Efter att ha hållit krismöten under helgen har den socialdemokratiska nomenklaturan kommit fram till en Plan™ för hur man skall vända partiets katastrofala opinionssiffror, nämligen en omfattande PR-kampanj till den svenska modellens försvar. Av allt att döma består denna krisplan av varmluft, varmluft och endast varmluft.
Ingenting av det som sägs är nytt och inga av de utspel som nu görs skiljer sig från partiets vanliga retorik. Detta är dock inte det främsta problemet med det socialdemokratiska utspelet. Vad som framför allt gör det anmärkningsvärt är målgruppen. Målgruppen är inte de bidragstagare som är den socialdemokratiska politikens enda egentliga vinnare. I denna grupp dominerar redan det rödgröna blocket stort.
De väljare socialdemokraterna hoppas nå med sitt utspel är lönearbetande svenskar. En målgrupp som, grovt räknat, utgörs av medelklassen och arbetarklassen. Av dessa har den sistnämnda traditionellt utgjort partiets väljarbas, men även inom den förstnämnda har man länge kunnat räkna med väldigt många väljares röster.
Såväl medelklassen som stora delar av arbetarklassen är idag emellertid den socialdemokratiska politikens stora förlorare. Socialdemokraternas retorik riktar i regel udden mot överklassen, men samma överklass går i praktiken skadefri då de resurser Socialdemokraterna vill omfördela skall omfördelas. När den svenska modellen skall finansieras är det i själva verket medelklassen och arbetarklassen som får stå för fiolerna.
Socialdemokraterna har dock inte en chans att vinna ett val utan dessa nettoförlorares röster, varför man ägnar sig åt falsk marknadsföring. Samtidigt som man suger lönearbetarnas blod, påstår sig socialdemokratin stå på deras sida. Man målar upp bilden av att det är de rika som betalar, men i själva verket har man av omsorg om storföretagen gett de rika dispens från omfördelningspolitiken. För att ytterligare stärka illusionen av att man står på skattebetalarnas sida försöker man dessutom, medelst valfläsk som maxtaxa och glasögonbidrag, köpa skattebetalarnas röster för skattebetalarnas egna pengar.
Strategin fungerade länge kusligt väl, men 2006 såg tillräckligt många igenom den för möjliggöra åtminstone ett trendbrott. Sedan dess har andra politiska misstag kommit att överskugga denna konfliktdimension och den traditionella blockpolitiken har som resultat av detta slagits i spillror. Denna idag sorgligt bortglömda konfliktdimension är dock fortfarande i grund och botten central. Den ligger till syvende och sist till grund även för de infekterade frågeställningar som dominerar den politiska debatten idag.
Sverigedemokraterna är i grund och botten för att bevara den svenska modell som svensk såväl arbetarklass som medelklass i ett utslag av Stockholmssyndrom sorgligt ofta tenderar att klamra sig fast vid. Moderaterna erbjuder ett alternativ, men detta är idag så urvattnat att skillnaden mot den linje Löfven representerar är löjligt liten. Kristdemokraterna och Folkpartiet vet inte riktigt vilket ben de skall stå på och Centerpartiet utgör, trots alla försök till en hardcoreliberal retorik, i praktiken en väldigt stark kraft för att omfördelningspolitiken skall bestå.
Det är därför upp till alla svenskar som inte önskar ägna merparten av sina arbetsdagar åt att finansiera statens omättliga hunger efter andras pengar att vakna upp. Maxtaxa, barnbidrag, och folkhemsnostalgi är ingenting annat än opium för folket. Så länge folket finner sig i att bli utnyttjat kommer det förbli utnyttjat.
Dagens bomb:
Staffan Danielsson
DN1,
SvD1,
Ab1,
Ab2
