Socialdemokratiska ministrar har den senaste tiden vid ett flertal tillfällen gjort offentliga uttalanden på temat 70 000 asylsökande under 2016 är alldeles för många. Utöver detta skickas regeringens egen wonderboy Anders Ygeman närmast dagligen ut bland journalister för att komma med nya tuffa utspel, som till exempel att uppemot 80 000 av alla som sökte asyl under 2015 skall utvisas.
Detta är på många sätt fullt naturligt. Socialdemokraternas opinionssiffror är katastrofala (åtminstone ur partiets egen synvinkel) och Sverigedemokraterna har gått om Socialdemokraterna som största parti bland LO-medlemmar. Därtill har partiet att hantera den ytterst besvärande omständigheten att de senaste årens ansvarslösa invandringspolitik i snabb takt är på väg att göra socialdemokratisk politik omöjlig i Sverige.
På andra sätt är emellertid de socialdemokratiska ministrarnas utspel väldigt märkliga. Regeringen utgörs nämligen inte bara av Socialdemokraterna, utan också det aktivistiska och utopiska Miljöpartiet. Det senare partiet gjorde efter en numera berömd presskonferens i november klart att man under inga omständigheter kommer gå med på fler skärpningar av asylpolitiken.
Verkligheten är dock en svår fiende för ett hyperidealistiskt regeringsparti med skygglappar, i synnerhet när samma regeringspartis dinosaurie till koalitionspartners hovastronomer ser en meteor närma sig Yucatánhalvön i snabb takt. En djup spricka har därför uppstått i regeringen. Således fylls nu nyhetsflödet av socialdemokratiska utspel om hårda tag och uppstramningar av migrationspolitiken, samtidigt som Miljöpartiet bjuder på utspel i diametralt motsatt riktning.
Enligt Dagens Industri pågår idag hårda och ytterst infekterade förhandlingar mellan regeringspartierna om migrationspolitiken. Enligt en miljöpartistisk källa är regeringen på väg att spricka. Ett scenario som, givet Socialdemokraternas desperation och Miljöpartiets totala brist på mognad, inte framstår som särskilt osannolikt, även om den miljöpartistiska "läckan" i första hand gissningsvis bör förstås som ett led i partiets förhandlingsstrategi.
Den obegripliga i sammanhanget är någonting helt annat, nämligen varför Socialdemokraterna fortfarande sitter i koalition med Miljöpartiet. Regeringen är, tvärtemot vad man ofta kan få intryck av, mindre än Alliansen. Det är först med Vänsterpartiets riksdagsmandat som det rödgröna blocket blir större än allianspartierna.
Vänsterpartiet är dock inte en del av regeringen. Det skulle inte heller Miljöpartiet behöva vara, maktbalansen i riksdagen skulle inte påverkas om regeringen ombildades till en enpartiregering. En socialdemokratisk enpartiregering skulle däremot få betydligt lättare att förhandla med oppositionen (läs Moderaterna) om alltifrån migrationspolitik till kärnkraft. Sådana förhandlingar tycks Moderaterna idag också tycks vara krismedvetna nog att vara villiga till.
Det är på många sätt ett sant nöje att se de bägge socialistiska regeringspartierna malas ned av en verklighet de inte på långa vägar är mogna att hantera. Problemet är att det inte bara är dessa två partier som mals ned, det är också det svenska samhället i sin helhet.
Det är ett alldeles för högt pris, och därför är det bara att hoppas att Socialdemokraterna snart inser att de inte behöver några snoriga gröna aktivister i alldeles för stora kostymer till sällskap i regeringskansliet. Om en sådan regeringsombildning skulle skjuta det skröpliga socialdemokratiska partiets oundvikliga kollaps några år på framtiden, så må det vara hänt.
SvD1,
SvD2,
SvD3,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SR1,
SVT1,
Ab1,
Ab2,
GP1
