2016-05-22

Något om det svenska populismbegreppet

Ordet "populism" har de senaste åren använts väldigt flitigt i Sverige. Ofta har föremålet för detta mindre smickrande omdöme varit en avvikande åsikt i den infekterade invandringsfrågan, men det laddade ordet har också använts om till exempel den brittiska regeringens beslut att låta väljarna få ta ställning till fortsatt EU-medlemskap.

I samband med många andra politiska utspel har ordet "populism" dock ofta lyst med sin frånvaro, trots att ordet på ett föredömligt sätt beskrivit vad det hela rört sig om. Stefan Löfvens löfte om att den svenska arbetslösheten år 2020 skall vara EU:s lägsta lägsta är ett utmärkt exempel på detta.

Alla med någon form av sakkunskap vet att målet är fullständigt orealistiskt. Som om inte detta vore nog vägrar dessutom regeringen kategoriskt att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar göra något åt arbetslösheten. Stefan Löfven är fullt medveten om detta, men upprepar likväl gång på gång löftet i hopp om att vinna popularitet och röster.

Det hela rör sig med andra ord om populism i sin renaste form, men omnämns av någon anledning ytterst sällan som sådan. Ett ännu mer talande exempel är det före valet så omhuldade Feministiskt initativ. Partiet gick till val med löfte om reformer som uppskattats kosta 500 miljarder kr om året. Trots detta beskrivs partiet vanligen inte som vare sig "populistiskt" eller "vänsterextremistiskt".

Bortom dessa bägge uppenbara exempel på populism återfinns dock andra mer subtila, men inte desto mer slående, exempel på företeelsen i den svenska politiken. Förra hösten ansågs det till exempel länge vara populistiskt att problematisera ett asyltryck som motsvarade 500 000 personer om året. Vad som då däremot inte ansågs vara populistiskt var att såväl avfärda problemen som ljuga om att vi framgångsrikt hade gjort samma sak förr.

I själva verket var det naturligtvis tvärtom, vilket såväl regering som opposition strax därefter också tvingades erkänna. Retoriken hösten 2015 var dock ingen ny företeelse, utan kulmen på något som hade pågått under flera år. Man skönmålade ogenerat läget och man förnekade de målkonflikter som var uppenbara för alla som skrapade på ytan.

Allvarliga problem sopades under mattan, trots att alla varningsklockor ringde. Högst relevanta frågor avfärdades i mästrande ton med tomma men förnumstiga och Facebookvänliga floskler. Detta samtidigt som ytterst få journalister påpekade det orimliga i detta, annat än i ytterst försiktiga ordalag.

Hur det hela slutade vet vi, men fenomenet som sådant upphörde inte i och med detta. Ett slående exempel på detta är hur de enorma integrationsproblemen som Sverige nu står inför reduceras till en mindre "utmaning" som snart kommer att vara avhjälpt med hjälp av "snabbspår".

Bostadspolitiken ligger fast, trots att situationen är akut och behovet av reformer mer skriande än någonsin. En blocköverskridande överenskommelse om några korvören till det kraftigt underfinansierade försvaret utmålas som en storsatsning. Omfattande välfärdssatsningar utlovas, trots att regeringen definitivt inte har råd med detta.

Kort sagt, populismen har sedan flera år tillbaka en väldigt stark ställning i den svenska politiken. Detta har sammanfallit med ett flitigt bruk av ordet "populism", men ironiskt nog har det sällan varit regeringspolitiken som avsetts.
DN1, SvD1, GP1, Exp1, Exp2

4 kommentarer:

  1. Populus är latin för "folk" och alltså grunden för begrepp som
    Folkpartiet, folkrörelse eller folkhem, (och volkswagen)

    I Rom var Populus (folket) en politisk enhet, dvs medborgare, dvs medborgarsamfundet, (i äldre tider patricierna,i takt med att eliten behövde stöd (:makt) från andra än populus, utvidgade man det Romerska medborgarskapet med plebejer (plebs) vid sidan av patricierna.

