2015-07-10

Lärdomarna från löntagarfondsstriden

Jag har de senaste dagarna läst Svensk Tidskrifts årsbok "Sista försöket att socialisera Sverige? – 30 år efter löntagarstriden". Boken är väldigt intressant läsning av flera skäl.

Den redogör ingående för hur stor acceptansen för löntagarfondskonceptet var inom även de borgerliga partierna, och då i synnerhet Folkpartiet. Folkpartiet hotade till och med att spräcka regeringen Fälldin I om inte denna fortsatte att utreda löntagarfrågan, och släppte endast motvilligt in en moderat represantant (Lars Tobisson) i utredningen.

Ännu mer uppseendeväckande (och helt nytt för mig) är emellertid vad boken redogör för om hur även starka krafter inom näringslivet länge var villiga att kompromissa med de löntagarfondssocialister som ville förstatliga de privata företagen. LO förefaller helt enkelt ha uppfattats som så starka att näringslivet inte ville ta en principiell strid om saken, utan istället försöka nå en kompromiss. Det säger en hel del om hur förrädiskt den radikala socialismen i Sverige gradvis hade flyttat fram sina positioner.

Vad jag själv finner mest slående är emellertid alla de uppenbara parallellerna till samtiden. En liten men högljudd minoritet lyckades med hjälp av universiteten och kultursidorna radikalisera politiken, utan att det fanns något egentligt folkligt stöd för detta. Lars Anders Johansson redogör i boken för hur den politiska striden under denna tid blev en strid om språket, precis som är fallet ("pensionärsskatt", "tvångssteriliseringar", "papperslösa", "könsmaktsordning", "hen"...) idag.

Samhällsdebatten blev hätsk och vänstern tog – återigen, precis som idag – till de lägsta av smutskastningsmetoder. Ett bra exempel på detta är hur Olof Palme bemötte Svenska Arbetsgivareföreningens kritik mot förslaget att gradvis förstatliga det privata näringslivet:
"Denna propaganda är ofta vulgär och förgrovad. Jag tror det efter dessa studier är korrekt att säga att arbetsgivarutredningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer."
Med andra ord, motståndarna till en vänsterradikal ideologi utmålades som de egentliga extremisterna. Opinionsbildning mot en extrem politisk linje utan folklig förankring benämndes som "propaganda". Den som hade mage att vara emot en linje vars syfte var att radikalt förändra Sverige i radikalsocialistisk riktning var både "vulgär" och driven av hat.

Parallellerna till samtiden är uppenbara. Det enda som egentligen saknas är ett klipp där Palme, efter att ha blivit kritiserad för sitt tal om "hatets och illviljans kolportörer", föraktfullt svarar att visst har de vulgära förespråkarna för privatägda företag rätt att säga vad de vill, men de måste räkna med att få mothugg.

Vad som emellertid är remarkabelt med boken är hur flera av skribenterna (dock inte alla) inte tycks se denna koppling. Detta blir ännu tydligare när ledarna för de borgerliga ungdomsförbunden intervjuas om sin syn på löntagarfondsfrågan i ett av bokens sista kapitel. En del av dem gör paralleller mellan löntagarfondsfrågan och samtidsfrågor. De samtidsfrågor de lyfter fram är emellertid ofta frågor som dels är förhållandevis perifera, dels deras egna hjärtefrågor.

När det däremot kommer till flera av de dagsaktuella frågor som (i politisk sprängkraft och folklig förankring mätt) påminner om löntagarfondsfrågan väljer de i intervjuerna istället att tiga ihjäl dessa, eller rentav att ställa sig på akademins och kultursidornas sida. i intervjuerna tas 1968 explicit upp, men deras egna svar tyder på att de över huvud taget inte förstått 1968-rörelsens mekanismer. Vi lever idag i en ny 1968-våg (en våg som måhända framöver kommer bli känd som 2010), men av deras svar att döma är detta inte något som ens för ett ögonblick har slagit dem.

Merparten av bokens texter finns för övrigt tillgängliga på nätet. Jag rekommenderar särskilt Lars Anders Johanssons text om kampen om språket och Lars Tobissons text om sina erfarenheter inifrån löntagarfondsutredningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.