En stor del av den svenska politiska debatten förs som om Sverige inte hade någon invandring över huvud taget. När politikerna slår varandra i huvudet med olika arbetslöshetssiffror förklarar man till exempel så gott som alltid dessa siffror med den ekonomiska politik som har förts. Att invandringen inte bara är väldigt stor, utan att den i snabb takt förändrar förutsättningarna på arbetsmarknaden och att det främst är bland invandrare som arbetslösheten är hög, är ingenting mat låtsas om när man jämför olika mandatperioder med varandra.
På samma sätt låter man påskina att det är "vita kränkta män" som ligger bakom de våldtäkter som idag begås i Sverige, trots att överrepresentationen bland invandrare när det kommer till detta brott är en häpnadsväckande faktor 5,5. När skolans problem diskuteras förklaras detta vara uteslutande en produkt av motståndarsidans skolpolitik. Av debatten att döma har det faktum att klasserna fylls på med nya elever som ofta saknar både förkunskaper och rent språkligt är oförmögna att ta del av undervisningen ingenting med skolans problem att göra.
Så där håller det på. När bostadsbristen förvärras och när bostadspriserna skenar diskuteras detta som om fenomenen i fråga var helt oberoende av den snabba befolkningsökning som invandringen medför. Det går att lista många fler exempel, men redan här börjar poängen väldigt tydligt att utkristallisera sig: Invandringen har idag blivit till elefanten i rummet när det kommer till väldigt många av de mest angelägna svenska samhällsproblemen.
Hur långt detta egentligen har gått illustreras väldigt väl av en dagsfärsk artikel i Expressen. I denna berättas att Stefan Löfven inför Riksdagsjournalisternas förening igår beskrev allianspartiernas tillbakagång i höstens val som "[e]tt tydligt uttryck för att den politik som förts inte var bra".
Stefan Löfven har såklart helt rätt i sak. Problemet är bara att det inte var något missnöje med alliansregeringens arbetslinje eller dess ekonomiska politik som väljarnas dom var ett "tydligt uttryck för". Att de rödgröna partierna bara gick framåt med någon tiondels procent visar tydligt att det inte var bristen på vänsterpolitik som väljarna var missnöjda med. Att det i själva verket var Sverigedemokraterna som fångade upp de tidigare alliansväljarna visar med all önskvärd tydlighet att det istället var ett utbrett missnöje med invandringspolitiken som valet var ett "tydligt uttryck för".
Stefan Löfvens dumdryga ord om valet som ett "tydligt uttryck för" en politik som inte var bra" hade varit motiverade om Löfven hade för avsikt att lägga om invandringspolitiken, men det har han inte. Vad Stefan Löfven istället gör är att låtsas som att höstens val (ett val som resulterade i en tydlig icke-socialistisk riksdagsmajoritet) var ett mandat för en socialistisk politik.
Vad Stefan Löfvens ord avslöjar är att han gör precis det som han påstår sig inte göra, nämligen att gotta sig i de sverigedemokratiska valframgångarna. Det är endast tack vare dessa framgångar som han kan titulera sig "statsminister". Samma svenska vänster som ständigt vill kleta Sverigedemokraterna på sina politiska motståndare har Sverigedemokraterna att tacka för att de nu sitter vid makten.
Man skulle kunna tänka sig att detta faktum lade sordin på den glädje och den triumf som den svenska vänstern känner inför att ha "vunnit" valet, men som Stefan Löfvens ord så tydligt visar är så inte fallet. Att Aftonbladet gått i bräschen för att misstänkliggöra DÖ:s kritiker, att de gång på gång hävdat att det ligger i ärkefienden Alliansens eget intresse att hålla fast vid denna impopulära och odemokratiska överenskommelse, är även detta ett utslag av samma totala brist på ödmjukhet.
Vad såväl Löfven som Aftonbladet signalerar är att man inom vänstern gläds åt de sverigedemokratiska framgångarna, trots alla bröst- och falsettoner om motsatsen. Detta är i så fall inte bara ett hyckleri av astronomiska proportioner, det väcker dessutom väldigt många och pikanta frågor om vad som egentligen är deras bevekelsegrunder när de uttalar sig om hur Sverigedemokraterna bör och inte bör bemötas.
DN1,
DN2,
DN3,
NSk1,
NSk2,
LT1,
SMP1,
SMP2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD8,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2
