2017-07-29

Varför vi inte förstår varandra, del 3/3 – frihet och rättigheter

Så gott som alla ideologier påstår sig idag vara en kraft för frihet. Inte desto mindre skiljer sig de respektive ideologiernas syn på frihet så mycket åt, att den enas frihetsbegrepp inte sällan tjänar som ett paradexempel på ofrihet för den andra. Detta kan delvis förklaras med att "frihet" är ett positivt laddat ord, och att många därför vill åka snålskjuts på det.

En minst lika viktig orsak är emellertid att det finns två sinsemellan väldigt olika frihetsbegrepp, nämligen negativ frihet och positiv frihet. Då det sällan förklaras vilket av dessa frihetsbegrepp som avses när någon hänvisar till "frihet", och då de flesta inte ens är medvetna om skillnaden, är utrymmet för begreppsförvirring stort.

Med en negativ frihet avses frihet från någonting. Typiska exempel på detta är frihet från tvång och frihet från våld. Med en positiv frihet avses frihet att göra någonting, även då detta sker på någon annans bekostnad. Exempel på positiva friheter är att friheten att fördjupa sig i en hobby på skattebetalarnas bekostnad och friheten att röra sig och på någon annans mark utan markägarens tillstånd.

Många förespråkar på en och samma gång både positiva och negativa friheter. Problemet med detta är att de båda frihetsbegreppen är oförenliga med varandra. En del företeelser uppfyller naturligtvis samtidigt kriterierna för en negativ och en positiv frihet, men i det allmänna fallet måste negativa friheter offras för att möjliggöra de positiva. Friheten att röra sig på någon annans mark blir möjlig först då markägaren tvingas att gå med på detta. De friheter som möjliggörs av beskattning blir möjliga först då människor tvingas att betala skatt.

Exakt samma sak gäller för det närbesläktade rättighetsbegreppet. Med negativa rättigheter avses sådant du kan göra utan att detta drabbar någon annan. Med positiva rättigheter avses sådant du anser dig ha rätt att göra, även när detta går ut över någon annan. I förlängningen kan denna distinktion också utökas till företeelsen jämlikhet.

För den som förespråkar negativ frihet och negativa rättigheter innebär jämlikhet kort och gott likhet inför lagen och att ingen särbehandlas utifrån grupptillhörighet. För den som förespråkar positiv frihet och positiva rättigheter blir jämlikhetsbegreppet betydligt mer komplicerat. Stor vikt läggs då vanligen vid lika utfall, snarare än vid lika spelregler.

För att kunna börja närma sig ett sådant utfall måste man i praktiken tilldela olika grupper olika grader av frihet och rättigheter. De grupper man på ett eller annat sätt vill framhäva ges särskilda förmåner, och de grupper man vill hålla tillbaka får sina friheter och rättigheter kringskurna. Även i detta fall blir med andra ord de negativa och positiva perspektiven omöjliga att kombinera.

Denna begreppsförvirring leder både till missförstånd och att många håller sig med motsägelsefyllda ståndpunkter. Detta gäller idag företrädare för alla ideologier, men kanske särskilt liberalismen. Den klassiska liberalismen var den negativa frihetens och de negativa rättigheternas ideologi, och ända in i våra dagar har liberalismen varit starkt förknippad med just detta.

Sanningen är dock att liberalismen av idag domineras av en socialliberal strömning med fokus på positiv frihet och positiva rättigheter. Denna förvirring har inte sällan fått folk att gå med i ett parti som driver en linje diametralt motsatt till den de dessa unga liberaler själva hoppades kämpa för då de gick med.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar
Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

2017-07-28

Stefan Löfven gömmer sig bakom Peter Hultqvist

Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.

Om de redogörelser för vad som har hänt som Stefan Löfven och Peter Hultqvist lämnat stämmer, underlät försvarsministern i närmare ett års tid att delge statsministern information rörande ett synnerligen påtagligt hot mot landets säkerhet. Frågan var av sådan magnitud att Hultqvist näppeligen kan ha förutsatt att statsministern redan hade blivit informerad av någon annan, sannolikheten för att han aldrig skulle funnit det aktuellt att diskutera saken med statsministern är nämligen så gott som obefintlig.

