2018-04-26

Det är inte värdigt, och du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så

Jag blir illamående i princip varje gång jag skummar igenom nyhetsflödet.

Jag blir illamående av det till synes ändlösa antalet människor i ledande maktpositioner som aktivt arbetar för att förstöra det andra byggt upp. Jag blir illamående av de allestädes närvarande vuxna människor som först beter sig som barn helt utan konsekvenstänkande, och därefter låter påskina att det skulle vara godhet som driver dem när de gång på gång överlåter åt andra att betala miljardnotan för deras egna impulsstyrda och hyperemotionella agerande.

Jag blir illamående av hur en allians av skribenter och politiker tillsammans arbetar för att tysta det fria ordet. Jag blir illamående av hur lögner sprids under rubriken "faktagranskning". Jag blir illamående av hur horder av lögnspridande postmodernister skriver om faran med faktaresistens och postsanning, och med detta menar fakta som motsäger de egna fanatiska ideologiernas heliga trossatser.

Jag blir illamående av den takt i vilken universiteten blir en arena för till vetenskap förklädd vänsterextremism. Jag blir illamående av med vilken frenesi makthavare utan folkligt stöd för detta arbetar för att omstöpa Sverige till en värdenihilistisk mardröm. Jag blir illamående av hur den ena institutionen efter den andra faller i extremisternas händer, och därefter används för att bedriva kulturkrig mot hederliga och hårt arbetande människor. Jag blir illamående av att bevittna de platser jag älskat bli katastrofzoner till följd av megalomaniska politikers samhällsexperiment.

Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att be någon dra åt helvete. Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att använda uttryck som "idioter" och "hysterikor". Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta, och ändå undvika att benämna det slödder som till exempel ger sig på pensionärer med de mustiga invektiv situationen tarvar.

Att navigera den svenska samhällsdebatten är inte värdigt. Att navigera den svenska samhällsdebatten är att ständigt förväntas bemöta en strid ström av spottloskor i ansiktet med kärlek och ett leende på läpparna. Att navigera den svenska samhällsdebatten är som att försöka intala sig att vinterkräksjukan är något man genomlider med högburet huvud och en äppelkindad attityd.

Det finns många människor i Sverige som inte bara ivrigt försvarar denna ordning, utan som därtill gör anspråk på att vara auktoriteter. Det enda rimliga förhållningssättet till detta pajaser är att upprätta rejäla skyddsvallar mellan dig och dem. Ta dem inte på allvar, förnedra inte dig själv genom att över huvud taget lyssna på vad de säger, och håll behörigt avstånd till alla de oräkneliga viljelösa får som inte förmår att se igenom dem. Du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så.

2018-04-24

Om gymnasielagen och vikten av att inte glömma vem den (S)törsta fienden är

18,7 procent. Så stor andel av väljarna röstade i senaste riksdagsvalet på de tre partier som faktiskt är för gymnasielagen.

För sin långvariga och idoga kamp för att förgifta samhället och förstöra för det svenska folket är dessa tre partier endast värda förakt (något som ur ett högerperspektiv gäller Centerpartiet i synnerhet). Dessa partier samlar tillsammans dock mindre än var femte väljare, och skulle på egen hand aldrig kunna få till stånd en sådan rättsvidrig vederstyggelse som den nu aktuella amnestin för asylbedragare.

Att riksdagen trots detta kommer anta lagen beror på att även Socialdemokraterna kommer rösta för den, trots att detta parti egentligen inte för ett ögonblick önskar sig en sådan lag. Att Socialdemokraterna trots detta kommer rösta för den beror på att de är cyniska maktspelare som inte för ett ögonblick bryr sig om din och dina barns framtid.

För Socialdemokraterna tjänar lagen två syften. För det första kan man på detta sätt hålla ihop koalitionen med Miljöpartiet. Denna koalition är inte nödvändig för att Löfven skall kunna sitta kvar som statsminister, men för Socialdemokraterna vore en regeringskris så nära inpå ett val både en prestigeförlust och dålig PR. För det andra skapar man på detta sätt en djup spricka i oppositionen, vilket naturligtvis är en fjäder i hatten för varje regering under ett valår.

