När jag såg att det var framför en enorm skylt med texten "Liberalerna" som Jan Björklund idag skulle hålla sitt almedalstal, drabbades jag direkt av lusten att såga det. Att Björklund talade sig varm för "ett välfärdssamhälle i världsklass" och beskrev välfärdssamhället som "det viktigaste vi har" blev direkt komiskt med tanke på skyltens budskap. Denna diskrepans mellan skyltens budskap och vad Björklund faktiskt sade blev därtill inte mindre av att Björklund hävdade att såväl EU som extremt dyra välfärdsreformer var typiska exempel på liberalism.
Att Björklund i och med sitt tal ännu en gång gjorde klart att den så kallade socialliberalism som Folkpartiet representerar inte är en form av liberalism, utan en form av socialdemokrati, borde emellertid inte förvåna någon. Partiets vurm för ett gigantiskt välfärdssystem där en väldigt stor andel av skattebetalarnas pengar går till annat än vad som är även en välfärdsstats grunduppgifter är emellertid inte längre något som särskiljer Folkpartiet från till exempel Moderaterna.
I likhet med både Centerpartiet och Kristdemokraterna – men till skillnad från Moderaterna – valde emellertid Björklund att även tala sig varm för ett antal reformer som faktiskt är liberala. Förutom att slå ett slag för en avreglerad bostadsmarknad valde Jan Björklund idag nämligen att – precis som Annie Lööf och Ebba Busch Thor gjorde i sina almedalstal – förespråka lägre lägstalöner och en mer flexibel arbetsmarknad.
En sådan förändring av arbetsmarknaden vore med allra största sannolikhet inte någon mirakelmedicin, givet hur det svenska samhället ser ut i övrigt, men vore trots detta ett väldigt viktigt steg i rätt riktning. I och med dagens tal har samtliga allianspartier utom Moderaterna i sina almedalstal tydligt markerat att de vill se en liberalisering av arbetsmarknaden.
Istället för att ännu en gång klanka ned på Folkpartiets missbruk av liberalismbegreppet är det måhända därför på sin plats att åtminstone ge Folkpartiet en liten eloge för dess hållning i frågan. Samtidigt är det värt att notera att det nu tycks vara Moderaterna som är det stora hindret för att få till de avregleringar som den svenska arbetsmarknaden så desperat behöver.
Detta väl sagt står det efter att alla Alliansens partiledare nu har hållit sina almedalstal klart att den borgerliga förnyelsen än så länge går framåt endast med myrsteg. Ingen av partierna är ännu i närheten av att representera en politik som faktiskt är redo att möta de "utmaningar" Sverige står inför. Det är ett väldigt sorgligt underbetyg för den svenska borgerligheten, i synnerhet som den består av hela fyra partier.
DN1,
SvD1,
SvD2,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4
