Å ena sidan föreslår artikelförfattarna att bostadsmarknaden skall avregleras (vilket är vettigt, men dessvärre också ytterst kontroversiellt då det i Sverige råder bred politisk enighet om att bostadspolitiken skall styras enligt planekonomiska principer). Å andra sidan kräver artikelförfattarna massiva subventioner av bostadsmarknaden.
Sådana subventioner skulle finansieras av skattebetalarna, men som av en händelse kraftigt gynna de privata företagen inom de branscher två av de tre artikelförfattarna representerar. Det ligger därför onekligen nära till hands att misstänka att de, i de skyhöga skatter svenska arbetstagare tvingas betala, i första hand ser en affärsmöjlighet.
Vad som verkligen sticker ut i artikeln är dock någonting annat, nämligen följande formulering:
"En annan, mer drastisk väg framåt vore att staten ingriper direkt i den kommunala planprocessen och bestämmer att kommunerna måste ställa upp med planlagd mark, utifrån arbetsmarknadsläget och bostadssituationen i kommunen. Funktionella, storskaligt producerade bostäder skulle då placeras ut utifrån sociala kriterier."
Vad detta betyder är i praktiken att staten skall ges rätten att efter eget tycke anlägga nya miljonprogramsområden där den så önskar, alldeles oavsett vad de berörda kommunerna råkar tycker om detta. Med endast ett penndrag kommer staten då kunna göra en välskött kommun med god ekonomi försörjningsansvarig för ett stort antal arbetslösa personer.
Dessa personers belägenhet är emellertid i första hand en produkt av den statliga politiken. Vad artikelförfattarna föreslår skulle således göra göra det ännu lättare för de ryggradslösa rikspolitikerna att dumpa konsekvenserna av den ansvarslösa rikspolitiken på kommunerna, än vad det redan är.
Detta vore onekligen väldigt praktiskt för staten. Budskapet till kommunerna, däremot, vore att det inte längre lönar sig att försöka bygga en fristad i närområdet. Den frukter man hade hoppats skörda efter årtionden av sparsamhet, framsynthet, långsiktighet och goda prioriteringar, kan nu i stället när som helst konfiskeras av panikslagna rikspolitiker som plötsligt inser att de inte kan hålla vad de lovat.
Vad Sverige behöver idag är ett kommunuppror. Det finns ingen som helst anledning för kommunerna att lägga sig platt när ansvarslösa rikspolitiker, påhejade av såväl politiskt okunniga som hycklare kändisar, försöker smita undan ansvaret för sin egen ogenomtänka tonårsidealism.
Vad som ligger i rikspolitikernas intresse ligger inte automatiskt i kommunpolitikernas intresse. Tvärtom, vad som är praktiskt för staten är allt oftare direkt dåligt för kommunerna. Rikspolitikerna drar sig dessutom inte ett ögonblick för att köra över sina kollegor i kommunerna, varför de senares servilitet ter sig direkt obegriplig.
I stället måste kommunpolitikerna få klart för sig att staten i många fall är deras fiende. Det är kommunpolitikernas jobb att stå upp för den egna kommunens intressen, alldeles oavsett vad staten tycker om detta. Det finns ingen som helst anledning för kommunerna att vara så medgörliga som idag.
Tvärtom, så länge staten använder kommunerna som dörrmatta är det kommunpolitikernas skyldighet att med alla till buds stående medel göra motstånd. De kommer inte kunna stoppa alla dumheter, men de kan utan att bryta mot några lagar göra avsevärt mer motstånd än nu.
Dagens lästips:
HAX, Motpol
DN1, Ex1, Dag1