En del hävdar idag att det är ett socialdemokratiskt genidrag vi precis bevittnat. Till detta förhåller jag mig personligen djupt skeptisk – regeringen får sannolikt i höstens val betala dyrt för vad man gjort. Så sent som idag gjorde regeringen ett noga regisserat utspel för att utmåla sig själva som ett parti med en stram migrationspolitik.

Detta var bara det senaste i en lång rad av sådana utspel. Syftet med dessa är uppenbart för alla, nämligen att vinna invandringskritiska väljares röster. I samma ögonblick som riksdagen röstar igenom gymnasielagen kommer det dock bli väldigt tydligt för alla hur väldigt lite gemensamt dessa utspel har att göra med den politik regeringen faktiskt väljer att driva. Ytterst få väljare lär imponeras av detta.

Vad Socialdemokraterna i och med sin hantering av gymnasielagen däremot väldigt tydligt har visat, är att man prioriterar makten oändligt mycket högre än Sveriges väl. Genom sitt agerande har man tydligt visat att man mer än gärna för en politik som både leder till ett sämre Sverige och som minskar möjligheterna att bedriva den välfärdspolitik de socialdemokratiska väljarna faktiskt efterfrågar.

För Socialdemokraterna är inte laglösa förorter, grovt kriminella gäng och ett ökande antal medborgare som inte vågar vistas utomhus efter mörkrets inbrott problem, utan möjligheter. Hur, resonerar man, kan fem nya no go-zoner skada Moderaterna? Hur, lyder i förlängningen den cyniska taktiken, kan en kraftig ökning av misshandelsfallen utnyttjas för att så split mellan oppositionspartierna?

För den som ämnar rösta i höstens val finns i stort sett bara dåliga alternativ att välja mellan, och det enda vi idag med stor säkerhet kan slå fast är att ökade pålagor och minskad frihet sannolikt är det enda nästa regering kommer ha att erbjuda anständiga, hederliga och hårt arbetande svenskar. Jag har ytterst få konkreta råd att ge till den som önskar göra något konstruktivt åt detta, bortsett från ett – att under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna.

Om det inte vore för Socialdemokraterna skulle Sverige inte vara ett land av drakoniskt beskattade, osjälvständiga och brutna människor som älskar de bojor de politiker som ständigt pissar dem i ansiktet har slagit dem i. Hade något annat parti dominerat det svenska 1900-talet hade väldigt mycket också varit dåligt idag, men det skulle inte vara så illa som det nu faktiskt är.

Detta innebär inte på något sätt att en framtid i vilken Socialdemokraterna är marginaliserade kommer vara någon utopi. Tvärtom, på endast en eller ett par mandatperioders sikt lär skillnaden i bästa fall bli minimal. Tillåts däremot Socialdemokraterna dominera Sverige några årtionden till, är dystopin så gott som garanterad.

Ett marginaliserat socialdemokratiskt parti är en nödvändig (men långtifrån tillräcklig) förutsättning för att undvika en sådan utveckling. Skulle Socialdemokraterna försvinna kommer sannolikt partier som Annie Lööfs lyckas åstadkomma en framtid med mer otrygghet och sämre välfärd till priset av högre skatter ändå, men det skulle åtminstone finnas en chans till förbättring. Med Socialdemokraterna vid makten är dock utsikterna till en vändning obefintliga.

Vad skall man som väljare då rösta på i stället? För högerväljare finns bara mer eller mindre dåliga alternativ. För den som däremot gillar traditionell sossepolitik finns faktiskt ett parti att rösta på – och detta parti är inte Socialdemokraterna.

I likhet med Socialdemokraterna står Sverigedemokraterna för en klassisk folkhemsnostalgisk retorik. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna dock inte en politik som garanterat kommer skada arbetarklassens intressen. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna inte en politik som ofrånkomligen leder till både försämrad välfärd och högre skatter, parallellt med bibehållen kravlöshet och tilltagande otrygghet.

Socialdemokraterna driver en politik som gynnar socialdemokratiska yrkespolitiker, fackpampar och parasiter, men som missgynnar i stort sett alla andra. Socialdemokraterna måste bort till varje pris. Om inte annat för att utkräva en smula gammal hederlig hämnd.