Att Stefan Löfven i detta läge, och efter att haveriet på Transportstyrelsen såväl kommit till allmänhetens kännedom som resulterat i både skandal och politisk kris, väljer att med näbbar och klor försvara Peter Hultqvist framstår därför som synnerligen märkligt. Den naturliga reaktionen från en regeringschef som värnar om landets bästa torde i stället ha varit att bli fly förbannad, och själv sparka den minister som hade undanhållit honom denna ytterst angelägna information.

Löfven gör i stället det diametralt motsatta, vilket är väldigt intressant då det i princip bara kan förklaras på tre olika sätt. Den första tänkbara förklaringen är att både Hultqvist och Löfven ljuger om vad som hänt. Den andra tänkbara förklaringen är att Löfven, trots att han säger något annat, anser att Transportstyrelsehaveriet är en bagatell. Den tredje tänkbara förklaringen är att Hultqvist avsiktligt valde att inte informera statsministern om vad som hade hänt i syfte att skydda denne, och att statsministern finner detta föredömligt då han sätter sin egen karriär och sitt eget partis intressen framför landets bästa.

Dessa tre förklaringar är samtliga ytterst graverande, inte i första hand för försvarsministern, utan för Stefan Löfven. Om någon av dem stämmer har han visat sig vara extremt olämplig som statsminister, och då det framstår som väldigt osannolikt att inte någon av dem skulle stämma, förefaller det också som högst osannolikt att Löfven inte har begått grova fel i samband med skandalen på Transportstyrelsen.

Just detta borde nu stå i fokus för den politiska debatten och nyhetsrapporteringen. Att så inte är fallet är ett fattigdomsbevis.

Läs även:
Sanna Rayman
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, SVT1

2017-07-27

Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

I den förra texten i denna serie inlägg skrev jag om den begreppsförvirring som råder kring det ofta så mystifierade begreppet pengar. En delvis snarlik, men delvis också väldigt annorlunda, begreppsförvirring råder kring begreppet välstånd.

När man i ideologiska debatter hänvisar till begrepp som just välstånd, sker detta i regel utifrån det outtalade antagandet att alla inblandade menar samma sak med begreppet. Precis som i fallet med pengar är detta antagande dock felaktigt, varför man också snabbt tenderar att börja tala över huvudet på varandra. Dels tenderar man att inom olika ideologiska strömningar ha en sinsemellan väsensskild bild av välstånd, dels tenderar många att använda begreppet utan att själva ha en entydig bild av vad som avses med begreppet.

Ur ett idealiserat högerperspektiv är "välstånd" ingenting annat än ett samlingsbegrepp för de enskilda ekonomiska aktörernas prestationer. Välstånd skapas, kort sagt, av arbetare, ingenjörer, innovatörer och entreprenörer när de är yrkesmässigt verksamma. Med denna syn blir välstånd ett mått på ett samhälles grad av utveckling, mätt som summan av individuella prestationer.

För vänstern, däremot, är välstånd en egenskap hos samhället som som existerar tämligen oberoende av individen. Välståndet uppfattas, likt luften vi andas, som en kollektiv resurs, varför man också anlägger en väldigt instrumentell syn på det. Välståndet blir därför ett sätt att uppnå politiska mål, eller på annat sätt förverkliga sådant man finner angeläget. Därtill uppfattas en del av detta tänka gemensamma välstånd som en allmän rättighet, även för den som väljer att själv inte bidra till det.

Det instrumentella synsättet på välstånd kan tyckas rimligt, även för den som inte ser företeelsen i fråga som en kollektiv resurs. Denna syn på välstånd är emellertid i grund och botten oförenlig med välståndsgenerering. Samhälleligt välstånd är, enkelt uttryckt, en biprodukt av individer som agerar med sitt eget bästa för ögonen. Om alla ges lika rätt till detta välstånd försvinner också så gott som alla drivkrafter att bidra till det.

Ju mer av "samhällets" välstånd som politiker tar i anspråk för att uppnå politiska mål, desto mer kommer uppbyggandet av samma välstånd skadas. Huruvida man anser den instrumentella synen på välstånd är sympatisk eller ej är i sammanhanget irrelevant, resultatet blir detsamma alldeles oavsett. Tillåter man politiken att genomsyras av synen på välstånd som en gemensam resurs som bör användas för att uppnå ideologiska mål, kommer detta i bästa fall leda till att skapandet av välstånd bromsas in, och i värsta fall leda till att välståndet sjunker.

