Det är nästan lätt att glömma idag, nu när Fredrik Reinfeldt blivit en sorglig, quijotisk och alltmer Barbara Santana-liknande figur i nyhetsflödet, men faktum är att atmosfären var direkt kvävande under hans sista år vid makten.
Det var inte bara hans fel. Det rådde en medial och kulturell nyvänstervåg. 70-talets muterade gengångare hemsökte Sverige, tidningarna ballade ur och vänsterdemagoger hällde bensin på lågorna för glatta livet. Reinfeldt valde emellertid att inte bjuda motstånd.
Tvärtom, Reinfeldt gjorde den rabiata och hyperradikaliserade vänsterns urspårade ståndpunkter till sina egna. Därmed blev han för många den främsta symbolen för vad som pågick, vilket också var helt och hållet rättvist. Det var han och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för att det gick som det faktiskt gick.
Idag, med en inkompetent socialistisk regering – över vilken de postmoderna och identitetspolitiska sekterna utövar stort inflytande – vid makten, är luften paradoxalt nog betydligt lättare att andas. Detta beror till stor del på att medie- och kulturvänstern inte längre har något intresse av att hälla bensin på lågorna, utan i stället så sakteliga har börjat ansluta sig till släckningsarbetet. De har inget intresse av att förstöra för sin regering, dessutom har nu lågorna börjat komma oroväckande nära deras egna bostadsrätter på Söder.
Verkligheten blev till slut så ohållbar att till och med en regering i vilken Miljöpartiet ingick blev tvungen att agera. Den redan krackelerande åsiktskorridoren föll då samman med buller och brak, och den 70-talsstinkande smog som hade lagt sig över Sverige började till slut blåsa bort. I dess ställe väntar denna gång emellertid ett gigantiskt uppröjningsarbete, snarare än någon touche av det flärdfulla 80-talet.
Hur som helst, sedan Reinfeldt avgick har någonting hänt med bilden av honom. Så länge han satt kvar vid makten var det lätt att hålla sig för skratt när han gjorde sina alltmer förvirrade utspel, men sedan dess har fenomenet Fredrik Reinfeldt förvandlats till lyteskomik.
Det började strax efter valet med hans famösa uttalande om "oändliga fält och skogar". Det visade sig att Reinfeldt under en av sina resor med regeringsplanet hade upplevt ett heurekaögonblick. Högt uppe i det blå hade Reinfeldt slagits av insikten att Sverige var glesbefolkat. Det fanns, resonerade Reinfeldt, gott om obygd i vilken invandrare kunde bo, varför en extrem asylpolitik var fullständigt oproblematisk. Mysteriet med Fredrik Reinfeldts kamikazepolitik hade plötsligt fått en förklaring.
Den gången gjorde han ett redan dårhusstämplat Sverige till ännu mer åtlöje i omvärlden genom att uttala sig i en dansk tidning. En lökig memoarbok, ett banalt sommarprat och ett antal förvirrade Facebookuppdateringar senare var det så dags igen.
I en intervju med finska Hufudstadsbladet gratulerade i veckan Fredrik Reinfeldt Finland till den anstormning av asylsökande som landets regering anser vara ohållbar. Sverige är inte, antyder Fredrik Reinfeldt, landet med i-världens största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. Tvärtom, hävdar Reinfeldt genom att hänvisa till anekdotiska bevis, är invandrare den grupp som arbetar mest i Sverige.
Som grädde på moset förklarar Fredrik Reinfeldt hur han njuter av mångkulturen i Vasastan, där han bor granne med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. För att ytterligare säkra sitt eftermäle som landsfader och statsman förklarar samme Fredrik Reinfeldt som under ett år förverkligade sig själv och levde på ett avgångsvederlag om 156 000 kr i månaden att äldre skall jobba, "inte spela golf eller mata duvor i parken".
Någon gång efter valet 2014 upphörde Fredrik Reinfeldt att vara statsministern som spottade sina väljare i ansiktet. Någon gång efter valet 2014 blev Fredrik Reinfeldt i stället en rikspajas. Det är ingen långsökt gissning att hans offentliga uttalanden allt oftare leder till att allt fler höga moderater skruvar väldigt besvärat på sig.
Läs även:
Den sjätte mannen
