Svenska politiker har in i det sista valt att blunda för terrorhotet. Lagstiftningen har släpat efter, terrorismen har såväl relativiserats som ursäktats och islamistiska föreningar som försvarar terrorister har erhållit bidrag. När åtgärder sent omsider väl blivit aktuella har många av de förslag som förts fram (till exempel förtur i bostadskön för jihadister) inte bara vittnat om en direkt absurd världsfrånvändhet, de har dessutom fått stöd av tunga instanser.
Parallellt med detta har de politiska markeringarna mot den våldsbejakande vänsterextremism som blivit kusligt socialt accepterad lyst med sin frånvaro. Därtill har försvaret praktiskt taget monterats ned. Därtill har den grova kriminaliteten tillåtits breda ut sig. Därtill har polisens oförmåga att utreda vad som fått benämningen vardagsbrott blivit till ett stående skämt.
Kort sagt, svenska politiker har på ett direkt nonchalant sätt ignorerat de risker medborgarna ofrivilligt utsätts för i sin vardag, trots att hela det statliga våldsmonopolets legitimitet står och faller med att staten klarar av att hantera denna uppgift. När det däremot kommer till de risker medborgarna frivilligt utsätter sig själva för kan politikerna inte anklagas för likgiltighet eller senfärdighet. Tvärtom, när det kommer till dessa risker är politikerna som besatta av att försöka minimera dem.
Tobak beskattas drakoniskt och utseendet på såväl cigarettpaket som snusdosor regleras i lag. Kommunpolitiker förbjuder sina anställda att snusa på arbetstid och regleringar av e-cigaretter planeras. Medborgarnas alkoholvanor problematiseras och stigmatiseras, samtidigt som skyhöga skatter på öl, vin och sprit tas ut.
Svenskarna anses så värnlösa att de till skillnad från resten av mänskligheten inte klarar av att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga affärer. Gårdsförsäljning av vin stoppas då företeelsen bedöms utgöra ett hot mot folkhälsan. Internetcensur införs för att skydda medborgarna mot utländska spelbolag (och för att skydda såväl statens som Socialdemokraternas egna spelintäkter).
Kvinnor förbjuds att hjälpa andra människor genom att föda deras barn, poliser utrustas med stetoskop för att kontrollera att inga frivilliga men olagliga samlag genomförs, den som blir påkommen med att röka cannabis slängs i fängelse, et cetera. Listan kan göras oändlig.
"Vi har varit naiva". Med dessa eller snarlika ord har politikerna under de senaste åren gång på gång försökt framställa sin egen inkompetens som någonting i grund och botten fint. Dessa ord har dock aldrig yttrats i samband med att någon politiker sent omsider förbjudit medborgarna från att göra någonting som inte inkräktar på någon annans frihet.
Tvärtom, i dessa fall har politikerna inte för ett ögonblick dragit sig från att med hull och hår direkt kasta sig över "uppgiften". Likgiltigheten har varit reserverad för de situationer då de, efter att de både länge och väl inte bara ignorerat såväl brandvarnarens ilskna tjut som den tjocka röken, utan därtill inte sällan försökt misstänkliggöra varje omnämnande av ordet "eld", plötsligt slagits av insikten att de kanske trots allt borde ringa efter brandkåren.
Läs även:
Motpol
Ab1,
SVT1
