Kommunalskandalen sätter fingret på ett för Socialdemokraterna allvarligt problem, nämligen partiets med dagens verklighet väldigt dåligt överensstämmande självbild.
Den traditionella klassindelningen är idag på många sätt irrelevant. Merparten av den så kallade arbetarklassen är idag rent materiellt i själva verket medelklass. Det finns dock ett stort och viktigt undantag från detta, nämligen de kommunalanställda. De kommunalanställda utgör fortfarande en arbetarklass i klassisk bemärkelse.
Det intressanta med detta är att denna arbetarklass inte arbetar för skrupelfria direktörer eller giriga grosshandlartyper, utan för den offentliga sektorn. Vad mer är, eftersom de arbetsuppgifter de kommunalanställda utför i regel är påbjudna och till stor del betalda av staten, är det i praktiken också ofta staten som är de kommunalanställdas de facto-arbetsgivare.
Den springande punkten i sammanhanget är att denna stat (och i regel också de kommuner som rent formellt är de kommunalanställdas arbetsgivare) de senaste hundra åren dominerats av socialdemokratiskt styre. Kommunalarbetarnas materiella belägenhet är med andra ord resultatet av ett stort socialdemokratiskt löftesbrott.
Vad gör då i detta läge fackförbundet Kommunals ledning? Jo, förutom att driva lyxkrog med förlust, anordna subventionerad striptease och unna sig själva förmåner medlemmarna bara kan drömma om, så fjäskar den för samma parti som har svikit de arbetare man påstår sig representera.
När en mångmiljonär till sossehöjdare med såväl väldigt hög lön som andra höga inkomster, men som definitivt inte tycker det är häftigt att betala skatt, var på jakt efter en bostad i centrala Stockholm, ställde man utan vidare upp med en lägenhet med såväl attraktivt läge som låg hyra.
Det socialdemokratiska parti som blivit alltmer marginaliserat borde värna om de arbetarklassväljare som faktiskt finns kvar. Vad kommunalskandalen visar är att man i stället spottar dessa väljare i ansiktet. Lägenhetsaffären är det ultimata exemplet på detta, men samtidigt också bara toppen av isberget.
Problemet för Socialdemokraterna är emellertid att för att höja de kommunalanställdas löner, måste man också höja skatterna kraftigt. Sådana skattehöjningar skulle dock leda till att partiet förlorade de medelklassväljare vilkas röster man måste vinna för att få bilda regering. Socialdemokraterna sitter således i en rävsax.
Vad värre är, problemen för partiet upphör inte där. För att hantera de "utmaningar" Sverige har ställts inför efter att såväl den förra som den nuvarande regeringen velat leka "humanitär stormakt", måste en hel flock av heliga socialdemokratiska kor slaktas.
För att hantera de "utmaningar" Sverige idag står inför måste bostadsmarknaden avregleras. Välfärdssamhället måste bantas kraftigt, låglönejobben måste släppas fria, skatterna måste sänkas, flumskolan måste styras upp, bidragssystemen måste göras väldigt mycket mindre generösa idag, straffen måste bli avsevärt hårdare och antalet poliser måste bli betydligt fler.
Detta är inte bara reformer som socialdemokraterna ogillar, merparten av dem är dessutom reformer står i direkt konflikt med hela partiets raison d'être. Annorlunda uttryckt, utvecklingen i Sverige och i världen i stort har gjort partiet irrelevant. Om inte Socialdemokraterna snabbt lyckas återuppfinna sig själva kommer detta också bli såväl partiets som hela maktkonglomeratets undergång.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ab1,
Ab2,
Ab3