Att den instrumentella synen på välstånd trots detta åtnjuter starkt stöd, beror med allra största sannolikhet på att synen på välstånd som en kollektiv resurs ytterst sällan ifrågasätts. En starkt bidragande orsak till detta torde vara att få ens är på det klara med att så många av deras medmänniskor håller sig med denna syn på välstånd.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

2017-07-21

Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

Vi förstår inte varandra. Detta alltför sällan uppmärksammade faktum är en kraftigt bidragande orsak till att vänstern och högern så ofta talar – eller rättare sagt, gapar – över huvudet på varandra.

Båda sidor tror sig visserligen vanligtvis förstå den andra, men sanningen är i regel en helt annan. Faktum är att man, när det kommer till kritan, påfallande ofta inte ens förstår den ideologiska grunden för den egna sidans ståndpunkt. Av denna anledning tänkte jag i en serie inlägg gå till botten med några begrepp, och först ut av dessa är pengar.

Pengar är något de allra flesta använder sig av dagligen, men detta i regel utan att närmare reflektera över vad det egentligen är man gör. När frågan om vad pengar är kommer på tal får många något plågat i blicken. Pengar är för de flesta, trots att just pengar är något man har stor egen erfarenhet av, i mångas ögon något esoteriskt och närmast metafysiskt.

Företeelsen pengar är dock inte det minsta metafysisk. Pengar är i grund och botten ingenting annat än en abstraktion av arbete. Vi tjänar pengar när vi själva arbetar, och vi köper andras arbete när vi förbrukar pengar. Pengar är således något vi använder för att byta en sorts arbete (det vi själva utför) mot en annan form av arbete (sådant vi vill få gjort, men ej själva kan eller vill utföra).

Detta för oss till det faktum att allt arbete inte värderas lika. En timme eller kilokalori av arbete X belönas sällan med precis samma lön som en timme eller kilokalori av arbete Y. Skillnaden kan ofta förefalla obefogad. Att ett väldigt slitsamt arbete kan värderas lägre än ett betydligt mindre slitsamt upplevs ofta som direkt orättvist, och är i vissa fall svårt att motivera.

Skillnaden i värdering av arbete X och Y är dock en funktion av hur omvärlden, det vill säga alla de människor som på något sätt interagerar ekonomiskt med de arbetare som utför X och Y, värderar deras tjänster. Om X värderas högre än Y beror detta till syvende och sist på att vi andra är villiga att betala mer (det vill säga arbeta mer) för att köpa en timme av arbete X än av arbete Y.

Så länge de inblandade aktörerna själva får bestämma är det med andra ord i exemplet ovan ett kollektivt beslut att X skall värderas högre än Y. Resultatet är ingenting annat än ett slags medelvärde av hur mycket av vårt eget arbete vi anser att arbetena X respektive Y egentligen är värda. Att X värderas högre än Y blir därför fullständigt naturligt, även om detta kanske inte är uppenbart då man endast jämför det slit eller den tankemöda som ligger bakom en timmes arbete på de båda arbetsplatserna med varandra.

Det är här höger-vänster-dimensionen kommer in i bilden. En idealiserad högerpolitik kan förenklat sägas utmärkas av ambitionen att inte ingripa i den värdering av X och Y som på detta sätt uppstår på naturlig väg. En progressiv vänsterpolitik, däremot, präglas av andra överväganden, som till exempel villkoren för de arbetare som utför X och Y, utbudet av X och Y och synpunkter på hur mycket av tjänsterna X och Y en genomsnittlig arbetare bör ha råd med.

Resultatet blir regleringar, skatter och subventioner som påverkar det relativa priset på såväl X och Y som på allt annat arbete. En del tjänster (t ex välfärd) blir helt kostnadsbefriade, och andra blir dyrare eller billigare än de annars blivit. En fullt möjlig följd av detta kan därför bli att X plötsligt blir billigare än Y, trots att de flesta arbetare själva fortfarande värderar X högre än Y.

