2016-06-18

MUCF är civilsamhällets fiende

Sedan den så kallade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för några dagar ännu en gång valde att bevilja islamister bidrag har fler intressanta uppgifter om det inträffade framkommit. Till de mer pikanta av dessa hör att den "ansvarige" handläggaren är en viss Omar Nur, det vill säga samma person som 2014 dömdes för ekonomisk brottslighet i samband med att den skandalomsusade Jasminskolan i Norrköping gick i konkurs.

MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg finner emellertid detta helt i sin ordning. Med en ångvälts fingertoppskänsla låter hon meddela att hon "har fullt förtroende" för Omar Nur och hans arbete. I stället går myndigheten på sin hemsida i dumdryga ordalag till motangrepp och hävdar att man, genom att ge salafistiska extremister bidrag, stödjer "ett projekt som har kapacitet att motverka islamofobi". Att statliga bidrag till islamisters försök att misstänkliggöra sina kritiker kan tänkas försämra bilden av islam är uppenbarligen inget man reflekterat över.

Det är värt att ännu en gång påpeka att statliga bidrag till islamister inte är en ny företeelse, utan något som pågått under flera år. Vad som skiljer den aktuella utbetalningen från alla de utbetalningar som föregått den är att journalister, politiker och opinionsbildare den här gången på bred front har uttalat sig kritiskt. Detta föregicks emellertid av åratal av kompakt tystnad eller aktivt stöd, vilket måhända säger något om en del människors brist på ryggrad.

Det är emellertid inte bara stödet till islamister som gör företeelsen Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor så anmärkningsvärd. Myndigheten har, som framgår av dess namn, i uppdrag att administrera "civilsamhällesfrågor". Då begreppet "civilsamhälle" syftar på aktiviteter som människor företar sig oberoende av staten är detta emellertid en självmotsägelse.

Att man trots detta gett en myndighet i uppdrag att ansvara för "civilsamhällesfrågor" är perverst. Många ser de bidrag myndigheten delar ut som något som stärker civilsamhället, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Islamister får förvisso stor frihet att disponera pengarna efter eget huvud, men överlag handlar det om kontroll. Med bidragen kommer nämligen motkrav.

De föreningar som erhåller bidrag avkrävs (såvida de inte är islamistiska) löften om att i sina aktiviteter och stadgar ansluta sig till den av staten sanktionerade värdegrunden. På så sätt, hoppas man, kan även rollspels-, fotbolls- och hembygdsföreningar bli till statens tentakler in i människors vardag. Staten blir till en kraft som genomsyrar hela samhället och de självständiga organisationerna marginaliseras.

Det egentliga svenska civilsamhället är idag, just på grund av denna strategi, extremt marginaliserat. Åtskilliga mäktiga organisationen som till exempel Hyresgästföreningen och Svenska kyrkan påstår sig förvisso vara en del av civilsamhället, men deras respektive agendor saknar folklig förankring och deras nära band till makten är väldigt starka.

Ett civilsamhälle värt namnet är vad som gör ett samhälle mänskligt. Ett starkt civilsamhälle utgör emellertid också en konkurrent till den stat som ser medborgarnas inre liv som en politisk fråga. Av denna anledning gör den svenska staten (bland annat via MUCF) allt för att marginalisera civilsamhället. I stället har man skapat något som kallas för civilsamhället, men i själva verket består av potemkinkulisser.

I samma ögonblick som ideella krafter tar emot blodspengar till priset av att staten ges makt över hur föreningens stadgar är utformade och över verksamhetens inriktning gör de sig själva till politikernas verktyg. Den som tar emot pengar från MUCF eller andra myndigheter säljer sin självständighet till precis samma moraliskt korrupta personer som bestämt att skattepengar skall gå till att stärka islamismens ställning i Sverige.

En människa med självrespekten i behåll säljer sig inte till sådana personer. En människa med självrespekten i behåll vägrar vara någons nyttiga idiot. En människa med självrespekten i behåll kompromissar inte med sin självständighet. En människa med självrespekten i behåll rätar på ryggen i stället för att rätta in sig i ledet.
DN1, DN2, SvD1, Exp1