Lars Ohly har en ganska färggrann historik av ett minst sagt något experimentellt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Något överraskande finner jag dock inte bara hans egen version av de händelser som lett till att han nu lämnar Vänsterpartiet fullt trovärdig, utan känner mig dessutom tämligen säker på att denna är med sanningen överensstämmande.
I princip är det någonting positivt att Lars Ohly inte förnedrar sig genom att förbehållslöst pudla, utan tvärtom tar strid för sin heder. I dessa dagar av syltryggeri, servilitet och institutionaliserat självutplånande är det uppfriskande med någon som inte lägger sig platt, utan tvärtom till synes står upp för han tror på.
I denna bemärkelse är vad Ohly nu gör på många sätt föredömligt, och alla som genuint avskyr de åsikter den tidigare partiledaren står för bör akta sig för att slentrianmässigt gotta sig i dennes olycka. Om vad Ohly säger är sant, är vad som pågår en häxprocess där ingen går säker.
Problemet är bara att Ohly, hur man än vrider och vänder på saken, är en hycklare. Under sin tid som vänsterpartistisk toppolitiker var han själv i allra högsta grad delaktig i att piska upp de stämningar som nu tycks ha slagit tillbaka mot honom själv. Han har själv aktivt arbetat för att män i den situation han själv nu befinner sig i skall kastas åt vargarna, och att de kvinnor som anklagar dem inte skall ifrågasättas.
Lars Ohly har uppmuntrat alla att bete sig precis så som hans tidigare partikamrater nu beter sig mot honom. Lars Ohly har själv arbetat för att män som anklagas för vad han själv nu anklagas för skall sparkas från sina jobb, precis så som han nu själv riskerar. Lars Ohly har arbetat för att ge kvinnor som anklagar män för sexuella trakasserier precis det överläge som den kvinna som nu anklagar honom har. Lars Ohly har, kort sagt, grävt en grop åt andra, och därefter fallit själv däri.
Vad som gör det hela ännu mer frapperande är att samma Ohly som under sin tid som partiledare slentrianmässigt utmålade andra män som sexistiska svin, nu själv medger att han närmast på löpande band jagat kjoltyg så fort hans hustru inte varit närvarande. Därmed medger han indirekt också att hela hans politiska gärning varit en lögn.
Lars Ohly skördar nu vad han själv sått. Om Ohly i denna situation hade uppvisat en smula självkritik beträffande sin egen högst centrala roll när det kommer till att piska upp de ytterst hätska stämningar som nu slagit tillbaka mot honom själv, hade han säkerligen också kunnat växa i mångas ögon. Lars Ohly gör dock ingenting sådant, utan väljer tvärtom att smeta ut sina egna misstag på andra genom att beskriva dem som en följd av attityder som "vi män" behöver jobba med.
Därmed hycklade Lars Ohly inte bara under sin tid som vänsterpartistisk partiledare, han fortsätter dessutom att hyckla när han nu själv blivit offer för det monster han varit med om att skapa. Så länge inte Lars Ohly idkar någon som helst självkritik beträffande de draktänder han själv gått i bräschen för att så, förtjänar han därför inte heller någon större sympati.
