I en väldigt intressant artikel i tisdagens Dagens Industri framgår att Kristdemokraterna och Folkpartiet anser att regeringen inte behöver söka Vänsterpartiets stöd för att villkoren för DÖ skall vara uppfyllda. Enligt dessa två partier är regeringens förhandlingar med Vänsterpartiet onödiga, de ämnar ge regeringen sitt indirekta stöd ändå.
Enligt samma artikel är detta emellertid en tolkning av DÖ som Moderaterna och Centerpartiet inte delar. Annie Lööf varnar uttryckligen för att Alliansen kan komma att fälla regeringen om inte Vänsterpartiet får fortsatt inflytande över regeringens politik. Det finns såklart en viss logik i detta. Utan Vänsterpartiets stöd skulle det övriga rödgröna blocket vara mindre än Alliansen.
Att alliansen skulle ge Stefan Löfven sin välsignelse att bryta samarbetet med Jonas Sjöstedt vore emellertid inte en situation mer bisarr än den vi tack vare DÖ har idag. Tvärtom har den nuvarande situationen blivit ännu mer bisarr efter Moderaternas och Centerpartiets utspel. Anna Kinberg Batra och Annie Lööf tvingar genom sitt agerande Stefan Löfvens socialistiska regering att gå ännu längre åt vänster, trots att riksdagen har en icke-socialistisk majoritet.
De sju gamla riksdagspartiernas försök att isolera Sverigedemokraterna har utvecklats till ett klassiskt exempel på det sluttande planets princip. Man började med att ta ett steg, vilket snart visade sig vara otillräckligt. Därefter tog man ett till steg vilket vilket även detta snart visade sig vara otillräckligt, och så vidare. Varje steg har som sådant framstått som logiskt, naturligt och relativt oskyldigt. Till slut har man emellertid hamnat i ett läge där Centerpartiet och Moderaterna utgör garanten för vänsterpartistiskt inflytande över regeringspolitiken. Det är en pervers situation.
För Anna Kinberg Batra och Annie Lööf tycks det hela framstå som ett spel. För dem tycks inte Sverige vara ett land av människor av kött och blod, för dem tycks Sverige vara en spelplan. Där regeringen straffbeskattar kärnkraftsreaktorer till olönsamhet och nedläggning, där no go-zonerna breder ut sig, där vi för varje dag kommer lite närmare den tidpunkt då bostadsbubblan spricker med förödande konsekvenser som följd, där ser de ett spel, en spelplan och möjligheten till en seger som skall bringa dem heder och ära.
Den seger de hoppas på är emellertid en seger av samma slag som Löfven vann i höstas. En seger 2018 skulle under fyra år ge dem åtta möjligheter att driva igenom sin politik. Resten av tiden skulle de vara utlämnade till en fientlig riksdagsmajoritets godtycke. Så länge DÖ består, så länge försöken att isolera SD kombineras med absolut blockpolitik, kommer Sverige inte gå att styra annat än vid vår- och höstbudgetpropositionerna.
Det är under dessa omständigheter som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf föreställer sig att skolan skall räddas, att laglösheten skall stoppas, att det integrationspolitiska fiaskot skall vändas och att bostadsbubblan och den förödande finansiella krasch som lär följa på denna skall pareras. En gång på hösten och en gång på våren kommer Sveriges ledning under de kommande sju och ett halvt åren ha en chans att göra någonting åt allt detta. Det krävs ingen större fantasi för att inse hur verklighetsfrånvänt detta är.
Från det att jag blev röstmyndig var det till och med 2010 i varje val en självklarhet att ge Moderaterna min röst. Jag kan inte erinra mig ett enda tillfälle då jag ens övervägde att rösta på något annat parti. När Anna Kinberg Batra gör allt för att maximera Jonas Sjöstedts inflytande över politiken gör hon emellertid också allt för att jag – och gissningsvis också många andra tidigare kärnväljare med mig – aldrig skall komma tillbaka.
Läs även:
Ingångsvärden
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Exp1,
Ex2,
Ab1,
Ab2,
SVT1,
SR1,
NSk1,
Av1