2018-04-18

Om fakta, åsikter och gamla hederliga lögner

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Ett orsakssamband av typen X leder till Y är (förutsatt att det stämmer) ett faktum. Huruvida Y är någonting bra och eftersträvansvärt, är däremot en åsikt. Detta gäller även i de fall då Y är en till synes uppenbart önskvärd konsekvens av typen tusentals människoliv räddas eller alla får 10 000 kronor mer i månaden.

I praktiken är det i regel något mer komplicerat. Sanningshalten i ett påstående som X leder till Y kan i princip bara fastslås entydigt inom ramen för formella system, såsom matematiken. I den värld vi möter i vår vardag är vi i stället utlämnade till empiriska bevis.

Att vi anser det vara "bevisat" att jordens dragningskraft alltid är riktad nedåt beror på att all vår erfarenhet visar detta. Vi har dock i strikt mening inga som helst bevis på att det förhåller sig på det sättet. Newtons och Einsteins gravitationslagar är i formell mening inte några lagar, utan modeller av verkligheten som har utformats av människor för att på ett meningsfullt sätt beskriva människors iakttagelser av verkligheten.

I nyhetsrapporteringen påstås påfallande ofta att "forskning visar" det ena eller det andra. Det är ett synnerligen förrädiskt uttryck, och då i synnerhet när den forskning som avses inte är naturvetenskaplig. Bakom formuleringen "forskning visar" gömmer sig i regel verkligheten att det allt annat än fullständigt entydiga resultatet av en studie tyder på att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vad som dessutom i regel utelämnas är att det ofta finns andra studier som visar på någonting helt annat.

Huruvida resultaten av politiken på ett visst område (till exempel jämställdhet) är någonting bra är alltid en åsikt, och aldrig fakta. Huruvida denna politik är ett effektivt sätt att uppnå de resultat som efterfrågas är däremot någonting som (åtminstone empiriskt) rent teoretiskt är möjligt att faktagranska.

Att mäta samhällsvetenskapliga variabler och samband är dock i regel avsevärt svårare än att mäta till exempel olika fysiska föremåls massa, och hur dessa påverkar varandra. Därtill är även frågan om huruvida de mål man hoppas uppnå med politiken är vällovliga någonting som endast kan besvaras på basis av åsikter. I praktiken blir det därför ofta påtagligt svårt att leda i bevis att en viss politik är evidens- eller faktabaserad.

Detta är av central betydelse i förståelsen av vår samtid. Såväl politiker som myndigheter påstår sig idag nämligen ofta arbeta evidensbaserat. I praktiken är man dock påfallande ofta ute på väldigt tunn is, och vet egentligen inte vad man gör eller vad som kan bli konsekvenserna. Så länge politiken eller myndighetsutövningen i fråga inte utmanar den rådande diskursen, blir dock sällan detta föremål för faktagranskning.

När någonting däremot utmanar den rådande diskursen upplevs idag behovet av faktagranskning som skriande, och föranleder därtill inte sällan alarmistiska uttalanden om "faktaresistens", "alternative facts" och "post-truth". Ett slående exempel på detta är den så kallade faktagranskningstjänst som Svenska Dagbladet lanserade för några år sedan.

Innan man på Svenska Dagbladet till synes lite diskret lät denna faktagranskningstjänst dö sotdöden, lät man nämligen medelst denna meddela att lögn var sanning och att sanning var lögn. Man slog inte bara fast att invandringen inte kostade tiotals miljarder kronor om året, utan konkluderade därtill att ingen skillnad i arbetslöshet gick att uppmäta mellan invandrare och etniska svenskar.

Sanningen förtjänar att uppgraderas. Att så många idag påstår sig arbeta för just detta borde vara en positiv nyhet, men det är det inte. Bakom de vackra orden om vikten av fakta döljer sig en verklighet där sanningen står lägre i kurs än på länge, och det är de etablerade aktörerna som är skyldiga till detta.

2018-04-15

March for Science – när de faktaresistenta ryggdunkar varandra

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.

Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.

Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.

Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.

De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".

I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".

Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.

Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.

March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.

2018-04-14

Om de moderata och socialdemokratiska migrationspolitiska utspelens brist på trovärdighet, och hur denna kan åtgärdas

Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.

Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskar.

Många av de åtgärder Billström efterlyste tillhör idag huvudnumren i den moderata valkampanjen. De kommer dock aldrig genomdrivas av en samlad allians, eftersom inget av de övriga så kallade borgerliga partierna kommer ställa sig bakom dem. De kommer heller aldrig genomföras av en regering som den Sverige har idag. Med knappt 29 procent av väljarna bakom sig, omöjliggör de fem småpartierna med samlade krafter effektivt varje försök att stoppa den svenska marschen rakt mot avgrunden.

Såvida inte denna blockering hävs, kommer dagens problem i snabb takt att växa sig större. Den grova kriminaliteten kommer att flytta fram sina positioner, även in i de välmående bostadsområden vilka än så länge varit relativt förskonade. Skatterna kommer att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. De redan otrygga skolorna kommer att bli ännu farligare platser för både barn och lärare att vistas på. Et cetera.

Detta är inte en utveckling folkmajoriteten vare sig efterlyser eller har efterlyst. Den extrema svenska migrationspolitiken har alltid saknat folkligt mandat, och i regel har inte ens de partier som mest högljutt förordat en gränslös migrationspolitik haft sina väljare med sig. Den extrema svenska migrationspolitiken har med andra ord inte bara varit ett ytterst riskabelt samhällsexperiment i jätteskala, utan också ett ytterst odemokratiskt sådant.

Idag försöker såväl Moderaterna som Socialdemokraterna övertyga väljarna om att man till slut slagit in på en annan väg, men givet småpartiernas kompromisslösa hållning borde ingen okritiskt låta sig övertygas av denna retorik. Om dessa bägge partier med någon som helst trovärdighet skall kunna hävda att den radikala politiska omläggning som är nödvändig för att undvika en direkt dystopisk utveckling står för dörren, och om de inte vill göra detta tillsammans med Sverigedemokraterna, måste de samarbeta med varandra.

Detta bör inte ske i form av någon storkoalition. Detta bör ske genom att de tillsammans gör upp om en ytterst strikt politik för asyl- och anhöriginvandring, och därefter ställer småpartierna inför fait accompli. "Vi samarbetar gärna med er i alla andra frågor", bör budskapet lyda, "men över migrationspolitiken har ni från och med nu ingenting att säga till om".

Så länge man inte antingen gör detta eller inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna, bör samtliga dessa bägge partiers migrationspolitiska utspel tolkas som någonting man har för avsikt att glömma i samma sekund som valet är avklarat.

2018-04-11

SD är det givna valet för sossar

Socialdemokraterna går i år enligt egen utsago till val på att framstå som auktoritära. Det märks. Samma parti som 2014 vältrade sig i identitetspolitik och postmodernism går 2018 till val på svenska flaggor och utspel om hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, fler poliser, minskad invandring, fler utvisningar och en kompromisslös linje mot extremismen.

Detta hade i grund och botten varit ganska goda nyheter, hade Socialdemokraterna bara menat allvar. Socialdemokraterna har dock inte för en sekund någon avsikt att börja föra en politik som i någon praktisk mening återspeglar denna retorik.

Man ämnar förvisso säkerligen nyanställa en och annan polis, för att förhindra att polistätheten per capita minskar lika mycket som den annars skulle göra. Man ämnar säkerligen också för syns skull rösta igenom en och annan symbolisk skärpning av någon av Sveriges många tandlösa lagar mot grov brottslighet.

I praktiken skulle dock inte politiken förändras nämnvärt, varför allt som är iögonfallande dåligt idag inte bara skulle bestå, utan dessutom successivt förvärras. Den infamösa gymnasielagen är ett närmast övertydligt talande bevis för detta, liksom det faktum att islamistapologeten Ulf Bjereld har en påfallande tung ställning i partiet.

