"Vissa pratar om tvång och kvotering", tillstår därefter artikelförfattarna i förebyggande syfte. Detta är emellertid felaktigt, menar samma artikelförfattare, då föräldraförsäkringen enligt dem är "ett privilegium från staten". Att föräldraförsäkringen finansieras med skattepengar som staten (uppbackad av det statliga våldsmonopolet) med tvång har tagit från skattebetalarnas inkomster väljer de att helt bortse från.
Artikeln hinner med att såväl återge felaktiga uppgifter som att utmåla konsekvenserna av högst medvetna beslut som resultatet av strukturellt förtryck. Detta hindrar dock inte att artikelförfattarna har en poäng när de påpekar att även kvinnor som inte skaffar barn (och kvinnor som delar föräldraledigheten lika med sin partner) drabbas av att genomsnittskvinnan tar ut fler föräldradagar än genomsnittsmannen.
Artikelförfattarnas slutsats hade därför i någon mån kunnat vara förståelig om den hade bottnat i ett resonemang om att ändamålen helgar medlen. Det gör den emellertid inte, tvärtom. Inte nog med att man i artikeln återger det direkt socialistiska resonemanget om att föräldraförsäkringen skulle vara "ett privilegium från staten". Vad som mer än något annat röjer artikelförfattarnas människosyn är följande mening:
"Som liberaler ser vi människan som den enskilda byggstenen, inte kollektiv så som familj."
För det första är synen på människan som en "byggsten" (i samhällsbygget) något som utmärker totalitära rörelser. Det är en människosyn som Stalin, Mussolini och Hitler till fullo instämde i. Det är emellertid en människosyn som liberalismen under sin historia närmast sett som sin raison d'être att bekämpa. Det är en människosyn som skulle tjäna som definition på liberalismens antites.
För det andra är synen på ett parförhållande (det är de vuxna familjemedlemmarna som avses) som ett "kollektiv" bisarr. Om man med "kollektiv" menar att två eller fler personer samarbetar uppfyller såklart ett parförhållande kravet, men med minsta möjliga marginal. Det rör sig om en synnerligen frivillig gemenskap mellan två myndiga individer, och har därmed väldigt lite med vad man vanligen avser med ordet "kollektiv" att göra. Vad som däremot är ett utmärkt exempel på kollektivism är en statsapparat som genom att reglera familjers vardag bedriver social ingenjörskonst.
I de förment liberala artikelförfattarnas värld har tvång blivit till "individualisering", ingrepp i den personliga friheten till "liberalism" och höga skatter till "ett privilegium från staten". Det hela vore komiskt, om det inte vore för att vad som föreslås är en stor frihetsinskränkning och om det inte vore för att det hela är så symptomatiskt för den svenska politikens sorgliga tillstånd i största allmänhet.
Läs även:
Thomas Gür
DN1, HD1
