Det sades att Labour skulle få bilda regering. Det sades att inget parti skulle få egen majoritet. Det sades att Ed Miliband var en ny Thatcher. När det till slut var väljarnas tur att säga sitt slutade det emellertid med en konservativ storseger.
Som en mörkblå väljare i ett land med en rödgrön pajasregering och ett mörkrött och direkt sekteristiskt samhällsklimat är det lätt att både glädja sig åt och avundas det brittiska valresultatet. Vad som från ett svenskt perspektiv är ännu mer intressant än det brittiska valresultatet är emellertid den valrörelse som föregick det.
I det brittiska valrörelsen har man diskuterat angelägna samhällsfrågor. I den svenska valrörelsen ett halvår tidigare lyste idédebatten kring de ödesfrågor de svenska politikerna för eller senare måste ta tag i med sin frånvaro. Istället valde man att bemöta de "utmaningar" Sverige står inför med att arrangera floskel-SM. I denna deltävling avgick Fredrik Reinfeldt med segern i samma ögonblick som han med oengagerat tonfall bad svenskarna att "öppna sina hjärtan".
Där de brittiska politikerna tog folkets legitima missnöje med sakernas tillstånd på allvar, valde de svenska politikerna 2010 istället att börja föra en tvärtom-politik. I samarbete med Miljöpartiet sände man en signal till svenska folket att det är politikernas och inte väljarnas vilja som gäller, att bestraffning är att vänta om tillräckligt många väljare opponerar sig. När samma politiker – efter att på detta sätt slagit knut på sig själva – röstades bort i valet 2014, valde de därefter att slå knut på sig själva ännu en gång. Resultatet blev att en röst på Moderaterna till slut visade sig bli en röst på den under galgen reformerade kommunisten Jonas Sjöstedt.
På samma sätt har de två ländernas politiker valt väldigt olika vägar i förhållande till EU. När ett missnöje med att allt mer av den politiska makten kontinuerligt överförs till en svällande, anonym, ogenomskinlig och inte sällan direkt odemokratisk maktapparat i Bryssel gjorde sig gällande, valde de brittiska politikerna att börja bjuda den fartblinda europeiska skuldunionen motstånd.
I Sverige valde emellertid politikerna inte bara att fortsätta arbeta för mer maktöverföring till Bryssel, samtidigt som de inför väljarna upprepade sina genomfalska floskler om "ett smalare men vassare EU". De gjorde också allt de kunde för att minimera de folkvalda EU-kritikernas inflytande, någonting som de dessutom öppet och ogenerat motiverade med att dessa kritiker vägrade att stämma in i den EU-federalistiska hallelujakören.
Det var ett land med högt i tak som höll val igår. Vinnaren var ett parti som tog folkviljan på allvar. Förloraren var ett parti som likt så många i det svenska etablissemanget flörtade med såväl den postmoderna nyvänstersekterismen som med islamistiska krafter. Alliansen skulle såklart kunna dra lärdom av detta, men istället för att bry sig om vad väljarna tycker tycks man ha fått för sig att det är gap och skrik-vänstern på Aftonbladets ledarredaktion man behöver övertyga för att vinna val.
Läs även:
Dick Erixon,
Motpol,
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5
