I dagens DN återfinns en debattartikel med titeln "Sju förslag för att stärka de osynligas rättigheter" av Lisa Pelling som, trots att hon av DN:s debattredaktion presenteras som "migrationsforskare", snart visar sig vara en professionell opinionsbildare anställd av socialdemokratiska Arenagruppen. De sju förslagen i fråga är snömos, floskler, sossepolitik, floskler, snömos, kravlöshet samt att det borde vara ännu lättare att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Såväl Löfvens som Pellings analyser är häpnadsväckande endimensionella. Att de osynliga i många fall tjänar långt mycket mer i Sverige än vad de har möjlighet till i sina hemländer, är någonting svenska socialister tycks fullständigt oförmögna att ta in.
Att det kan vara högst rationellt för människor från länder där medellönen är en bråkdel av den svenska att komma till Sverige och jobba till (med svenska mått mätt) låga löner bortser man från. Enligt en socialdemokratisk analys är de osynliga offer för exploatering och förtryck, alldeles oavsett vad de osynliga själva råkar anse om den saken.
Vad som mer än någonting annat avslöjar den socialistiska människosynen är det alternativ man presenterar. Vad man i praktiken säger är att de osynliga skall fråntas sina jobb. Istället skall de ges möjligheten att leva på bidrag, och måhända också omklassificeras som flyktingar. Först därefter skall de erbjudas en minimal chans att finna ett arbete med avtalsenlig lön.
På så sätt fråntar man effektivt de osynliga deras värdighet och självständighet. Istället förvandlas de till vad en borttynande socialdemokrati (i en era då skillnaden mellan medelklass och arbetarklass allt mer suddas ut) desperat behöver. De upphör att vara självständiga människor för att istället bli till en socialdemokratisk bristvara, nämligen nya klienter åt ett klientelistiskt system.
Sanningen är att förutsättningarna för ett samhälle att bli en fungerande mångkulturell smältdegel är usla så länge lägstalönerna är höga, så länge de enkla jobben är få, så länge kraven på utbildning är höga och så länge bidragssystemen är både generösa och kravlösa. För att ha en chans att kopiera den så idealiserade amerikanska nybyggarandan är det jobb som de som beskrivs i artikelserien "De osynliga" som krävs, någonting som dessutom behöver kombineras med att bidragssystemen stramas upp.
Är ett sådant samhälle inget samhälle man önskar måste man också ta konsekvenserna av detta. Illusionen att politiken är ett postmodernt smörgåsbord där nyliberala idéer utan vidare kan kombineras med socialistisk omhändertagandepolitik är farlig. Det är denna föreställning som har gett oss de 55 no go-zonerna. Det är denna föreställning som har gett oss den ohållbara kombinationen av en extrem invandringspolitik och västvärldens sämsta förmåga till integration.
Det är denna föreställning som har försatt oss i en situation där kommunpolitiker tvingas försämra skolundervisningen för att bekosta asylmottagandets kostnader. Det är denna föreställning som resulterat i att ett antal problem i Sverige i snabb takt är på väg att bli akuta, utan att politikerna för den sakens skull har några som helst planer på att göra någonting åt dem.
Om ingen behöver längre behöver en gäller det att vara kreativ
DN1, SvD1, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Re2, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4
