Endast populister med ljusskygga agendor kan ha någonting emot EU och ambitionen om en ever closer union Så löd i praktiken budskapet när Cecilia Wikström (FP) och Peter Eriksson (MP) gästade söndagens Agenda.
Denna tankefigur genomsyrar i stor sett all svensk debatt och rapportering om den brittiska regeringens försök att omförhandla sitt EU-medlemskap, och om den folkomröstning som därefter kommer hållas om huruvida landet skall stanna kvar i unionen. Att David Cameron beter sig oansvarigt, och att ett brittiskt utträde ur unionen vore någonting negativt, ses som någonting så självklart att detta knappt ens behöver påpekas.
När Aktuellt några dagar efter debatten i Agenda rapporterade om saken, fick två bidragsberoende kvinnor ur den brittiska underklassen representera EU-motståndet i landet. De såg härjade ut, de uttryckte sig taffligt och reportageteamet lyckades fånga en utläggning av typen jag är inte rasist, men... på film. Det okommenterade reportagets allt annat än subtila budskap gick inte att missförstå.
Detta ensidiga ställningstagande för EU-projektet är inte bara märkligt. I kombination med det ständiga misstänkliggörandet av EU:s kritiker är det emellanåt dessutom direkt kusligt. Att vara för EU är på intet sätt självklart. Tvärtom, EU av idag är ett projekt i stort behov av kritisk granskning.
Ett medlemskap i EU innebär att stora delar av den politiska makten överförs från de nationella parlamenten till icke-folkvalda byråkrater i Bryssel. Avgörande beslut, ibland med enorma följder, klubbas under slutna nattmanglingar, och om de demokratiska institutionerna därefter har invändningar gör EU snabbt klart att man inte har för avsikt att låta detta sätta några käppar i hjulet.
Vidare var det EU-vännerna, inte unionens kritiker, som trots experternas varningar genomdrev valutaunionen EMU. Det hela var ett politiskt prestigeprojekt i massiv skala som idag har fått katastrofala följder. EMU har lett till att flera europeiska länder idag har skulder de aldrig kommer kunna betala tillbaka.
EMU har lett till att europeiska skattebetalare förr eller senare kommer förlora enorma belopp. EMU har lett till ekonomisk stagnation. EMU har lett till gigantiska problem som i praktiken endast kan avhjälpas genom hög inflation och att valutaunionen avskaffas.
Detta har emellertid inte fått EU-förespråkarna att tänka om. EU-förespråkarnas svar på problemen har tvärtom varit att förespråka ett ännu tätare samarbete och att ännu mer politisk makt överförs till de icke-folkvalda i Bryssel. De svenska politikerna låtsas arbeta mot en sådan utveckling, men röstar i själva verket konsekvent för att öka ständigt överföra mer makt till Bryssel.
Kort sagt, EU-samarbetet har fått katastrofala följder, det lider av ett enormt demokratiskt underskott och politikerna vilseleder allmänheten om vart projektet är på väg. Detta förtjänar en seriös debatt, men i stället utmålas kritikerna som populister och extremister.
Vad Storbritannien beträffar hade jag gärna sett att David Cameron hade lyckats omförhandla landets EU-medlemskap till vad som i praktiken mest var ett frihandelsavtal, inte minst eftersom en sådan utveckling hade kunnat få andra länder att följa efter. Vid det här laget är det dock uppenbart att de förändringar han kommer få igenom bara är av symbolisk natur.
Av denna anledning hoppas jag helhjärtat på ett nej i den brittiska folkomröstningen. Ett brittiskt nej skulle få EU-projektet att skaka i sina grundvalar och, med lite tur, leda till att andra länder omprövade sin inställning till EU.
(Men Putin då? Jo, anledningen till att Putin kan använda EU-motståndet som vapen mot EU är att EU är misskött. Lösningen är inte att ignorera bristerna, utan att åtgärda dem. Vi kan bojkotta hans kriminella fascistregim, även utan överstatlighet och EMU.)
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ab1,
Ab2
