2015-05-23

Klansamhället och tillitssamhället

När upplopp som de som igår drabbade Tensta inträffar är det i Sverige närmast en ryggmärgsreflex att ta klassanalysen till hjälp för att förklara det inträffade. Det är en berättigad ilska mot ett hårt och kallt samhälle som är orsaken, barnfattigdomen är utbredd, det finns för få fritidsgårdar, et cetera.

I den mån man går längre än så gör man detta genom att påstå att de kriminella gäng som ligger bakom upploppen skulle vara offer för rasism, att erfarenheter från hemländerna gör invandrare så rädda för brandkåren att de finner det nödvändigt att anlägga bränder och därefter kasta sten på de brandbilar som kommer för att släcka dem.

Innerst inne förstår alla såklart att dessa förklaringar inte håller, men de är praktiska halmstrån att greppa efter när den värld man lever i vägrar anpassa sig till den ideologi man bekänner sig till. Ju större diskrepansen mellan den ideologiska modellen och verkligheten blir, desto fler bortförklaringar, desto större skygglappar och desto aggressivare spärreld mot budbäraren krävs för att upprätthålla illusionen om den egna världsbildens giltighet.

En betydligt rimligare förklaringsmodell återfinns i det klanvälde som är en högst konkret realitet i merparten av asylinvandarnas hemländer. Ett klanvälde som är en väldigt viktig delförklaring till att dessa länder aldrig förmått lyfta sig ur fattigdom, krig och social oro. Ett klanvälde som återfinns på så nära håll som i södra Italien, en del av Italien som som av en händelse är fattig, där institutionerna inte fungerar och där den organiserade brottslighetens makt över samhället är väldigt stor.

De västerländska nationalstaterna må vara sociala konstruktioner, men de är sociala konstruktioner som i de allra flesta fall fungerar påfallande väl. De är stater som har lyckats kasta av sig klansamhällets ok och därefter blivit till en grogrund för upplysningsidealen. Ideal som har lett till innovation, demokrati, stabilitet och välstånd.

De västerländska nationalstaterna är i och med detta en anomali, jämfört med både andra delar av världen och hur det har sett ut historiskt. Hur lång tid det tog innan delar av världen lyckades uppnå detta tillstånd säger en del om hur svåruppnåeligt detta tillstånd är. Att de västerländska nationalstaterna har varit just nationalstater har förmodligen underlättat processen. Att lämna klansamhället bakom sig har förmodligen varit lättare i kulturellt och etniskt homogena stater där nationen som sådan har kunnat överta klanens funktion.

"Klan­sam­häl­let är till­ba­ka", skrev Peter Santesson härom veckan i Skånska Dagbladet. Det är en formulering som borde väcka oro. När klanen går före samhället undergräver detta både rättssamhället och samhällets institutioner. Detta leder i sin tur inte bara till upplopp som det i Tensta, det gör även företeelser som upplopp och organiserad brottslighet svårare att både förebygga och utreda.

Klansamhället är också djupt sammanvävt med det patriarkat som, även om svenska feminister väljer att blunda för det, idag är en högst påtaglig realitet för kvinnor och flickor i förorterna. Det är när lojaliteten mot släkten och klanen är central som kvinnans sexualvanor blir en angelägenhet för både familjen och släkten.

Klansamhället är dessutom ett direkt hot mot det demokratiska systemet. När klansamhället möter demokratin blir klanmedlemmarnas röster ofta en angelägenhet för klanen, snarare än för den enskilde väljaren. Ett uppmärksammat exempel på detta är brittiska Bradford, men måhända mindre känt är att exakt samma företeelse är en realitet i till exempel Södertälje.

Det västerländska samhället är ett svåruppnåeligt tillstånd. De nordiska tillitssamhället är ett både extremt svåruppnåeligt och ömtåligt tillstånd. Avsaknaden av ett klansamhälle har varit centralt för att dessa bägge samhällstyper har kunnat uppstå. När klansamhället nu gör comeback spelar svenska politiker rysk roulette med det tillitssamhälle som de allra flesta svenskar och svenska politiker ställer sig helhjärtat bakom. Det är ett utslag av häpnadsväckande vårdslöshet.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Ab2, Ex1, Ex2