Huruvida denna sorts störningar är ett pris värt att betala för de avvikelser som regleringar, skatter och subventioner orsakar från det naturliga jämviktsläget, är en ideologisk/filosofisk fråga som inte har något objektivt svar. Att dylika ingrepp kommer med ett sådant pris är emellertid inte en åsikt, utan ett objektivt faktum.

Ju mer man reglerar, ju mer man beskattar och ju mer man subventionerar, desto större kommer priserna på varor och tjänster avvika från vad de arbetare som producerar och konsumerar dem själva värderar dem till. Detta kommer ofrånkomligen leda till en sämre fungerande marknad.

Fler kommer tvingas avstå från sådant de vill köpa för att de inte längre har råd. Fler kommer tvingas lägga sina pengar på att delfinansiera andras köp av sådant de själva inte önskar. Fler kommer att få avstå från sådant som på politiskt väg gjorts billigt, då det låga priset gör att brister uppstår. Fler incitament att agera på ett sätt som är skadligt för andra kommer uppstå. Och så vidare.

I förlängningen innebär detta att delar av makten över varje arbetares liv förflyttas från arbetaren själv till samhällets makthavare. De enskilda arbetarna kommer inte längre kunna byta sina tjänster med varandra på det sätt de själva önskar, och politikernas möjligheter att styra över vilka produkter och tjänster som produceras och konsumeras ökar dramatiskt.

Kort sagt, människors möjligheter att samarbeta försämras, den kollektiva värderingen av olika sorters arbete rubbas och ett stort inslag av tvång och ofrihet införs. En starkt bidragande orsak till att inte fler finner detta problematiskt är med stor sannolikhet att många människor inte förstår vad pengar är.

2017-07-04

Höjdpunkter från årets Almedalsvecka

  • Förväntade framtida terrorattentat i Sverige
    Seminariet hålls i pittoresk miljö. Säpo bjuder på löjromssnittar och rosévin.
  • Så stoppar vi antisemitismen
    Debatt. Moderator är Ilmar Reepalu.
  • Hur motverkas segregation?
    Seminarium arrangerat av Feministiskt initiativ.
    OBS! Människor med vit hudfärg ej välkomna.
  • Kackerlacksmjöl och gräshoppsfiléer – nästa exportsuccé
    Seminarium arrangerat av Vinnova i samarbete med Grön Ungdom.
  • Så fixar vi integrationen
    Workshop om lönesubventioner och praktikplatser arrangerad av Arbetsförmedlingen.
  • Hur stoppar vi svältkatastrofen i Jemen?
    Lunchseminarium på Wisby hotell arrangerat av Stockholm International Famine Prevention and Relief Institute. Buffé med alla säsongens primörer serveras.
  • Fem procentenheter högre skatt nyckeln till att stoppa SD
    Seminarium med bland andra Anders Lindberg och Karl-Petter Thorwaldsson.
  • Allting blir bättre
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Brexit och Trump riskerar utlösa nytt världskrig
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Så får vi fler att välja bort flyget
    Miljöpartistisk workshop ledd av Gustav Fridolin.
    OBS! Framflyttat en timme till följd av problem med regeringsplanet.
  • Öppna gränser – en vinst för hela samhället
    Interaktiv workshop arrangerad av Almega asylboenden.
  • Hur min frisyr bidrar till att sänka koldioxidhalten i atmosfären
    Föredrag av Anders Wijkman från The Tällberg Foundation.
    OBS! Föredraget hålls på engelska.
  • Hur stoppar vi den politiska extremismen?
    Debatt. Moderator är Amelia Gudrunsdotter, författaren till boken Fidel Castro – frihetshjälten i våra hjärtan.
  • Hur förhindrar vi nepotism och kompistillsättningar?
    Debatt med bland andra Dan Eliasson och Mona Sahlin.
  • Dr. Strangemoney, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska sedelpressen
    Föredrag av riksbankschefen Stefan Ingves.
  • Lafferkurvan, en rasistisk myt upprätthållen av alternativhögern
    Workshop arrangerad av tankesmedjan Arena.
  • Objektiviteten är public services viktigaste vapen
    Föredrag av Jan Helin, programdirektör på SVT.