Vad som är om möjligt är ännu mer talande är dock alla de förändringar som inte blivit av under innevarande mandatperiod. Polistätheten har minskat, laglösheten har ökat, straffen för grova brott har förblivit låga, ytterst få utvisningar verkställs och de statliga subventionerna av islamistisk extremism fortsätter.

Det vore lögn att påstå att svenska väljare har att välja och vraka mellan förtroendeingivande partier. Tvärtom är bristen på goda alternativ skriande, och det bästa den som ämnar nyttja sin röst kan göra är att rösta på det minst dåliga. Vi vet med all säkerhet att de problem som idag utmärker Sverige kommer fortsätta förvärras även efter valet, alldeles oavsett vad resultatet blir. Vi vet dessutom att såväl mängden skadliga regleringar som mängden inskränkningar av individens negativa friheter kommer fortsätta öka.

För väljare med traditionella socialdemokratiska värderingar är dock valet enkelt. De kan förvisso inte rösta på Socialdemokraterna, eftersom detta parti idag för en politik som går rakt emot partiets traditionella väljarbas intressen. Som i stort sett enda väljargrupp har de emellertid ett uppenbart alternativ. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är förvisso ett parti med många och tämligen uppenbara brister, men när det kommer till kritan är de ett legitimt val. Deras problematiska företrädare och många skandaler till trots, har de visat sig ha rätt i den fråga hela valet i praktiken handlar om. Övriga stora partier har idag insett detta, och gör därför allt för att efterlikna dem. Att imitera sverigedemokrater är idag varje politiker med skamfilat förtroendes sätt att försöka framstå som seriös.

Sverigedemokraternas historia är problematisk, men givet övriga partiers minst sagt svaga prestationer det senaste årtiondet är de i sammanhanget inte desto mindre ett såväl seriöst som legitimt val. För egen del avhålls jag av deras utpräglade sossighet, men för den med socialdemokratiska värderingar borde detta av naturliga skäl inte utgöra något problem.

För den som både hyser klassiskt socialdemokratiska värderingar och önskar en smula grundläggande lag och ordning är valet således enkelt – rösta på Sverigedemokraterna. Av precis samma anledning bör dessa väljare under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna, då fortsatt sossestyre utgör en garanti för både laglöshet och försämrad välfärd.

2018-04-09

Om Viktor Orbán och Olof Palme

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

En påfallande intressant aspekt av debatten var att den förstnämnda debattören var generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Debattören i fråga representerade med andra ord en organisation uppkallad efter en politiker som tystade ned journalistisk granskning av synnerligen grova skandaler och som demonstrerade tillsammans med företrädare för sällsynt grymma diktaturer. En politiker som satte en ära i att förlöjliga oppositioner, som arbetade målmedvetet för att politisera kulturlivet och som försökte införa planekonomi i Sverige.

De många hänvisningarna till att de ungerska institutionerna är politiserade är med andra ord inte det enda exemplet på att den kritik som framförs mot Ungern från svenskt håll genomsyras av dubbelmoral. Jämfört med Olof Palme framstår nämligen Viktor Orbán som relativt modest i sina maktanspråk. Att i stort sett ingen trots detta reagerar över det surrealistiska i att en företrädare för en organisation uppkallad efter Olof Palme varnar för utvecklingen i Ungern, är i grund och botten ganska hårresande.

Viktor Orbán är allt annat än en perfekt ledare, och hans politik är bitvis ganska obehaglig. Att han respekterar det ungerska folkets syn på invandring, i stället för att mot folkets vilja föra en både extrem och irreversibel politik som radikalt omstöper samhället i en riktning de flesta finner oönskad, gör dock honom till en betydligt större demokrat än sina svenska kollegor.

2018-04-08

Moderaterna står handfallna inför LO:s smutskastningskampanj


Samma socialdemokrati som ständigt gråter krokodiltårar över den hårda tonen på sociala medier, och som varje val påstår sig vara oroliga för att just denna valrörelse skall bli den smutsigaste någonsin, har i dagarna sjösatt en synnerligen vulgär smutskastningskampanj riktad mot Alliansen.

