2018-11-02

Om vad "Leader ot the Pack" säger oss om en bättre framtid som aldrig infann sig

1968 var inte en helt igenom en dålig företeelse. I Västtyskland var revolten i mångt och mycket den uppväxande generationens uppgörelse med föräldrarnas mörka hemligheter, och utgjorde i egenskap av sådan en med allra största sannolikhet helt nödvändig terapisession för landet. I USA var motståndet mot Vietnamkriget inte bara befogat, utan därtill en på många sätt väldigt modig revolt mot det progressiva etablissemang som vid denna tid var helt fixerat vid att till varje pris fortsätta detta krig. Ur den amerikanska motkulturen kom initialt också både viktiga inlägg i samhällsdebatten och lysande bidrag till kulturen.

I slutändan blev dock nettoeffekten av 1968 synnerligen negativ, då resultatet blev att de progressiva krafterna drastiskt flyttande fram sina positioner. Detta var vid denna tid dock blott det senaste exemplet på en utveckling som hade pågått under hundratals år. Tidigare milstolpar under 1900-talet hade varit den progressiva eran, den nya given och nedfallet från (och i fallet med det första därtill delvis också bevekelsegrunderna bakom) de båda världskrigen.

Vad som gör 1968 intressant ur vårt perspektiv är dock att progressivismen – som vi känner den – vid denna tid var en maktfaktor, snarare än en hegemoni. Detta gäller i synnerhet kulturen. Efter andra världskriget försökte västvärldens människor initialt återgå till sina vanliga liv. Deras vardag dominerades alltjämt av institutioner från en tid före såväl världskrigen som den progressiva eran, men under årtiondena efter kriget kom den alltmer progressiva politiken att i snabb takt börja färga av sig även på kulturen. Som av en händelse närmar vi oss då även i tiden 1968.

Ett intressant exempel på denna brytningstid är The Shangri-Las och deras legendariska Leader of the Pack från 1964. Att 1968 ännu inte har inträffat är uppenbart, i synnerhet när man ser gruppen framföra låten i en TV-inspelning. Medlemmarna är elegant klädda, huvudsångerskan Mary Weiss stoltserar med en imponerande bikupefrisyr, språket är vårdat och en för sin tid revolutionerande produktion gör det minimalistiska arrangemanget närmast orkestralt. Annorlunda uttryckt, anslaget är i grund och botten den traditionella och respektabla västerländska underhållningens.

1964 såg man dock annorlunda på saken. The Shangri-Las ansågs vara rebeller, och deras bakgrund i en allt annat än fashionabel del av Queens gav dem vad man på modern svenska skulle kalla för street cred. I sången är Jimmy, det vill säga den unge man som beskrivs som just Leader of the Pack, en motorcykelburen bad boy som Bettys (Mary Weiss) föräldrar varnar henne för. Här syns med andra ord den nya tiden på flera sätt. Upproret glorifieras och det farliga romantiseras. Därtill gör sig även kriget påmint. Jimmy är en arketyp av James Dean-karaktär, och i egenskap av en sådan i mångt och mycket en produkt av de stilideal som föddes ur den amerikanska soldatsubkulturen under det andra världskriget.

Leader of the Pack är en inblick i en amerikansk kultur som precis återfått självförtroendet efter det traumatiska Kennedymordet, men som ännu inte tagit steget in i det trauma Vietnamkriget skulle komma att innebära. Denna kultur är tydligt påverkad av de progressiva strömningarna, men ännu ej dominerad eller genomsyrad av dem. Vi får här en fingervisning om vad 1970-talet hade kunnat utvecklas till, hade det inte varit för Vietnam och 1968. 1964 var dock året för det intermezzo i Tonkinbukten som fick USA att trappa upp sin inblandning i kriget, och historien tog en annan vändning.

1968 blev symboliskt nog året då The Shangri-Las upplöstes. Frågan "Is she really going out with him?" som inleder deras mest kända sång har dock sedan dess fått en närmast ikonisk status, och återanvänts även i de mest oväntade sammanhang. Måhända beror detta på att den i människors undermedvetna på en och samma gång symboliserar det bitterljuva minnet av en utlovad bättre framtid som aldrig infann sig, och utgör en påminnelse om att de i stället lever i en värld där personer som 1968 motsatte sig Vietnamkriget idag tillhör etablissemangets hökar.