"Barnen som inte finns" är titeln på en artikel i Svenska Dagbladet om de hundratals utländska gatubarn, främst marockaner, som lever i Sverige. De utnyttjas, de stjäl och de använder droger. Svenska myndigheter känner inte bara till detta, polisen vet dessutom mycket väl vilka gatubarnen är. När det kommer till kritan låter emellertid i praktiken svenska myndigheter det hela få pågå ostört.
Att det förhåller sig på det sättet har två orsaker. Den ena orsaken – vilket också framgår av artikeln – är att dessa barn och ungdomar inte vill ha myndigheternas hjälp. Tvärtom, de rymmer från de boenden de placeras på. I artikeln pekar poliser på det uppenbara, nämligen att det behövs låsta platser för att förhindra att dessa barn fastnar i missbruk och kriminalitet. Enligt Statens institutionsstyrelse är detta förslag inte någon lösning på problemet, varför de istället väljer att inte göra någonting alls.
Den andra orsaken till att detta får fortgå är det underförstådda antagandet att det är bättre för dessa barn och unga att befinna sig i Sverige än i hemlandet. Detta anses i sammanhanget som så självklart att man i artikeln inte ens bemödar sig med att skriva ut det.
Klart är att barnen i många fall har farit illa i hemlandet. De far emellertid väldigt illa i Sverige också. De fastnar i kriminalitet och missbruk, de utnyttjas av grovt kriminella och de prostituerar sig. I artikeln berättas om två afghanska pojkar som fastnade i ett eskalerande missbruk, komplett med rökheroin och överdoser.
Det är såklart fullt möjligt att dessa faktiskt var flyktingar i ordets egentliga bemärkelse. De är dock precis lika möjligt att de var två unga människor i jakt på en bättre framtid. Två människor som, efter att ha lämnat all social kontroll bakom sig, i ett främmande land av välmenande men naiva människor helt tappade fotfästet och därför förstörde sina liv.
För de flesta av dessa barn och unga väntar en tämligen mörk framtid, alldeles oavsett om denna framtid utspelar sig i Sverige eller i Marocko. I ett land som Marocko har emellertid dessa barn en chans. Där återfinns deras släktingar och således också ett visst mått av social kontroll. Där återfinns också (till skillnad från i Sverige) de lätta jobb som åtminstone ger dem chansen att välja ett normalt liv.
Att Sverige i ett utslag av missriktad välvilja låter barn så unga som åtta år växa upp i grovt kriminella miljöer bortom varje tillstymmelse till föräldraansvar är ingenting annat än en praktskandal. Att Statens institutionsstyrelse är så rädd för att använda tvångsmedel att man hellre låter åttaåringar bo på gatan och använda droger är ett socialt haveri. Att Sverige automatiskt utgår från att allt detta är bättre än att skicka tillbaka dessa barn till hemländerna är fullständigt huvudlöst.
Det är inte bara naivt, narcissistiskt och extremt chauvinistiskt. Det är framför allt också obeskrivligt grymt. På detta sätt lurar vi människor alldeles för unga att fatta kloka beslut om sin egen framtid att kasta bort sina liv. Att detta får fortgå är ett sorgligt kvitto på hur farlig och destruktiv den svenska flörten med den postmoderna nyvänsterns sekteristiska tankegods egentligen är.
DN1,
NSk1,
Dag1,
SMP1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
SR1,
SR2
