2017-11-25

Makthavarna, #metoo och moralen

Den låga frekvensen av #metoo-relaterade inlägg på denna blogg beror till stor del på ett stort mått av skepsis från blogginnehavarens sida. Denna skepsis bottnar dels i att vad som ursprungligen var ett amerikanskt fenomen idag närmast har tagits över av Sverige, dels i en stark misstanke om att de siffror som rapporteras om antalet och andelen offer för sexuella trakasserier varit kraftigt uppblåsta.

Bortom de många tecknen på häxprocesser och masshysteri framträder inte desto mindre någonting viktigt, nämligen den förkrossande vänstermajoriteten bland de personer och institutioner som nu skakas av anklagelser om sexuella övergrepp. De personer som nu pekas ut har i regel inte bara förkunnat sin egen förträffliga moral, utan har också utmärkt sig genom sin fäbless för att under bombastiska former fördöma såväl sina ideologiska motståndare som mannen på gatan som personer med förkastlig moral.

Nu faller de plötsligt en efter en från sina höga hästar. Kvar blir institutioner fyllda av ideologiskt likasinnade, vilka nu har den pedagogiska utmaningen att förklara hur de å ena sidan kunnat anse sig vara särskilt lämpade att förfasa sig över folkets påstått dåliga moral, samtidigt som de å den andra själva inte lyft ett finger när deras egna kollegor och döttrar(!) drabbats av de personer de hållit om ryggen.

I viss mån blir ironiskt nog de radikala åsikter som genomsyrat nämnda institutioner begripliga i ljuset av detta. Måhända har de anställda på Aftonbladet faktiskt varit så närsynta att de trott att en arbetsplatskultur där en man kunnat fråga sin kvinnliga kollega om hon blivit "slapp i fittan" efter hon fött barn varit det normala. Det skulle i så fall onekligen förklara många annars tämligen obegripliga reportage från såväl denna som andra redaktioner genom åren.

Inte desto mindre är det anmärkningsvärt hur man i just de kretsar där man hållit de anklagade om ryggen nu åberopar vad som framkommit som bevis på att man haft rätt hela tiden. På de allra flesta arbetsplatser har medarbetarna nämligen inte ställt plumpa och vulgära frågor om sina kvinnliga kollegors underliv. På de allra flesta arbetsplatser har de anställda inte tagit beslut om att den som trakasserat ens egna döttrar skall belönas med bidrag och generösa förmåner.

Kort sagt, vad som nu framträder är inte något den vanlige medborgaren känner igen sig i. Vad som framträder är en de progressiva maktklickarnas subkultur, där helt andra regler har gällt. Detta hade måhända inte varit så remarkabelt om det hade varit de vanliga människorna som kritiserat makthavarnas värderingar, men så har inte varit fallet. Tvärtom har det perverst nog varit personer som Fredrik Virtanen, Roger Mogert och Lars Ohly som ständigt, grötmyndigt och grandiost förmanat mannen på gatan att göra något åt sina påstått dåliga värderingar.

När nu Roger Mogert och Lars Ohly avpolletteras hänvisar båda till att de är offer för strukturer, och försöker därmed antyda att vad som har hänt i själva verket bevisar att de haft rätt hela tiden. Detta är inte bara patetiskt, det är en regelrätt förolämpning.

Vad som har hänt bevisar inte att de haft rätt hela tiden. Vad som har hänt ger däremot en kraftig fingervisning om att de hela tiden tycks ha varit moraliskt underlägsna den stora merparten av de vanliga människor vilka de ständigt försökt utmåla sig själva som förmer än. Detta är något alla bör ha i åtanke varje gång dessa politikers ännu inte avpolletterade kollegor framöver uttalar sig om vad som utgör god moral.

2017-11-18

Om integration och assimilation

Frågan om huruvida integration eller assimilation av invandrare är att föredra är ett återkommande tema i debatten om hur Sverige på bästa sätt skall hantera de utmaningar landet idag står inför. Inom borgerligheten återfinns i regel förespråkarna för integration bland människor som själva kallar sig liberala, medan förespråkarna för assimilation återfinns bland konservativa.

Det finns mycket att säga om detta, inte minst vad gäller den uppenbara dubbelmoral integrationsförespråkarna gör sig skyldiga till då de så gott som alltid tycks vara avsevärt mer benägna att med högtravande frihetsargument försvara till exempel den salafistiske mannens rätt att hålla sig med hemmafru, än vad de är att försvara en kristet par i motsvarande situation. Vad som utmärker debatten är dock någonting annat, nämligen det faktum att såväl förespråkarna för integration som assimilation i regel har fel.

