Ordet "populism" har de senaste åren använts väldigt flitigt i Sverige. Ofta har föremålet för detta mindre smickrande omdöme varit en avvikande åsikt i den infekterade invandringsfrågan, men det laddade ordet har också använts om till exempel den brittiska regeringens beslut att låta väljarna få ta ställning till fortsatt EU-medlemskap.
I samband med många andra politiska utspel har ordet "populism" dock ofta lyst med sin frånvaro, trots att ordet på ett föredömligt sätt beskrivit vad det hela rört sig om. Stefan Löfvens löfte om att den svenska arbetslösheten år 2020 skall vara EU:s lägsta lägsta är ett utmärkt exempel på detta.
Alla med någon form av sakkunskap vet att målet är fullständigt orealistiskt. Som om inte detta vore nog vägrar dessutom regeringen kategoriskt att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar göra något åt arbetslösheten. Stefan Löfven är fullt medveten om detta, men upprepar likväl gång på gång löftet i hopp om att vinna popularitet och röster.
Det hela rör sig med andra ord om populism i sin renaste form, men omnämns av någon anledning ytterst sällan som sådan. Ett ännu mer talande exempel är det före valet så omhuldade Feministiskt initativ. Partiet gick till val med löfte om reformer som uppskattats kosta 500 miljarder kr om året. Trots detta beskrivs partiet vanligen inte som vare sig "populistiskt" eller "vänsterextremistiskt".
Bortom dessa bägge uppenbara exempel på populism återfinns dock andra mer subtila, men inte desto mer slående, exempel på företeelsen i den svenska politiken. Förra hösten ansågs det till exempel länge vara populistiskt att problematisera ett asyltryck som motsvarade 500 000 personer om året. Vad som då däremot inte ansågs vara populistiskt var att såväl avfärda problemen som ljuga om att vi framgångsrikt hade gjort samma sak förr.
I själva verket var det naturligtvis tvärtom, vilket såväl regering som opposition strax därefter också tvingades erkänna. Retoriken hösten 2015 var dock ingen ny företeelse, utan kulmen på något som hade pågått under flera år. Man skönmålade ogenerat läget och man förnekade de målkonflikter som var uppenbara för alla som skrapade på ytan.
Allvarliga problem sopades under mattan, trots att alla varningsklockor ringde. Högst relevanta frågor avfärdades i mästrande ton med tomma men förnumstiga och Facebookvänliga floskler. Detta samtidigt som ytterst få journalister påpekade det orimliga i detta, annat än i ytterst försiktiga ordalag.
Hur det hela slutade vet vi, men fenomenet som sådant upphörde inte i och med detta. Ett slående exempel på detta är hur de enorma integrationsproblemen som Sverige nu står inför reduceras till en mindre "utmaning" som snart kommer att vara avhjälpt med hjälp av "snabbspår".
Bostadspolitiken ligger fast, trots att situationen är akut och behovet av reformer mer skriande än någonsin. En blocköverskridande överenskommelse om några korvören till det kraftigt underfinansierade försvaret utmålas som en storsatsning. Omfattande välfärdssatsningar utlovas, trots att regeringen definitivt inte har råd med detta.
Kort sagt, populismen har sedan flera år tillbaka en väldigt stark ställning i den svenska politiken. Detta har sammanfallit med ett flitigt bruk av ordet "populism", men ironiskt nog har det sällan varit regeringspolitiken som avsetts.
DN1,
SvD1,
GP1,
Exp1,
Exp2
