Gefle Dagblad har under kvällen publicerat en artikel om att den islamistiske imamen Said Rageah förra månaden predikade i stadens moské. Vad som kanske är mest intressant med detta avslöjande är hur företrädarna för moskén kommenterar det hela. Imamen har "tagit avstånd från sina tidigare radikala åsikter" säger en. "När vi bokade in honom var inte det här något vi visste om", säger en annan.
Vi har hört det förut. Det är ett standardförsvar som gång på gång dyker upp i sammanhang som detta, Vi hörde det så sent som i måndags, efter att Studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer hade bjudit in en annan islamist att tala. Detta försvar brukar inte hålla för närmare granskning och det håller inte för närmare granskning den här gången heller, helt enkelt för att Said Rageahs åsikter är alldeles för välkända.
Någon gång måste polletten trilla ned. Att såväl de moskéer som de organisationer som politiker och journalister ser som företrädare för "det muslimska cilvilsamhället" gång på gång blir påkomna med att bedriva islamistisk verksamhet handlar inte om en lång serie av enstaka misstag. Man måste närmast vara blind för att inte se det mönster som framträder.
Det är – givet den långa och ständigt växande listan över "incidenter" – tämligen uppenbart att det islamistiska tankegodset har en långt framskjuten position i dessa organisationer och moskéer. Att så många inte vill se detta, att varje "incident" rapporteras som en enskild händelse och att politiker väljer att blunda för de många välbelagda kopplingarna till till exempel Muslimska brödraskapet är inte bara skrämmande. Det är såväl ett utslag av kulturrelativism som ett skolboksexempel på de låga förväntningarnas rasism.
Även Gefle Dagblads reportage är på många sätt ett exempel på detta. I reportaget nämns nämligen att Abo Raad är imam i moskén och därtill intervjuas hans son. Vad som däremot inte nämns är att Abo Raad har samarbetat med den ökända salafistiska Bellevuemoskén i Göteborg. Ej heller nämns att Abo Raad har kopplingar till en av de män som för några veckor sedan greps för IS-rekrytering, eller att hans son har försvarat denne. Därtill nämns inte att han påstås ha samlat in pengar till självmordsbombares barn eller att hans namn förekommit i en fällande dom för terrorfinansiering.
Att det förhåller sig på det här sättet är inte särskilt förvånande, helt enkelt för att stödet för såväl islamism som jihadism är påfallande utbrett i den muslimska världen. Vad som däremot är förvånande är det svenska samhällets oförmåga att ta detta på allvar. Det finns endast två krafter som tjänar på denna missriktade välvilja, nämligen islamismen och främlingsfientligheten. Den förstnämnda för att att politikerna genom att stryka den medhårs också legitimerar den, den sistnämnda för att politikernas ryggradslöshet riskerar att få den att framstå som logisk.
GP1,
GP2,
Ex1,
DN1,
DN2
