Vårt samhälle är ruttet.
Terrorister och islamister får statliga bidrag, skattesystemet är organiserad stöld i massiv skala och omfördelningspolitiken är ett flagrant exempel på ogenerat röstköp för andras pengar. Skolsystemet används för politisk indoktrinering av barn, debatten om "näthat" är i mångt och mycket bara en ursäkt för att tysta kritiska röster och brottslingar tillåts allt oftare härja så gott som ostörda.
Rabiata vuxenmobbare hyllas unisont, såväl i media som av politiker. Pseudovetenskapen har fått en given plats på universiteten. Personer som ogenerat ljuger höjs till skyarna, samtidigt som den som talar sanning blir föremål för smutskastningskampanjer. Et cetera.
För en människa med både anständigheten och den intellektuellt hederligheten i behåll ligger det, i ett sådant samhälle, nära till hands att störta ned i avgrundsdjup förtvivlan. Denna förtvivlan bottnar dock vanligtvis i de lönlösa försöken att rädda människor som inte vill bli räddade, eller inte ens förstår att de är i behov av räddning.
Kampen mot den intellektuella rötan i samhället bör föras, men den som låter sig uppslukas av den är dömd att drabbas av Atlaskomplex. Den som vill leva som en fri människa kommer i längden inte orka med att försöka rädda andra, utan måste i första hand se om sitt eget hus i stället. Därigenom blir man också en förebild för andra.
Rent konkret görs detta genom att i möjligaste mån vända majoritetssamhället i allmänhet, och de moraliskt korrupta människorna i synnerhet, ryggen. Det finns ingen anledning för oss att besöka statens indoktrineringsinstitut till museer. Det finns ingen anledning för oss att ta del av statens ogenerat vänstervridna radio- och TV-kanaler.
Det finns ingen anledning att engagera oss i den breda samhällsdebatten, när detta sker på personer med förkastliga värderingars villkor. Det finns ingen anledning att engagera oss i de förment opolitiska "föreningar" inom "civilsamhället" som, i utbyte mot 30 av MUCF utbetalda silverpenningar, låtit sig rekryteras som soldater i de förkastliga ideologiernas tjänst.
I stället bör vi bygga våra egna gemenskaper och institutioner. I stället för att ta del av vänstervriden nyhetsrapportering bör vi söka oss till de alternativ som faktiskt finns. I stället för att vakna till de till gemyt förklädda indoktrineringskampanjer Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon erbjuder, bör vi söka oss till de uppbyggliga alternativ som ideellt arbetande eldsjälar – eller för den delen, kommersiella aktörer – erbjuder oss.
Att staten stjäl våra pengar är både perverst och svårt att komma runt, men egentligen inte heller huvudproblemet. Huvudproblemet är att staten och dess svans av rationalistiska, socialistiska, marxistiska och progressiva fanatiker är ute efter våra själar. De vill omvända oss till sina egna förkastliga värderingar, och i denna smutsiga kamp skyr de inga medel.
Att man i denna kamp riktar sig direkt till våra barn när vi själva inte är närvarande är en diabolisk strategi som ställer oss inför svåra dilemman. I många andra fall är det dock påfallande enkelt att göra sig immun mot den postmarxistiska sirensången. Det enda vi behöver göra är att ställa oss vid sidan av.
När man väl har tagit detta steg öppnar sig också fler dörrar. För den som vill göra något åt den statligt sanktionerade laglösheten i sitt närområde finns bättre alternativ än att hoppas på att politikerna skall börja leva upp till de löften de ständigt och lättvindigt stör omkring sig, utan att för en sekund ha för avsikt att leva upp till dem.
För den som finner det perverst att statliga myndigheter låter skattepengar regna över islamister finns alternativet att stödja Sofie Löwenmarks crowdfundingkampanj, då hon som en av ytterst få krafter faktiskt uppnått konkreta resultat på området. Om du är trött på att bli spottad i ansiktet av ignoranta charlataner som Henrik Schyffert, ge någon av hans betydligt mer intressanta konkurrenter ditt aktiva stöd i stället.
För att bli en fri människa räcker det inte att klaga. Du måste också själv börja ta ansvar för dina egna handlingar och för det liv du väljer att leva. Att leva som en fri människa förpliktigar.