Det hela framstår som desperation över dåligt väljarstöd, snarare än som en skickligt genomförd vulgärpopulistisk kampanj. De många melodramatiska lögnerna blir sannolikt för mycket även för många lättskrämda väljare, och att den förljugna dramaturgin redan dissekeras i alternativa medier är inga särskilt goda nyheter för Socialdemokraterna.

Inte desto mindre är Alliansens uppenbara oförmåga att svara på smutskastningskampanjen slående. Fredrik Johansson gör förvisso tappra försök, men saknar den fingertoppskänsla som krävs för att nå ut. En och annan opinionsskribent lyfter frågan i etablerade medier, men lyckas mest framstå som indignerade elevrådsrepresentanter. Bilden som framträder är den av en borgerlighet som står fullständigt handfallen inför vad som pågår.

Att det förhåller sig på detta vis beror på att den av socialister fullständigt domesticerade svenska borgerligheten internaliserat de spelregler som vänstern slagit fast. Dessa går i korthet ut på att vänstern både kan ljuga hämningslöst och bete sig precis hur illa som helst, samtidigt som orkestrerad gråt och tandagnisslan är att vänta varje gång borgerligheten höjer rösten det minsta eller avviker med så lite som en bråkdel av en millimeter från sanningen. Att hålla sig till dessa spelregler är en värdelös strategi för den borgerlighet som hoppas vinna val, behöver knappast påpekas.

Ironiskt nog hade Moderaterna fram till nyligen en (1) representant som inte lät sig begränsas av dessa spelregler, och därför var mer än kapabel att förflytta spelet till motståndarnas planhalva. Att en moderat spelade samma spel som dem själva gjorde dock vänstern mäkta upprörd, varför en aldrig sinande ström av ogrundade anklagelser om näthat och grova överträdelser riktades mot honom. Till slut mäktade Moderaterna inte med längre, och belade därför sin enda anfallsspelare med munkavle.

Vad Hanif Bali gjorde var inte ett utslag av en unik kompetens. Åtskilliga moderater och alliansföreträdare skulle med lätthet kunna fylla hans skor, om de faktiskt bara ville. Det enda de behöver göra är osentimentalt syna motståndarnas lögner, och emellanåt svara på otrevligheter och smutskastning genom att vara lika oförskämda tillbaka. Att Moderaterna därtill anlitat fullblodsproffset Martin Borgs som digital valledare innebär att de med lätthet skulle kunna göra slarvsylta av den LO-ledda smutskastningskampanjen.

Problemet är att de inte vågar. Problemet är att de låtit sig kuvas av kallhamrade och totalt skrupelfria socialistiska maktspelare så länge att de inte ser att de gång på gång går rakt i fällan. Problemet är att de inte förstår att det spel de spelar är riggat av deras huvudmotståndare. Att Moderaterna inte förmår ta in detta börjar bli direkt obegriplig.

2018-04-07

Islamisterna i Ibn Rushd-sfärens ostörda framfart är ett tecken på att Sverige är ett väldigt ofriskt samhälle

Studieförbundet Ibn Rushd, och alla de organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 som står organisationen nära, är islamister och en gren av Muslimska brödraskapet.

Det är, om ni undrar, inte jag som påstår detta, utan bland annat Myndigheten för samhällsberedskap. De är inte ensamma. Dagens Nyheters Erik Helmerson varnar för dem, den för några veckor sedan så unisont hyllade Patrik Oksanen varnar för dem, terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för dem, och så vidare.

Att Ibn Rushd-sfären och dess förgrundsfigurer Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Mattias Gardell har en ytterst sinister agenda är välbelagt. Organisationernas förehavanden och drivkrafter har vid det här laget blivit grundligt kartlagda i ett stort antal artiklar och böcker. Det råder, kort sagt, inte längre några som helst tvivel om att de är islamistiska extremister.

Likväl förbannat kommer Ibn Rushd-sfären undan med detta. För det första lyser den journalistiska granskningen av dem med sin närmast totala frånvaro (den stora merparten av ovan nämnda artiklar utgörs av opinionsmaterial), och för det andra fortsätter staten att gynna dem med bidrag. De islamistiska organisationernas gräddfil till skattebetalarnas pengar öppnade sig under Alice Bah Kuhnkes tid som generaldirektör för dåvarande ungdomsstyrelsen, och har fortsatt sedan dess.

