Det fanns en tid då svenska socialliberaler utmärkte sig som artiga och lite försynta människor. De var i regel akademiker, åkte inte sällan Saab och tenderade att vara överrepresenterade när det kom till den sortens smärre olyckor i hemmet där verktygslådor är inblandade. De brukade vara resonerande, drog sig från att höja rösten och var i regel snabba med att påpeka att mynt alltid har två sidor. På senare år har emellertid den svenska socialliberalismen blivit som förbytt. På senare år har den svenska socialliberalismen blivit direkt rabiat.
Detta har bland annat yttrat sig i att den svenska socialliberalismen gjort stora delar av den postmoderna vänsterns tankegods till sitt eget. Detta har i sin tur yttrat sig i att den socialliberala förkärleken för att, den egna förment liberala hållningen till trots, påtvinga andra de egna värderingarna har tagit sig allt mer aggressiva former. Vad som utgör ground zero för den svenska socialliberalismen intellektuella haveri är emellertid EU.
Häromåret skröt till exempel Folkpartiets Cecilia Wikström med hur hon hade bidragit till att utestänga den EU-skeptiska partigruppen EFDD:s ledamöter från EU-parlamentets tunga utskottsplatser. Detta motiverade hon då med att EFDD:s folkvalda representanter hade vägrat att sjunga med i den närmast religiösa hyllningskören i samband med parlamentets öppnande. Ännu mer förbluffande är hur folkpartisten Carl B Hamilton genom hela eurokrisen har fortsatt att hylla det katastrofala europrojektet.
"Camerons EU-populism kommer att skada Sverige", är titeln på en några dagar gammal ledartext i Dagens Nyheter. I denna text framför Peter Wolodarski inte bara åsikten att kritik av EU enligt honom närmast är att betrakta som identiskt med jingoism och främlingsfientlighet. Han antyder också likt Carl B Hamilton att Sverige borde införa euron och att David Cameron borde köra över den brittiska EU-skeptiska folkopinionen. Om inte för Storbritanniens skull så som en uppoffring gentemot resten av Europa.
Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många oroas av underskottet på demokrati i den anonyma Brysselbyråkratin. Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många inte vill ha mer av centralisering i EU. Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många oroas av en union så villig att expandera att man lät Rumänien och Bulgarien bli medlemmar, trots att dessa länder alldeles uppenbarligen inte var mogna för detta.
Inom den svenska socialliberalismen tycks man idag oförmögen att förstå att många skräms av en union så fartblind att den införde euron som gemensam valuta i länder så diametralt olika som Grekland och Portugal å den ena sidan och Tyskland och Nederländerna å den andra, trots att alla varningsklockor ringde redan från början.
Svenska socialliberaler väljer idag inte bara att utan vidare avfärda dessa fundamentala problem med EU. Vad värre är, de tycks också fullständigt oförmögna att acceptera att andra människor faktiskt ser något problematiskt i hur EU-projektet har utvecklats. Istället väljer socialliberaler som Wolodarski i ett utslag av gränslös arrogans att avfärda kritik av EU som ett utslag av rasism.
Jag har full förståelse och acceptans för att det finns de som både gillar och försvarar EU. Den fundamentalistiska syn på EU som till exempel Wolodarski och Wikström kombinerar med en total brist på förståelse för andra perspektiv på saken än det egna ger mig däremot kalla kårar.
Stöd Henrik "HAX" Alexanderssons bokprojekt:
Demokratifabriken – en bok som granskar EU:s maktapparat från insidan
