"Lägstalönerna i Sverige måste kunna bli lägre än vad de är i dag för att många av de invandrare som nu flyr till vårt land ska få en verklig chans att komma i arbete", skrev moderaten Pär Holmbäck igår i Svensk Tidskrift. Ett sådant påstående är som bekant politiskt sprängstoff i Sverige, men från en nationalekonomisk synvinkel är det hela tämligen okomplicerat. Att det förhåller sig på det sättet är mer eller mindre någonting man lär sig i grundkursen.
Vid första anblick verkar Holmbäck ha en nykter syn på situationen. Han erkänner utan omsvep att Alliansens taktik gentemot Sverigedemokraterna har varit ett fiasko. Man har blundat för problemen, man har drivit sina väljare i armarna i händerna på Sverigedemokraterna och att allianspartierna nu riskerar att aldrig mer kunna göra anspråk på regeringsmakten så länge de inte omvärderar sin inställning. Efter att ha konstaterat allt detta slår dock Holmbäck fast att Alliansen inte bör lägga om sin invandringspolitik.
I princip är de förslag Holmbäck lägger fram utmärkta, alldeles oavsett huruvida invandringspolitiken framöver förändras eller ej. Hans närmast fundamentalistiska försvar för status quo i ett läge där asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat land i EU eller EFTA gör emellertid att jag inte kan uppbåda någon som helst entusiasm för hans linje. Denna syn på saken må ligga i den svenska politiska debattens mittfåra, men faktum kvarstår: Med praktiskt taget varje annan måttstock är denna inställning direkt extrem.
Att den svenska vänstern ställer sig bakom denna syn är en sak. Den svenska vänstern tror även att hyresregleringar minskar bostadsköerna och att höjd skatt på arbete i kombination med högre och mer kravlösa bidrag ger lägre arbetslöshet. Kort sagt, den svenska vänstern har inte förmått revidera sin verklighetsuppfattning sedan rekordåren. Istället har man valt att leva i en postmodern drömvärld där varje oönskat forskningsresultat och expertutlåtande utan vidare viftas bort.
Att den svenska högern intar samma utopistiska inställning till invandringen gör mig därför desto mer besviken. Om det förslag om lägre lägstalöner som Holmbäck lägger fram skulle genomföras skulle förvisso situationen förbättras, men det skulle knappast röra sig om någon mirakelmedicin. Därtill har hans parti signalerat väldigt tydligt att några sådana reformer inte är aktuella. Vad värre är, om samma parti skulle omvärdera denna inställning skulle detta med allra största sannolikhet både leda till ramaskri och en tilltagande väljarflykt. Efter alla långa årtionden av socialdemokratisk hegemoni är detta inte någonting som utan vidare låter sig sägas i Sverige.
Inom Alliansen har man efter den ansvarslösa invandringspolitik Fredrik Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet drev igenom försatt sig själva i en rävsax. På många sätt är detta symptomatiskt för hur den svenska liberalismen blivit fartblind. Liberalismen hyllar förnuftet och rationaliteten, men vad samma liberalism ofta tenderar att glömma är att det centrala subjektet – nämligen människan – inte är en rationell varelse. Man behöver inte reflektera särskilt många minuter kring fenomen som sport, bilkörning, ohälsosamt leverne och de tids- och resurskrävande ritualer som omger vår sexualdrift för att inse detta.
Liberalen tenderar ofta att avfärda nationalstaten som irrationell. Detta är naturligtvis på många sätt sant, men vad man då missar är att nationalstaten till skillnad från till exempel de flesta klansamhällen och afrikanska stater visat sig fungera. Nationalstaten har möjliggjort stabila institutioner, demokrati, välstånd, välfärd och i förlängningen också individualismen och liberalismen. I klansamhällen och etniskt splittrande länder fungerar däremot sällan ens grundläggande institutioner som polisen och försvaret tillfredsställande.
Dessa problem gör sig gällande redan i de sydeuropeiska länderna och blir etter värre i de dysfunktionella stater som dagens asylinvandrare i regel kommer från. Detta kulturella bagage är ingenting som försvinner när de korsar den svenska gränsen. Tvärtom har ofta detta bagage visat sig undergräva de svenska institutionerna oavsett om dessa invandrare kommer i arbete eller ej.
Detta innebär såklart ett dilemma för den som förespråkar en invandring som dagens. Ett dilemma är emellertid någonting som bemöts med avväganden, kompromisser och ett öppet sinne. Den svenska linjen har då det kommer till att bemöta dilemman som detta emellertid blivit att förneka att det över huvud taget föreligger något dilemma. Ett sådant förfarande är ungefär lika konstruktivt som att låta bli att betala räkningarna och hoppas på att detta inte leder till några problem framöver.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5