Några månader efter att Alice Bah Kuhnke utsetts till kulturminister lät hon lägga ut en bild på Kulturdepartementets twitterkonto där hon poserade med Fatima Doubakil. När de många felstegen tvingade regeringen att tillsätta en utredning om bidragen till extremister, lät Bah Kuhnke uppdraget gå till Ulf Bjereld, en socialdemokrat med nära band till just islamistiska rörelser. Resultatet blev en fluffig utredning vars slutsatser Bjerelds och Bah Kuhnkes islamistiska vänner knappast har någon anledning att frukta.

När Bah Kuhnke ville ta fram en hemsida för att sprida information om så kallad islamofobi (för övrigt ett begrepp myntat av islamister) gick uppdraget även denna gång till Ibn Rushd. Föga förvånande blev också resultatet ännu ett fullständigt haveri, närmare bestämt i form av en extremistisk hemsida full av konspirationsteorier, och på vilken bland annat existensen av hedersvåld förnekades.

Trots detta utsåg Bah Kuhnke härom månaden en identitetspolitisk aktivist ur Ibn Rushd-sfären till ledamot av Nationalmuseums insynsråd. Trots detta fortsätter Folkbildningsrådet att varje år betala ut tiotals miljoner kronor till Ibn Rushds verksamhet. Trots detta fortsätter kommuner att finansiera Ibn Rushds aktiviteter. Trots detta fortsätter den ytterst påkallade journalistiska granskningen av en öppet extremistisk och islamistisk organisation med stora statsbidrag att lysa med sin frånvaro.

Vad som pågår är en väldigt tydlig indikation på att Sverige är ett ytterst ofriskt samhälle som präglas av kollektiv förnekelse och kollektiva lögner. Att det hela ostört kan pågå i ett land där bekymrade journalister och politiker ständigt talar om faran med ett post-truth-samhälle, är om något ett ett bevis för att Sverige redan är ett väldigt långt gånget sådant, och att medveten om detta är i stort sett obefintlig.

2018-04-05

Om ålderstesterna och den icke-existerande rättsskandalen

Under samlingsrubriken "SvD granskar åldersbedömningarna", återfinns på Svenska Dagbladet ett flertal artiklar om Rättsmedicinalverkets ålderstester av så kallade ensamkommande. Den gemensamma nämnaren för dessa texter är tesen om att ålderstesterna är otillförlitliga, och att vad som pågår därför är en skandal.

Vad som i stort sett aldrig framgår i sammanhanget är emellertid att de personer som riskerar utvisning till följd av eventuellt felaktiga ålderstester är personer som saknar asylskäl. Med andra ord skulle utvisningarna varken bryta mot internationella konventioner eller drabba personer med flyktingstatus även om så ålderstesternas felmarginal var 100 %.

Att ålderstester över huvud taget blivit aktuella är en konsekvens av att den som är omyndig och söker asyl i Sverige vanligtvis får sin ansökan beviljad, alldeles oavsett om vederbörande har giltiga asylskäl eller ej. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, och det är konsekvenserna av detta som man nu valhänt, yrvaket och halvhjärtat försöker komma till rätta med genom bland annat just ålderstester.

Om detta finns mycket att säga, men det centrala i sammanhanget är att vad Svenska Dagbladet beskriver inte på något sätt utgör ett hot mot asylrätten. Ironiskt nog är dock precis detta någonting som i stort sett aldrig påpekas, varför väldigt många sannolikt har en ytterst skev bild av vad ålderstesterna innebär för personer som faktiskt är flyktingar. För dessa betyder ålderstesternas felmarginal nämligen absolut ingenting.

Felaktiga ålderstester utgör med andra ord inte tillstymmelsen till något hot mot vare sig asylrätten eller FN:s flyktingkonvention. Vad som döljer sig bakom Svenska Dagbladets alarmistiska rubriker är således inte någon migrationspolitisk skandal. Att minderåriga utan asylskäl i stor utsträckning skulle beviljas uppehållstillstånd är däremot någonting som reglerats av utlänningslagen, varför tidningen skulle kunna hävda att det är en rättsskandal man är på spåren.

