På pappret är den svenska arbetsmarknaden till stora delar avreglerad. I praktiken tillhör den emellertid de mest sönderreglerade i västvärlden. Detta beror på att staten har delegerat uppgiften att reglera den svenska arbetsmarknaden till utomparlamentariska särintressen som LO och TCO. Dessa förväntas representera alla arbetstagare.
LO och TCO representerar emellertid inte alla arbetstagare, de är organisationer med täta band till Socialdemokraterna. Detta yttrar sig bland annat i att man inom LO använder medlemsavgifter till att stödja Socialdemokraterna med väldigt generösa direktbidrag, trots att varannan LO-medlem inte röstar på partiet.
De stora fackorganisationernas inflytande är emellertid inte begränsat till det socialdemokratiska partiet. Genom sin roll på den svenska arbetsmarknaden utövar de vad som i praktiken är en myndighetsfunktion. Därtill sköter de utomparlamentariska fackförbundet administrationen av a-kassorna, trots att dessa i första hand finansieras av staten. Med andra ord utövar Socialdemokraterna via LO och TCO stor makt över staten, alldeles oavsett vilken politik de svenska väljarna har röstat för.
Hur LO hanterar denna makt är talande. För närvarande pressar organisationen regeringen att satsa hårt på vad man kallar "riktiga jobb". Med "riktiga jobb" avses emellertid inte sådana jobb som skulle skapas av marknaden i samma ögonblick en avreglerad arbetsmarknad och en marknadsmässig lönesättning blev verklighet.
Med "riktiga jobb" avser LO arbetsmarknadsåtgärder som till allt utom namnet är identiska med Fas 3. Med "riktiga jobb" avser LO utbildningsinsatser med det enda syftet att frisera arbetslöshetsstatistiken. Med "riktiga jobb" avser LO artificiella offentliga jobb som dränerar statskassan. Jobb som endast kan finansieras genom att staten antingen lånar upp pengar eller höjer de redan skyhöga skatterna ännu mer.
Detta är inte bara en politik som LO ogenerat försöker få igenom trots att en stor majoritet i höstens val röstade mot en sådan politik. Detta är dessutom en politik som LO föreslår i ett läge när stödet för Socialdemokraterna är rekordlågt och varenda analytiker värd namnet klart och tydligt kan se att partiet har sin storhetstid långt bakom sig. Intressant nog är det därtill en politik som LO föreslår samtidigt som organisationens medlemsantal har rasat till 1959 års nivå.
På fredag kommer LO hålla ett seminarium om fördelarna med att konfiskera stora delar av det privata näringslivet och därefter ställa detta under "löntagarnas" (det vill säga LO:s) kontroll. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson kommer personligen vara på plats. Även Anna Hedborg (som tillsammans med LO-ekonomen Rudolf Meidner låg bakom det ökända 70-talsförslaget att genom så kallade "löntagarfonder" göra Sverige till en planekonomisk utopi à la DDR) kommer medverka i diskussionen.
LO är med andra ord en organisation som är både djupt odemokratisk och radikalsocialistisk. Den kämpar inte för några demokratiska ideal, den kämpar inte för en representativ demokrati eller för det system som möjliggjort för de egna medlemmarna att leva ett gott liv. Vad den däremot med näbbar och klor kämpar för är ett klientelistiskt system som ger en stor grupp av mediokra politruker och socialistiska dinosaurier makt och höga löner. Att detta får fortgå år efter år är djupt ovärdigt en demokrati.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3
