I en dagsfärsk kolumn går Johan Hakelius till frontalangrepp på Dagens Nyheter. Hakelius noterar (precis som jag själv gjorde igår) att DN:s senaste regeringskritiska kampanj blir direkt surrealistisk i ljuset av den agendajournalistik som hela tidningen ohämmat ägnade sig åt för bara några månader sedan.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har under dagen i en intervju med tidningen Resumé bemött Hakelius kritik. Enligt Wolodarski finns det "säkert" skäl för tidningen att vara självkritisk, men av de övriga svar han har att ge framgår tydligt att DN enligt honom inte begått ett enda fel.
I sitt svar låtsas Wolodarski att vad tidningen ägnade sig åt inte hade något med anstormningen av asylsökande att göra, trots att DN då uttryckligen angav detta som sitt primära skäl. I stället framställer Wolodarski det som att vad DN då gjorde endast handlade om tidningens "rapportering om Julia Caesar, och den förändrade ton i offentligheten som blivit påtaglig efter sommaren".
Det är sant att Julia Caesar-diskussionen spelade en viss roll. Jag blev själv på ett litet hörn ofrivilligt inblandad i denna, och valde då att skriva ett inlägg till den berörda DN-journalistens försvar. Jag fick en hel del beröm från väldigt oväntade håll för det inlägget, men också ett smakprov på det besinningslösa hat som idag möter många journalister.
Det finns all anledning att markera mot denna form av hat. Det var emellertid i första hand inte det DN:s kampanj handlade om. DN:s kampanj var i första hand ett desperat försök att sätta stopp för den vidgning av åsiktskorridoren som hade skett under våren.
DN satsade allt på att tvinga tillbaka anden in i flaskan. DN satsade allt på att skapa opinion för en asylpolitik som hade blivit fullständigt ohållbar. DN satsade allt på att åter tabubelägga en för Sverige extremt angelägen samhällsdebatt. För att uppnå detta avskaffade DN för en tid allt vad nyanser, konsekvensanalys, målkonflikter och intellektuell hederlighet hette. Ändamålet helgade närmast vilka medel som helst.
Idag är det annat ljud i skällan. I ett fördjupande reportage valde man häromveckan att hudflänga regeringen och myndigheterna (rikspolischefen fick till och med en till svamprisotto förklädd paj kastad i ansiktet) för att de inte skärpte migrationspolitiken redan när DN:s agendajournalistiska offensiv för en mer kravlös migrationspolitik pågick för fullt.
När så Hakelius påpekar dubbelmoralen i detta, svarar Wolodarski med att såväl skriva om historien som att låtsas att kritiken bottnar i att DN "står upp för alla människors lika värde". Det är inte bara djupt ohederligt, det är framför allt direkt ynkligt.
Att Wolodarski därtill avslutar med att tala sig varm för ett nyligen publicerat reportage om SDU, visar med all önskvärd tydlighet att han inte heller lärt sig något av höstens klavertramp. I det väldigt intressanta och välskrivna men bitvis också tendentiösa reportaget, ägnas nämligen påfallande stort utrymme åt att försöka klumpa ihop Tino Sanandaji med Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund.
Detta är ett praktiskt sätt att misstänkliggöra en av sina kollegor respekterad nationalekonom som gång på gång pulvriserat glädjekalkyler om invandringens ekonomiska effekter. DN:s agerande föranledde denna gång dock kritik, även från väldigt namnkunniga meningsmotståndare till Sanandaji.
Med sedvanlig tondövhet ignorerar Wolodarski emellertid helt detta. I stället åberopar han artikeln som bevis för den egna tidningens ofelbarhet.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Exp1,
SR1
