Vänsterns kollektivism har alltid utgjort ett svårhanterligt problem för högern. Denna kollektivism har utgjort ett recept för usel samhällsutveckling, men ett gott verktyg i kampen om makten. Det är vänsterns kollektivism som möjliggjort dess framgångsrika marsch genom institutionerna, och det är vänsterns kollektivistiska grundsyn som ligger till grund för den socialistiska ekonomiska politiken. För högerns del har detta ofta inneburit både att makten glidit den ur händerna och att den negativa samhällsutvecklingen accelererat.
Ett uppenbart sätt för högern att bemöta detta vore att odla sin egen kollektivism. Ett sådant förhållningssätt skulle inte bara underlätta för högern att förbättra sin organisationsförmåga, utan också möjliggöra för denna att inleda sin egen marsch genom institutionerna. För stora delar av högern är kollektivismen dock anatema, och en sådan utveckling närmast synonym med att bli den fiende själva målet är att bekämpa. Detta är inte någon irrelevant invändning, men bottnar också delvis i en ryggmärgsreaktion på vad som närmast skulle kunna kallas för en halmdocka.
Den kollektivism som ligger till grund för vänsterns ekonomiska och sociala politik är förkastlig, och dess framgångar i opinionen bottnar i det faktum att de rationalistiska argument den säljs in med låter övertygande. Den kollektivism som brukar åberopas som förklaring till samma vänsters organisationsförmåga är dock i mångt och mycket av ett helt annat slag. Den senare utmärks av fyra viktiga komponenter, nämligen patos, en känsla av samhörighet, samarbetsvilja och grupptänkande. Av dessa komponenter är det egentligen bara den sista som är problematisk.
Patos är någonting människor behöver, och som det moderna teknokratiskt-progressiva samhället i mångt och mycket lider brist på (även om samma patos i vissa sammanhang också blivit föremål för frapperande missbruk). Den känsla av samhörighet auktoriteter ofta försöker påtvinga andra utgör visserligen sinnebilden av allt dåligt som kollektivismbegreppet fått representera, men en känsla av samhörighet mellan personer som frivilligt slutit sig samman är någonting både bra och önskvärt. Vad samarbetsvilja beträffar, utgör detta (även om managementkonsulter ofta våldfört sig på begreppet) en förutsättning för den arbetsdelning som är en av det frihetliga samhällets grundvalar.
Med grupptänkandet förhåller det sig dock annorlunda. Grupptänkandet kan visserligen göra gruppen stark, men leder också till intellektuell stagnation och institutionell fördumning. Grupptänkandet utgör med andra ord ett synnerligen tveeggat svärd, men också någonting som inte kan tänkas bort. Grupptänkandet förekommer i lika stor utsträckning bland vänstern som högern, då denna tendens är universell. Människor i allmänhet är helt enkelt skapta för grupptänkande, och detta är ingenting som kommer att förändras bara för att man råkar ogilla att det förhåller sig på det sättet.
Den höger som vill kopiera vänsterns "organisatoriska kollektivism" behöver därför en strategi för att hantera grupptänkandet. Denna höger kommer vara föremål för grupptänkande alldeles oavsett om man har en sådan strategi eller inte, men för att bli framgångsrik krävs att de uppbyggliga formerna av grupptänkande får genomslag på de dåligas bekostnad. Det är här fritänkarna kommer in i bilden.
Den som aspirerar på att producera de idéer som blir föremål för uppbyggligt grupptänkande, måste noga akta sig för att själv bli en del av detta. Fritänkaren bör visserligen ta del av andras idéer (därtill mer så än de flesta andra), men fritänkaren måste ständigt vara på sin vakt inför varje tendens att rätta in sig i ledet. Fritänkaren bör såväl hålla sig à jour med vad som sägs och skrivs, som låta sina egna tankar brytas mot andras, men när det kommer till kritan också alltid vara redo att gå sin egen väg. I samma ögonblick som fritänkaren börjar flyta med strömmen, har vederbörande också reducerats till ännu ett stycke dödvikt i massan.
