År 1789 (det vill säga 13 år efter självständighetsförklaringen) började en ny grundlag gälla i USA. Denna nya grundlag gäller än idag och har gått till historien som framsynt och progressiv. Den har närmast ikonisk status och anses allmänt på ett föredömligt sätt garantera individens frihet och rättigheter.
Att den amerikanska konstitutionen har fått detta rykte är extremt ironiskt. Då den under tämligen oortodoxa former antogs var den väldigt kontroversiell. Detta berodde inte på att den gav individen långtgående friheter. Tvärtom, den var kontroversiell för att den kraftigt stärkte den federala regeringen och gav denna rätten att beskatta folket, något som den i praktiken tidigare inte hade haft. Kort sagt, den nya konstitutionen innebar att en del av de friheter amerikanerna hade vunnit i och med självständigheten rullades tillbaka.
1971 räckte dessa befogenheter att beskatta folket dock inte längre till. Detta år gick den amerikanska staten i konkurs, även om det officiellt inte hette så. 1971 beslöt president Nixon att överge guldmyntfoten. Statsskulden och inflationen hade ökat, inte minst till följd av Vietnamkriget, och när andra länder började utnyttja de rättigheter att växla in sina dollarreserver mot guld som Bretton Woods-systemet garanterade dem, blev situationen ohållbar.
Vad som sedan hände brukar inte räknas som en statskonkurs, men som till exempel Peter Schiff har påpekat var detta i grund och botten precis vad det var. Före 1971 var definitionen av en dollar en fordran på en viss mängd guld. När Nixon ensidigt övergav guldmyntfoten upphörde en dollar emellertid att vara en skuldsedel som gav innehavaren rätt till något konkret. En dollar övergick i praktiken till att vara en fordran utan täckning.
Situationen var således identisk med vad som sker vid en statsbankrutt av klassiskt snitt. När en stat ställer in sina betalningar försvinner inte långivarnas fordringar (det vill säga statsobligationerna eller, vilket var fallet 1971, dollartillgångarna). Efter förhandlingar skrivs dock en del av skulderna av, vilket innebär att långivarnas fordringar minskar i värde. Detta var också precis vad som hände 1971. Efter att övergången från guld- till pappersmyntfot hade fullbordats minskade den nya fiatdollarn dramatiskt i värde.
Sedan dess har guldpriset inte bara levt sitt eget liv, det har dessutom utgjort en indikation på risk. Det ökade dramatiskt i samband med finanskrisen 2007-2008, för att sedan sjunka något. När eurokrisen därefter slog till steg det till nya rekordnivåer. När den akuta fasen av denna kris var över, eller åtminstone upplevdes vara över, sjönk det återigen. Värt att notera är dock att det allt sedan finanskrisen legat kvar på historiskt höga nivåer.
När Federal Reserve i slutet av 2015 signalerade att man ämnade höja räntan pressade detta tillfälligt guldpriset nedåt. Effekten blev dock kortvarig, trots att Fed till slut faktiskt också höjde räntan. De senaste veckorna har guldpriset stigit dramatiskt och har med råge hämtat in det av Fed orsakade prisfallet.
Anledningen till detta är att marknaderna är väldigt nervösa. Den senaste tiden har prognoserna om dystrare tider duggat tätt, vilket egentligen inte borde förvåna någon. De senaste decenniets finansiella kriser har nämligen orsakats av ohållbar skuldsättning. Politikernas åtgärder på detta problem har emellertid inte varit att minska skulderna.
Tvärtom, politikernas försök att möta kriserna med keynesianska stimulansåtgärder och räddningspaket till krisande stater och banker har lett till att skulderna ökat dramatiskt. Man har, annorlunda uttryckt, försökt lösa problemen genom att förvärra deras orsaker. Att fler väljer att säkra sina tillgångar i guld under året är därför ingen särskilt långsökt gissning.
Missa inte:
Peter Schiff i Radio Mises
SvD1,
SvD2,
DN1,
DN2