Att de konservativa så ofta har fel beror på att aktivt påtvingad assimilation är oförenligt med den västerländska civilisationens grundvalar. Det går, enkelt uttryckt, inte att tvinga en laglydig men kulturellt avvikande person till assimilation med mindre än att man först gör stora ingrepp i såväl individens frihet som äganderätten.

Precis lika fel har dock den som på liberal grund förordar en integrationspolitik som dagens. Förespråkarna för denna linje har förvisso helt rätt i att det är en grundläggande liberal (och negativ) rättighet att, så länge man håller sig inom lagens ramar, leva på ett sätt som kraftigt avviker från det omgivande samhället. Vad de dock missar är att föreställningen om att asocialt beteende bör vara gratis fullständigt saknar stöd i liberalismen.

Att den som väljer att inte anpassa sig till det omgivande samhället får betala ett pris för detta är inte bara sunt, det är också helt i linje med klassiskt liberala och frihetliga principer. Att någon på klassiskt liberal grund är motståndare till fylleriförbud innebär inte att vederbörande anser fylleri på offentlig plats vara ett acceptabelt beteende. Att liberaler anser klädsel vara en fråga för den enskilde innebär inte att de anser det vara ett lämpligt beteende att komma till en jobbintervju i trasiga och illaluktande kläder. Och så vidare.

Vad liberalismen har att säga om ett lagligt men avvikande beteende är att detta är den enskildes val. Den klassiska liberalismen säger dock ingenting om att detta val skall vara befriat från negativa konsekvenser. Vad mer är, den i socialliberala kretsar utbredda föreställningen att asocialt beteende är någonting man skall kunna ägna sig åt på skattebetalarnas bekostnad saknar inte bara stöd i liberalismen, den utgör själva antitesen till en liberal grundsyn.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige inte har någon rätt att påtvinga utländska medborgare någon assimilation, men däremot att vi (åtminstone i denna bemärkelse) är i vår fulla rätt att neka den som förkastar svenska värderingar uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige å ena sidan inte har rätt att påtvinga någon som fått uppehållstillstånd svenska värderingar, men däremot att vi är i vår fulla rätt att neka denne skattefinansierad specialkost, religionsutövning och kulturellt eller religiöst anpassad utbildning.

Kort sagt, det står den enskilde fritt att förkasta det omgivande samhällets normer och kultur, så länge vederbörande själv bekostar konsekvenserna av detta. Det står den enskilde fritt att vägra ta kvinnor i hand, leva i polygyna förhållanden, klä sig i burqa, isolera sig i enklaver, sätta sina barn i religiösa skolor och bada i könsseparerade bassänger, så länge detta finansieras med egna pengar. Det omgivande samhället har dock ingen som helst skyldighet att bekosta detta.

Att leva i kulturell isolering eller på annat sätt ägna sig åt asocialt beteende är en lyx, varken mer eller mindre. Lyx är en mänsklig rättighet så till vida att ingen äger rätten att hindra den som har råd med lyx från att hänge sig åt sådan. Att få sina luxuösa vanor betalda av andra är emellertid så långt från en liberal rättighet man kan komma.

2017-11-06

Mer om Allmänna arvsfondens likplundring

I ett av denna bloggs mest lästa, och i mitt eget tycke också mest angelägna inlägg, anklagar jag Allmänna arvsfonden för att ägna sig åt likplundring. Anledningen till detta är att man satt i system att stämma anhöriga till bortgångna människor för att komma över arv. De pengar man på detta sätt fått tillgång till har man därefter låtit gå till bland annat charlataner, islamister och vänsterextremister.

Detta agerande är så oetiskt, så moraliskt korrupt och så genuint motbjudande att en skandal som ledde till såväl politikeravgångar som Allmänna arvsfondens upplösande för länge sedan borde ha briserat. Inte desto mindre skulle man med visst fog kunna hävda att den "likplundring" jag i ovan nämnda inlägg talar om är symbolisk, snarare än handgriplig, emedan den trots allt pågår på behörigt avstånd från de döda människornas kroppar.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Till skillnad från Allmänna arvsfondens övriga likplundring berör denna verksamhet inte endast den som går bort utan bröstarvingar, utan alla som kremeras. Antalet människor som efter sin död ofrivilligt tvingas finansiera bedragares, salafisters och vänsterhaveristers verksamhet har därmed ökat drastiskt.

Detta helt i enlighet med ett parlamentariskt fattat beslut, i vilket man särskilt betonat det miljövänliga i förfarandet. Det hela är en nyttig påminnelse om hur Sveriges makthavare egentligen betraktar sina undersåtar.

Tidigare i ämnet:
Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring