Kriminella gäng i Göteborg tjänar ofta 20 000 kronor i månaden genom att hyra ut en enda lägenhet på den svarta marknaden, enligt ett reportage i TV4-Nyheterna igår.
Att det finns en stor svart bostadsmarknad i Sverige är ingen nyhet, och inte heller förvånande givet den planekonomiska bostadspolitiken. Vad som gör TV4:s reportage så remarkabelt, är att den kvarts miljon kronor som kriminella gäng i deras exempel årligen drar in på endast en lägenhet utgörs av skattepengar. Skattepengar som Göteborgs kommun villigt betalar ut, trots att de är fullt medvetna om vad pengarna går till.
Det hela är perverst. Svenska politiker har haft årtionden på sig att åtgärda dylika missförhållanden, men man har inte brytt sig. Man har inte reformerat bostadspolitiken, man har inte ändrat lagarna, man har inte skärpt straffen, man har inte kartlagt problemen, men har inte avskaffat EBO, man har inte förändrat den kravlösa migrationspolitiken (annat än i ännu mer kravlös riktning) och man har inte gett rättsväsendet de verktyg det behöver. Crazy cat lady-doktrinen har varit överordnad allting annat. Om konsekvenserna av detta har har blivit att skattepengar regnar över grovt kriminella, ja då har man ryckt på axlarna och resonerat att det är smällar man får ta.
Detta är vad det svenska välfärdssamhället har utvecklats till. Svenskarna tillhör världens i särklass högst beskattade folk, men den sjukvård, utbildning och omsorg dessa skattepengar bekostar håller en i en internationell jämförelse påfallande låg standard. I stället går pengar till att finansiera politikers vulgärchauvinistiska stormaktsdrömmar, till fuskare, till kriminella och till kverulanter som utan att skämmas sjukskriver sig på grund av konflikt med chefen eller för obetald TV-avgift.
Den svenska staten har på en och samma gång blivit till medelklassens överförmyndare och till en dörrmatta som inte förmår säga nej när curlingbarnen gapar och skriker. Samma svenska rättsväsende som inte ingriper mot de kriminella som mjölkar socialen på miljonbelopp, förmår inte stå emot när tidningarna publicerar snyftreportage eller när Twitterdreven går. I stället omtolkar de osjälvständiga domstolarna ständigt, genom prejudicerande domar, svenska lagar till en kravlös allt åt alla-filosofi.
Det svenska samhället har ruttnat inifrån, och det är i mångt och mycket det svenska välfärdssamhället som är anledningen till detta. Delar av det socialdemokratiska välfärdssamhället ägde måhända en gång viss legitimitet, men den tiden är över. Vad vi har idag är institutionaliserad stöld, ett klientelistiskt system av bananrepubliksklass.
Många konservativt lagda svenskar försvarar idag detta system. De kritiserar förvisso vissa avarter, men överlag är folkhemsbygget något de förhåller sig både positiva och nostalgiska till. De kritiserar formerna för behandlingen och de har måhända åsikter om behandlingens omfattning, men när det kommer till kritan är de rörande eniga om att stora mängder blodiglar även fortsättningsvis bör bita sig fast i deras kroppar.
Det är hög tid att släppa denna sentimentala syn på folkhemmet. Folkhemmet har kuvat det svenska folket. Folkhemmet har fått även de svenskar som kallar sig för borgerliga att älska den bur i som socialismen har spärrat in dem i, och därtill gjort dem livrädda för världen utanför samma bur. När staten, väl medveten om vad den gör, låter de skyhöga skatter svensken betalar gå till att göra kriminella till mångmiljonärer, är det knappt längre någon som ens reagerar.
Detta kan inte definieras som något annat än ett politikens Stockholmssyndrom. Folkhemsprojektet har slagit sönder svenskarnas självkänsla, det har bestulit dem på deras frihet och det har berövat dem deras värdighet. Ironiskt nog är det idag Sveriges mest kontroversiella parti som är de varmaste förespråkarna av samma folkhem. Till och med när svenska folket gör uppror, gör man det på folkhemmets villkor.
DN1,
DN2,
DN3,
GP1,
Exp1,
SR1