    Populus användes även om folket som parti (populares), i motsats till senaten, de förnäma (optimates), vilket är samma uppdelning idag, partierna utgör numera en egen klass, en politisk klass, som står i motsats till medborgarna, och den politiska klassen anser över hela spektret, att medborgarskapet kan delas ut till fler, varpå popolus reagerar, genom minskat väljarstöd. I Sverige tog det väldigt lång tid, dvs vi fick NyD och sedan ingenting, och sedan Junilistan, som reaktion till Bryssel och politisk elit, och sedan SD. Det är en ganska självklar reaktion, när tom vänsterpartiet, och de ägge EU skeptiska pariterna C och mp bytte fot, vilket innebar att man gick mot centralisering av makt, detta beskrev Vilhelm Moberg redan i "Rid i natt" S.W

    SvaraRadera
  2. Populus är alltså den maktfaktor patricierna (partigängarna) måste räkna med att möta vart 4e år för att förtjäna sin plats i solen, och ärligt talat har det väl varit lite si och så med excellensen från höger till vänster, inkluderat högmod, och en ganska agendastyrd press, som fört oss mot den enda vägens politik, Bryssel. Det finns anledning att läsa om pojkboksromanen "the Foundation" av Isac Asimov, och fundera lite på vad som händer om Bryssel faller samman (allttså inte ruptur) utan gradvis, som Rom föll, dvs att det är precis som Tainter och grabbarna beskriver, att det faller ihop av sin egen tyngd av komplexitet.

    Dessutom kunde Populus betyda
    "mängden", "hopen" "populasen"
    (i dagligt tal det föraktliga Ikeafolket, medelsvensson) - men vilka de folkliga krafterna är numera är oklart, i kraft med att mp och Sahlinismen jämte identitetspolitiken van stora framångar förvandlades det föraktliga normen, det normativa till vita infödda hetrosexuella medelålders män som sköter sig, klippt sig och skaffat sig ett jobb, dvs den skattebärande medelklassens ena halva.
    När denna grupp i sin tur knådades sönder och samman, genom utmana arbetarklasskillarna som varandes paria, så spelar det ingen roll hur bra eller dåliga Jimmy och Co är, de kan inte förlora med den patricierklass vi fått, och likheterna med Rom är inte få, inom några år kommer säkert statsministerposten ropas ut till högstbjudande av, om inte republikanska gardet, så i vart fall någon slags partipolitisk konstellation av policyprofessionella fifflare som kallar sig partipartister, inte folkpartister.

    Populasen var de som inte tillhörde patricierna, (adeln eller sedermera någon slags slags politisk(ekonomisk klass, med olika grad av öppenhet.

    Partido populär i Spanien är alltså Folkpartiet, alltså lagom höger, utan att skriva nationalistparti.
    S.W

    SvaraRadera
  3. Spot on. Har vi ens hört begreppet "vänsterpopulism/populist" i Sverige? Syriza omnämns aldrig så. Chavez kallades aldrig det. Inte Schyman heller, trots att hon är själva arketypen av en (skicklig) populist.

    Nej, det finns bara högerpopulism. Såklart.

    SvaraRadera
  4. Fantastiska nyheter om Hanif Bali idag. Aftonbladets ledarredaktion har ju under flera månader oroat sig för att ett svagt persongalleri hos moderaterna kan leda till en orättfärdig och gäsp-inducerande vinst för vänsterblocket i nästa val. Prio ett har varit att markera mot det svagaste kortet, alltså Bali själv. Nu har alltså moderaterna äntligen lyssnat och avsatt Bali från diverse förtroendeposter. Ser fram emot kraftigt ökande opinionssiffror för moderaterna hädanefter. Partiledningen bör skicka blommor till Anders Lindberg för det fina samarbetet med att stärka partiet!

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.