2020-05-18

Den prometiska civilisationen

Mina flygande holländare:

I Oswald Spenglers kategorisering av den västerländska civilisationen som faustisk finner vi inte bara ett mycket användbart begrepp, utan också ett sådant som väldigt väl fångar vari samma civilisations särart består. I begreppet "faustisk" finner vi inte bara ett adjektiv som för tankarna till det moraliskt tvetydiga, utan också ett sådant som förebådar den dekadens Spengler gjorde sig ett namn på att härleda ur sin skapelse. Den faustiska människans oräddhet och respektlöshet har resulterat i stordåd, välstånd och en explosiv ackumulation av kunskap, men i samband med detta har hon inte bara blickat måhända för djupt in i atomen eller för långt ut i universum, utan också skändat templen, dekonstruerat normerna, reducerat själen till materia och fått matematiken att slå knut på sig själv.

Den faustiska civilisationen dras, annorlunda uttryckt, med en dubbelnatur, och vad som gjort den dekadent och självdestruktiv är många gånger omöjligt att skilja från vad som gjort den storslagen och framgångsrik. Att likna en sådan civilisation vid en mans pakt med Djävulen blir naturligt, emedan en sådan pakt visserligen kan skänka undertecknaren stor framgång, men bara tillfällig sådan. En dubbelnatur mycket snarlik den vi finner i den faustiska civilisationen, finner vi dock också i den kristendom som på pappret utgör varje pakt med Djävulens diametrala motsats. I ljuset av detta uppenbarar sig ännu en dimension i begreppet "faustisk" – nämligen att samme Johann Georg Faust som blev stoff för myter och legender för det första var en produkt av just den kristna civilisationen, och för det andra ett barn av renässansen.

I den mån man – likt många dessa dagar gör – endast intresserar sig för den faustiska civilisationens positiva aspekter, är begreppet i själva verket mycket olyckligt valt. I myten om hur Prometheus stal elden från gudarna finner vi en betydligt bättre kandidat till ett sådant begrepp, och i antikens Grekland fyllde berättelsen på många sätt också just denna funktion. I Spenglers magnum opus Västerlandets undergång är det emellertid den faustiska civilisationens självdestruktiva aspekter som står i fokus, och att författaren utgår från Faust snarare än Prometheus blir därför också naturligt av flera anledningar. Vad Prometheus erbjöd mänskligheten var en evig gåva, medan de fördelar Faust tillskansade sig till sin natur var tillfälliga sådana. Där vi i den antika myten finner en altruistisk gärning, finner vi i den senmedeltida en självisk och impulsiv sådan. En kanske ännu mer avgörande skillnad återfinns dock i omständigheten att de ovan nämnda vattendelarna kristendomen och renässansen skiljer de två namnen åt i tiden.

I antikens Grekland finner vi, det stora avståndet i tid till trots, en civilisation anmärkningsvärt lik vår egen. Den saknade visserligen mycket av det vi idag tar för givet, men dess byggnader slår oss än idag som exempel på stor arkitektur, vi kan utan problem relatera till många av dess livsöden, dess matematiska landvinningar äger fortfarande en framskjuten plats i våra läroböcker och vi erfar alltjämt vördnad när vi tar del av dess filosofers tankar. I vårt möte med Sokrates och Platon är det inte vad som skiljer våra civilisationer åt som sticker ut, utan hur både relevanta och begripliga deras ord är även för oss själva, och hur likt det samhälle de verkar i är vårt eget. Detta tas av många till intäkt för förekomsten av historisk stabilitet och kontinuitet, men ingenting kunde vara mer felaktigt.

Den medeltida civilisation som tog vid efter att Aten och Rom gått under representerar en världsåskådning betydligt mer olik vår egen än den antika. Den tidiga kristna civilisationen återfinns i en oförklarlig, nyckfull och mystisk värld, men också en sådan vars invånare med ett stoiskt lugn funnit sig tillrätta i rollen som högre makters spelbrickor. Utvecklingen kan på många sätt liknas vid en reaktion, som genom att återställa en i grunden bronsålderstida världsåskådning också utmanar den whighistoriska föreställningen om lineär samhällsutveckling genom att "backa tiden" med närmare tusen år. Intressant nog visar den medeltida civilisationen också sig anmärkningsvärt stabil, och även om den heller aldrig var så statisk som den ofta utmålas som, är det också först under renässansen den börjar förändras på allvar.

Renässansen beskrivs ofta i termer av en protoupplysning, men vad som egentligen sker är att den undertryckta antika – eller om man så vill, attiska – världsåskådningen återupprättas. Framtiden visar sig därmed ännu en gång stå att finna i en återgång till ordningen som rådde för mer än tusen år sedan, och paradoxalt nog blir i och med detta också de stora tänkarnas verk ännu en gång tillgängliga för oss själva. Huruvida utvecklingen representerar en förändring till det bättre eller sämre är en intrikat frågeställning med såväl många dimensioner som åtskilliga dolda fällor, men oavsett vilket så inte bara sker den, utan den leder oss också direkt till Faust.

Den faustiska civilisationen rymmer dock svåra motsägelser, då den österländska (och med Spenglers termer magiska) religion den tillägnat sig nu forceras in i en antik föreställningsvärld. När den fromma faustiska människan börjar utforska religionen och metafysiken med samma frenesi som hon utforskar materien, logiken och det komplexa talplanet, åskådliggör detta också de svåra motsättningar som finns inbyggda i den nya ordningen. Den faustiska människan klarar inte av att bestämma sig för om hon är en religiös varelse eller filosof, och i denna omständighet finner vi också viktiga ledtrådar till den dekadens som med tiden skall växa sig till ett allvarligt hot mot den faustiska civilisationens fortlevnad.

I ljuset av detta framträder också den avgörande skillnaden mellan Prometheus och Faust, nämligen att den förstnämnde saknar de explosiva motsägelser vi finner i den senare. Kanske blir därför också den enda rimliga slutsatsen att den faustiska civilisationen är alldeles för problematisk för att rädda, och att vi i stället borde se oss som Prometheus söner och döttrar.