En gång i tiden utmärkte sig svenska socialliberaler genom att vara snälla, korrekta och måttliga. De var förvisso ofta ganska naiva och anemiska, levde inte sällan i små bubblor av lektorstitlar och konstutställningar, men de bemödade sig alltid om att bemöta andra korrekt och drog sig för att använda överord.
När polariseringen för några år sedan lade sig som en våt filt över Sverige hände emellertid någonting konstigt. Socialliberala gener som i årtionden hade legat inaktiva vaknade till liv och socialliberalerna var plötsligt en dag som förbytta. Borta var måttligheten, artigheten och viljan att bemöta andra korrekt, socialliberalerna hade istället fått huggtänder och blivit arga. Väldigt arga.
Denna socialliberala ilska har under de senaste åren tagit sig många former, inte minst i samband med upprätthållandet av den åsiktskorridor likt en tankens Berlinmur har materialiserat sig rakt igenom den svenska samhällsdebatten. Det är emellertid i drevet mot Alice Teodorescu som den socialliberala ilskan blivit som allra mest bisarr.
"Den tidigare liberala ledarsidan byter färg", skrev skrev Lisa Bjurwald då det blev känt att Teodorescu skulle bli ny chef för Göteborgs-Postens ledarredaktion. Dessa sex ord säger väldigt mycket om den socialliberala vreden. Då Göteborgs-Posten traditionellt setts som socialliberal och Teodorescu själv betecknar sig som liberalkonservativ så handlar tillsättningen av Teodorescu som mest om ett byte från en liberal inriktning till en annan.
Denna syn på saken delas uppenbarligen inte av Bjurwald. Enligt henne är Teodorescu en "konservativa tyckare" och Göteborgs-Postens ledarsida nu en "tidigare liberal" sådan. Med andra ord står socialliberalismen för den äkta liberalismen, medan liberalkonservatismen inte representerar liberalismen överhuvudtaget.
Så där har det fortsatt. De socialliberala krafterna på Göteborgs-Postens ledarredaktion – som av rapporteringen att döma har fungerat som något av en skyddad verkstad – har stämt in i kritiken, inte bara internt utan offentligt. Sedan dess har två av Teodorescus tilltänkta underlydande sagt upp sig och en tredje (som som av en händelse tidigare haft en offentlig beef med Teodorescu om hur man bäst bedriver borgerlig feminism) har sjukskrivit sig.
Det bestående intrycket är att ilskan mot Teodorescu i grund och botten inte handlar om suffixet -konservativ i den liberalkonservativa strömning hon själv säger sig representera. Tvärtom tycks problemet istället ironiskt nog handla om prefixet liberal-, ett led de socialliberala krafterna på pappret delar med Teodorescu men som i realiteten idag betydligt bättre beskriver Teodorescus åsikter än den svenska socialliberalismens.
Min gissning är att anledningen till att Teodorescu kallar sig liberalkonservativ, snarare än liberal, handlar om att hon vill markera mot hur den svenska liberalismen har kommit att utvecklas. De förment liberala krafterna i Sverige har idag, precis som på sjuttiotalet, bit för bit anammat vänsterns problemformulering ända tills ingen liberalism av substans längre återstår.
Gert Gelotte, en av de ledarskribenter som sagt upp sig från Göteborgs-Posten på grund av Teodorescu, är ett utmärkt exempel på detta. Han har bland annat kallat Lars Vilks för "skitstövel" och "fähund" och har medverkat i SVT:s Debatt där han bland annat försvarat vuvuzelavänsterns metoder. Häromdagen förklarade han skälen till sin avgång i en kommentar på Ulf Bjerelds blogg. Det är intressant läsning av flera olika anledningar.
För det första säger Gelotte emot sig själv. Han inleder med att påpeka att "orsaken till att jag sa upp mig är politisk", för att därefter förklara att det var Teodorescus chefsmetoder som var droppen som fick bägaren att rinna över. Gelotte och hans kollegor tycks tidigare ha haft tämligen fria händer att skriva vad de velat, och han tycks därför ha blivit oerhört provocerad av att Teodorescu velat få se alla texter före publicering.
"Jag accepterar inte att få min yrkesheder ifrågasatt - särskilt inte av en nybörjare som AT", skriver Gelotte, och visar därmed prov på en slående ovilja att få en yngre (och kvinnlig) förmåga till chef. Av någon anledning har detta emellertid inte föranlett någon kritik från den feministiska nyvänster som också avskyr Teodorescu. De sedvanliga kommentarerna om "gubbslem", "patriarkat" och "härskarmetoder" har lyst med sin frånvaro.
GP1,
AB1
