Varför förmår inte socialister, socialliberaler, nyliberaler och andra progressiva att förhålla sig på ett anständigt sätt till terrorism? Varför slutar det alltid med att de, i hysteriska ordalag, utmålar de personer som blir förbannade som det egentliga problemet i sammanhanget? Hur kommer det sig att de alltid, i ett utslag av svårslagen logisk akrobatik, åberopar varje terrordåd som bevis för att de personer som pekat på farorna med islamism haft fel?
Frågeställningen ställs på sin spets om man jämför med ett hypotetiskt scenario där det i stället var så kallade högerextremister som låg bakom de senaste årens terrorvåg. I ett sådant scenario hade de progressiva knappast försökt tona ned problemet. De hade inte försökt relativisera sönder skuldfrågan, de hade inte betonat psykisk ohälsa, de hade inte hänvisat till förövarnas sociala bakgrund och de hade inte betonat att risken för att drabbas var låg.
Att deras reaktion blir en helt annan när förövarna är islamister beror på att illdåden är oförenliga med deras progressiva ideologi. Enligt den världsbild de med näbbar och klor håller sig fast vid, drivs alla människor världen över (möjligtvis med undantag för de personer som tillhör den för dem så förhatliga Högern™) av samma drivkrafter som de själva.
Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är människors längtan efter sekularism, yttrandefrihet och demokrati universell. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är synen på religionens roll densamma över hela världen. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter skiljer sig olika kulturers syn på begrepp som frihet och rättvisa inte nämnvärt åt. Och så vidare.
Dessa personer har investerat hela sitt förtroendekapital i drömmen om det mångkulturella samhället. De ser Inatt jag drömde som en nära förestående framtidsvision, snarare än den i dubbel bemärkelse naivistiska sångtext det faktiskt rör sig om. De ser inte bara en världsregering som någonting såväl önskvärt som fullt realistiskt, utan därtill som någonting ofrånkomligt.
För dessa personer blir varje förortsupplopp, varje rapport om offentliga bidrag till islamister, varje ligistgäng som svinar på bibliotek och varje terrordåd en smärtsam påminnelse om hur orealistiska och naiva deras omhuldade ideologier och framtidsvisioner är. Vidden av deras felinvesteringar är emellertid så stora att de, i stället för att eftertänksamt idka en stunds självkritik, i ett skolboksexempel på psykologiska försvarsmekanismer, reagerar med tagarna utåt.
Verklighetens envisa vägran att ansluta sig till deras karta, hävdar de därför aggressivt, bevisar i själva verket hur rätt de har haft hela tiden. Problemen beror i själva verket, vrålar de indignerat ut, på strukturer, patriarkatet och rasism. De beter sig, kort sagt, påfallande mycket likt barn som i stället för att erkänna vad som hänt desperat snärjer sig själva i en härva av alltmer patetiska lögner.
I detta läge blir den arga meningsmotståndaren som inte utan vidare låter sig hunsas till någonting ytterst farligt. De arga meningsmotståndaren utgör ett hot, inte bara mot deras livslögn, utan mot den politiska makt de byggt med samma livslögn som plattform. De arga meningsmotståndaren kan när som helst påpeka att kejsaren är naken. De arga meningsmotståndaren hotar att avslöja dem som den bluff de är.
Det är därför de den arga meningsmotståndaren måste krossas. Det är därför den arga meningsmotståndaren måste misstänkliggöras, demoniseras och smutskastas. Om detta innebär att man också måste kasta förortens kvinnor eller bibliotekens personal och besökare till vargarna, eller om detta innebär att man också måste bagatellisera terrorismens offer, då är det också ett pris man är villig att betala.
