"Marknaden kan inte lösa bostadsbristen", lyder ett av Socialdemokraterna omhuldat mantra. Detta påstående är i sin orimlighet fullt jämförbart med att hålla marknaden ansvarig för den brist på toalettpapper som råder i Venezuela och den femton år långa väntetid som en gång i tiden krävdes för att få köpa en bil i DDR.
Vad som har orsakat toalettpappersbristen i Venezuela är att landets regering genom regleringar och socialiseringar har satt marknaden ur spel. Att den som ville köpa en bil i DDR fick vänta i femton år på leverans berodde på att de enda bilfabriker som fanns var statliga och verkade i en planekonomi.
Att det råder bostadsbrist i ett land med hyresregleringar (det vill säga prisregleringar), där ingenting kan byggas utan att ett en närmast sovjetliknande byråkrati först måste ge sitt tillstånd och där kommunerna tenderar att ställa väldigt hårda villkor på handikappanpassningar är såklart ingen slump.
Att det råder bostadsbrist i Sverige är inte marknadens fel. Att det råder bostadsbrist i Sverige beror på att den planekonomi som inte fungerat i Venezuela och DDR inte har fungerat i Sverige heller. Kort sagt, det socialdemokratiska mantrat om att marknaden inte kan lösa bostadsbristen är lögn och förbannad dikt.
Idag lät Finansinspektionen meddela att planerna på att om tre månader införa ett amorteringskrav på bolån har kastats i papperskorgen. Den avkylande verkan detta hade haft på den bostadsbubbla som uppstått i spåren av den förda bostadspolitiken gick därmed om intet. Vad värre är, de negativa effekter som planerna på ett amorteringskrav har lett till kvarstår. Den prisuppgång som orsakades av att många ville hinna köpa en bostad innan de nya reglerna slog igenom är nu ett fullbordat faktum, trots att inget amorteringskrav kommer att införas.
Den bostadsbubbla vi har idag är en kombination av hyresregleringar, regelkrångel, ränteavdrag, amorteringsfria lån, låga räntor samt en rekordstor efterfrågan orsakad av en rekordstor invandring. Samtliga dessa faktorer är orsakade av antingen en aktiv politik eller en högst remarkabel brist på sådan. De svenska politikerna har haft oräkneliga tillfällen att åtgärda åtminstone någon av dessa faktorer. De har emellertid valt att inte åtgärda en enda av dem.
Resultatet är inte bara bostadsbrist, utan också en bostadsbubbla som kan bli förödande för svensk ekonomi. När en liknande bubbla sprack på nittiotalet fick många svenskar sälja sina bostäder med förlust. Endast ett banklån med vidhängande räntekostnader återstod då av det hem man hade köpt några år tidigare. På den tiden kostade emellertid bostadsrätter i många fall bara en tiondel av vad de gör idag. Skulle något motsvarande inträffa i nuläget skulle följderna vara fullständigt förödande för den svenska ekonomin.
Igår lovade Stefan Löfven att ränteavdraget inte skall avskaffas, trots att svenska folket lär förlora på detta under mandatperioden alldeles oavsett om bubblan brister eller ej (ökande bostadspriser är nämligen i normalfallet ingenting den som redan äger en bostad tjänar på, trots alla föreställningar om motsatsen). Efter dagens besked från Finansinspektionen finns en liten chans att detta populistiska löfte till väljarna går samma öde till mötes som så många andra löften Löfven har avgett sedan han blev partiledare, nämligen att det bryts. Låt oss denna gång innerligt hoppas att så också blir fallet.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
