Det svenska medieklimatet är, på sitt sätt, fascinerande.
I sällskap med människor man av erfarenhet vet att man inte bör diskutera politik med, kan en radio som står på snabbt bli outhärdlig. Vad som rapporteras är stundom så vinklat, så skruvat och direkt lögnaktigt att det krävs en rejäl portion självdisciplin för att inte säga alla de där sakerna man vet kommer skapa dålig stämning.
Det senaste halvåret har förvisso väldigt mycket förändrats, men den debatt som nu några år försent har inletts är fortfarande väldigt trevande. Yrvakna politiker föreslår plötsligt självklarheter som borde ha drivits igenom för flera år sedan. Professorer som plötsligt lyfter frågor om målkonflikter och en ansvarslös politik hyllas, trots att de bara påpekar vad som länge varit uppenbart för alla som inte låtit sig ryckas med av den masshysteri som har rått.
Samtidigt fortsätter mycket av vansinnet i oförminskad styrka, inte minst i public service. Barnprogram framstår understundom som ren indoktrinerings-TV, morgonsoffan gästas alltjämt flera gånger per vecka av postmoderna extremister och de okritiska vänstervinklingarna i de fördjupande radioreportagen är legio. Vad mer är, helheten präglas inte sällan av ambitionen att spegla ett fiktivt, tillrättalagt och "intersektionellt" Sverige som har väldigt lite gemensamt med den verklighet tittarna och lyssnarna lever i. Resultatet blir inte sällan direkt paternalistiskt.
Att på detta sätt bli skriven på näsan är någonting jag finner väldigt magstarkt. Staten må konfiskera mer än halva min inkomst för att bedriva verksamhet jag till stora delar finner djupt osmaklig, men när det kommer till att bli utsatt för socialistisk propaganda i mitt eget hem är måttet rågat. När världen utanför har blivit galen fyller bostaden en viktigare funktion som fristad än någonsin. På den lilla del av Sveriges yta som ligger innanför den egna tröskeln finns inget utrymme för kompromisser med vare sig socialismens eller Frankfurterskolans ondska.
Anledningen till att jag över huvud taget nämner detta är att jag faktiskt uppskattar bra radio. Sveriges Radio sänder ofta alldeles utmärkta program, varför jag trots allt inte sällan låter P1 stå på. Problemet med detta är att man ständigt löper risken att programmen gradvis och smygande urartar i något som är skadligt för blodtrycket.
Det är här Radio Mises kommer in i bilden. Libertarianska Radio Mises är i mitt tycke en av Sveriges absolut bästa poddar. I behaglig samtalston hudflänger Hans Palmstierna och den såväl stockkonservative som filosofiske hippiemormonen Klaus Bernpaintner inte bara allt från Riksbanken till Södertörns högskola, utan fördjupar sig dessutom i ett avsnittsspecifikt ämne.
Resultatet blir kontemplativ, intressant, respektlös, lärorik och hemtrevlig radio, garanterat fri från samtidsvansinne. Radio Mises utgör perfekt lyssning för lediga dagar, och eftersom avsnitten rör eviga snarare än dagsaktuella ämnen kan man alltid lyssna på ett gammalt avsnitt när väntan på ett nytt börjar bli outhärdlig. Kort sagt, Radio Mises rekommenderas varmt!
Annan rekommenderad lyssning:
radio bubb.la
Radio Bonde
Studio Axess
DN1,
DN2,
Re1,
Ex1,
Ex2
