Det har talats mycket om "borgerliga ledarskribenter" på sistone. Diskussionen har förvisso pågått rätt länge och har, enkelt uttryckt, handlat om huruvida nämnda "borgerliga ledarskribenter" med anständigheten i behåll har kunnat problematisera den i en internationell jämförelse direkt extrema migrationspolitiken eller ej. Från socialistiskt och socialliberalt håll har svaret varit ett rungande njet.
Under de senaste veckorna har emellertid någonting förändrats. De "borgerliga ledarskribenternas" hållning förklaras inte längre bara med samma "borgerliga ledarskribenters" påstått rasistiska åsikter. I stället förklaras den med att de "borgerliga ledarskribenternas" blivit "ängsliga", "konformistiska", "kollektiviserade", "måna om att vara varandras bekräftande terapeuter" och att de "vet innerst inne att de gör något de inte borde".
Kritiken är till sin natur direkt absurd. De "borgerliga ledarskribenter" som faktiskt står för någonting och, till skillnad från sina kollegor på mången socialliberal ledarsida, inte bara harvar runt i åsiktskorridorens mittfåra och sällan sticker ut hakan annat än för att slå in öppna dörrar, försvara socialdemokratiska hjärtefrågor eller kritisera Alice Teodorescu, utmålas som de ängsliga och konformistiska. Samtidigt får borgerliga ledarskribenter (utan citationstecken) långt ut på vänsterkanten som Svend Dahl och Alex Voronov en klapp på huvudet och vänsterns intyg på att de står för den äkta liberalismen.
På detta sätt förminskar man inte bara sina motståndare, man vänder dessutom på begreppen. Den som utmanar påstås vara "konformistisk", den som vågar stå för vad han eller hon tror på förklaras vara "ängslig", den som står för en (för att uttrycka det snällt) relativt urvattnad form av liberalism påstås stå för den egentliga liberalismen, och så vidare. Det är en väldigt ful teknik, men som av en händelse en teknik som Aftonbladets ledarredaktion under senare år närmast gjort till sitt signum.
De "borgerliga ledarskribenternas" kritiker har emellertid en poäng då de frågar sig varför kritiken kommer just nu, och inte till exempel före valet. Till stor del beror säkerligen detta på att det samtalsklimat som då rådde gjorde att många "borgerliga ledarskribenter" drog sig för att skriva vad de tyckte. (Med andra ord, på den tiden låg det till skillnad från idag ironiskt nog någonting i talet om ängslighet och konformism.)
En av de få som faktiskt valde att ta bladet från munnen vid denna tid var Expressens Anna Dahlberg. I dagens Expressen skriver hon att detta ledde till att hon "sov knappt en blund under en vecka av rädsla för de svallvågor som texten skulle ge upphov till". Det säger en del om det debattklimat som då rådde och vad Dahlberg skriver borde få väldigt många demokratiska varningsklockor att ringa.
Detta är emellertid inte den enda förklaringen. En annan är att den situation vi har idag i mångt och mycket är en följd av den migrationspolitiska överenskommelse regeringen Reinfeldt träffade med Miljöpartiet efter valet 2010. Detta innebar ett radikalt brott mot den linje som såväl Socialdemokraterna som Moderaterna tidigare hade stått för.
Denna nya linje tas idag av påfallande många för given, vilken är en väldigt märklig hållning. Den är inte bara en påfallande ny och radikal företeelse, den tillkom dessutom under abrupta former, saknar folkligt stöd och innebär i praktiken att man allt sedan dess låtit Miljöpartiet diktera den svenska politiken på området.
Att inte alla "borgerliga ledarskribenter" ställde sig helhjärtat bakom detta är ingen oäven gissning. Konsekvenserna i form av rekordstort asylmottagande, skenande kostnader, överfulla asylboenden och spänningar i samhället visade sig emellertid inte över en natt. Det är därför inte särskilt konstigt att de "borgerliga ledarskribenternas" kritik därför också lät vänta några år på sig.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ex7,
Ab1,
Ab2