I praktiken faller dock även detta argument platt till marken av två skäl. För det första har de lagavsnitt som reglerat företeelsen i fråga varit undantagsbestämmelser i form av gummiparagrafer. De avgörande formuleringarna i dessa har handlat om "särskilt ömmande omständigheter" och "synnerligen ömmande omständigheter", och vad som stipulerats i lagen är att uppehållstillstånd "får" (inte skall) beviljas om det vid en "samlad bedömning" framkommer skäl för detta.

För det andra sägs ingenting i dessa bestämmelser om att bevisbördan i åldersfrågor skulle ligga på svenska myndigheter. Tvärtom är Migrationsverket i sin kommunikation väldigt tydliga med att det är "[d]et är [...] den sökande som har bevisbördan" och att "den asylsökande måste göra sin identitet sannolik". I bjärt kontrast till detta står de faktiska realiteterna bakom ålderstesterna, nämligen asylsökande som inte gjort sin identitet sannolik, och en bevisbörda som i praktiken förflyttats till Migrationsverket.

De asylsökandes rättigheter enligt såväl svensk lag som FN:s flyktingkonvention har kort sagt inte blivit åsidosatta. I den mån hanteringen röjer någon skandal, går denna i så fall ut på att svenska skattebetalare har tvingats betala för att ett väldigt stort antal uppehållstillstånd delats ut till personer som inte varit berättigade till dem.

2018-04-03

Journalistkåren jublar när yttrandefriheten sätts ur spel

Som en del av det till synes numera permanenta drev mot det fria ordet som Expressen bedriver under parollen "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", publicerade tidningen idag en artikel om det samarbete Facebook ingått med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Ironiskt nog förtjänar nätjätten Facebooks agerande i detta sammanhang i allra högsta grad kritik, men med en skenande boskapshjords känsla för finess lyckas Expressen landa fel även i denna fråga. Artikeln är nämligen, parollen till trots, inte det minsta kritisk. Tvärtom är det underförstådda budskapet att Facebook i detta fall gör allting helt rätt.

I artikeln berättas att MSB fått en "gräddfil" till den avdelning på Facebook som stänger av "trollkonton" som sprider "falska nyheter". Detta för att förhindra "påverkanskampanjer" under årets valrörelse. I klartext betyder detta att staten fått stora möjligheter att förhindra spridning av fullt lagliga, men för staten oönskade, budskap.

Huruvida man anser syftet vara gott eller inte spelar i sammanhanget inte särskilt stor roll. Att Expressen i sin artikel pedagogiskt (och givetvis helt utan utstuderade baktankar) omsorgsfullt förklarar varför även Sverigedemokraterna gynnas av MSB:s agerande förändrar inte grundproblemet, nämligen att staten i och med samarbetet i all praktisk bemärkelse givits omfattande möjligheter att runda tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Detta utan någon insyn, utan något bakomliggande regelverk och utan några möjligheter att överklaga de beslut som fattas.

Det har sedan århundraden tillbaka rått stor samstämmighet kring att en sådan utveckling är någonting som till varje pris skall undvikas. Vad MSB nu ägnar sig åt var fram till för bara några år sedan stoff för dystopiska framtidsskildringar. Idag är det hela emellertid verklighet, och i den journalistkår inom vilken man å ena sidan berömmer sig för att både granska makten och värna det fria ordet, men å den andra plötsligt utsätts för stenhård konkurrens om marknadsandelar, annonsintäkter och möjligheterna att sätta agendan, hyllar man utvecklingen.

Parallellt med detta, och till synes helt utan att ens för ett ögonblick slås av det hyckleri man därmed uppvisar, angriper svenska journalister Indiens regering över ett misslyckat försök att kriminalisera just falska nyheter (eller "så kallade fejkade nyheter", som man plötsligt själva väljer att uttrycka det). Vad som är en önskvärd utveckling här, lyder det outtalade budskapet, utgör i Indien ett synnerligen allvarligt hot mot såväl demokratin som pressfriheten.