglering av medborgarnas privata angelägenheter, utan där debatten dessutom präglas av konsensuskultur och en väldigt smal åsiktskorridor, direkt kvävande. För många svenskar är atmosfären i det offentliga Sverige lite som luften i ett litet rum utan ventilation, just efter att tio personer suttit där under flera timmar med stängda fönster en varm sommardag.
Det är i denna kontext reaktionerna på Läkemedelsverkets panikbeslut om Alvedonförsäljning måste förstås. Många som tvingats genomlida en kraftig huvudvärk eller feberfrossa helt i onödan bara för att statens läkemedelsaffärer varit stängda, värdesätter den sedan några år nyvunna friheten att bara behöva ta sig till jourbutiken på hörnet eller macken i byn för att finna lindring. Många som bara vill leva sina liv i fred, med så lite statlig inblandning och kontakt med myndigheter som möjligt, ser Läkemedelsverkets beslut som en steg tillbaka till en tid som var ännu mer ofri än nutiden.
Vad som gör det hela etter värre är avsaknaden av logik i beslutet. Det är till exempel endast försäljningen av receptbelagda paracetamolprerparat som har ökat sedan avregleringen av det statliga läkemedelsmonopolet. Den försäljning som idag sker utanför apoteken ligger därmed inte bakom den totala försäljningsökning som Läkemedelsverket förklarar de ökade förgiftningsfallen med. Ej heller är det aktuellt att börja reglera försäljningen av rakblad, salt eller någonting annat som medvetet eller omedvetet ofta används av medborgarna på ett sätt som skadar den egna hälsan. Istället handlar det enligt regleringsivrarna om ett beslut som enligt dem har "ett positivt signalvärde".
Att därtill staten med buller och bång börjar återreglera värktabletter, samtidigt som den varken förmår skydda medborgarna mot yttre eller inre hot eller värna äganderätten, gör det hela till en ren förolämpning. Att det hela dessutom sker samtidigt som landets regering försöker tiga ihjäl de riktiga samhällsproblemen gör beslutet direkt surrealistiskt.
Hade det inte varit för de långa åren av socialdemokratiskt styre hade myndigheter varken haft makten eller viljan att på detta sätt reglera medborgarnas privatliv. Läkemedelsverkets beslut var därför, trots att det inte fattades av regeringen, i allra högsta grad en triumf för ett Sossesverige som fram till nyligen verkade vara på reträtt. Veckans beslut må ha varit symboliskt till sin karaktär, men vad det var symboliskt för är hur friheten i Sverige ännu en gång pressas tillbaka.
Mer i ämnet:
Daniel Carlzon och Michael Olausson i DN Debatt
Daniel Carlzon i studiodebatt med Läkemedelsverkets Rolf Gedeborg
