2017-12-17

Du gröna nya värld


"Det är en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sade ja". Med dessa ord kommenterade idag vice statsminister Isabella Lövin (MP) den nya samtyckeslag som väntas börja gälla från och med 1 juli.

Lövin tycktes därmed, inte bara offentligt utan dessutom med stolthet, bekräfta vad kritikerna hela tiden har varnat för, och vad förespråkarna hela tiden förnekat. Vad vice statsministern sade rakt ut var att oskuldspresumtionen skall sättas ur spel, och att det i stället skall vara upp till den åtalade att bevisa sin oskuld.

Några timmar senare lät så Lövin meddela att omvänd bevisföring inte alls skulle införas, utan att det hela var ett missförstånd som bottnade i att hon hade uttryckt sig "olyckligt". Det senare uttalandet var naturligtvis aningen mindre hårresande än det första, men det framstår dessvärre inte heller som särskilt trovärdigt.

Att fela är mänskligt. Att klart och tydligt berätta att omvänd bevisbörda skall gälla, och därefter förklara både hur och varför, är ingenting en minister med slintande tunga råkar göra. Det allra mesta tyder tvärtom på att Lövin sade precis vad hon tänkte, och att det var först när kunniga jurister uppmärksammade henne på vilket totalt brott med västerländsk rättsskipning det vore att överge oskuldspreventionen, som hon blev på det klara med att hon hade gjort bort sig.

Det hela hade kanske varit förståeligt om Lövin hade varit någon annan, men nu är hon inte vem som helst utan såväl statsråd som någon som personligen arbetat för att lagen skall bli verklighet. Detta har hon emellertid till synes gjort helt utan kunskap om en av rättsstatens allra viktigaste principer. Resultatet har, föga förvånande, blivit därefter.

Vad som gör det hela ännu värre är att det inte är det kraftigt ökande antalet våldtäkter regeringen hänvisar till då den nya lagen skall införas. Vad man i stället gör en stor sak av #metoo, en hashtagskampanj som både bär masshysterins alla kännetecken och delvis orkestrerats av journalister som velat fabricera sina egna nyheter.

Det är med andra ord på den skamlösa sociala medier-populismens altare Lövin och hennes ministerkollegor väljer att offra rättssäkerheten. Detta samtidigt som våldtäktsanmälningar samlas på hög, och samtidigt som polisen uppmanar kvinnor att inte vara rädda för grovt kriminella som både våldtar och torterar kvinnor (enligt vissa uppgifter därtill genom metoder så inhumana att blodet isar sig).

Utspelet om samtyckeslag är ett välregisserat och populistiskt utspel i syfte att skapa illusionen av att man bekämpar kriminaliteten, samtidigt som de faktiska problemen bara förvärras, och utan att något egentligt ljus kan skönjas i slutet av tunneln. I syfte att åstadkomma detta, och därmed också öka sina chanser att bli omvalda, väger uppenbarligen såväl tilltagande rättslöshet som en utveckling som i stort sett varenda författare av dystopiska klassiker varnat för lätt.

2017-12-12

Myten om den utsatta gruppen

"Även om muslimer är en utsatt grupp är det inte mera legitimt för dem att vara antisemiter". Med dessa ord, insprängda i en utläggning om antisemitism som främst handlar om nazism, kommenterade härom månaden Stefan Löfven antisemitismen bland invandrare från bland annat Mellanöstern.

Att politiker som Löfven till slut och sent omsider börjar komma till insikt om ett problem som bland icke-makthavare varit uppenbart sedan länge utgör naturligtvis ett steg i rätt riktning (om än ett ganska litet sådant). Vad som gör det halvhjärtade och pliktskyldiga uttalandet såväl intressant som provocerande är dock någonting helt annat, nämligen den reservation det kommer behäftat med.

Att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" betraktas i breda kretsar som någonting så självklart att ingen förklaring, motivering eller hänvisning behövs. Påståendet betraktas som en truism, och används som om det vore en sådan, men det faktiska underlaget för detta är för att uttrycka det försiktigt minst sagt skralt.

Muslimer i Sverige åtnjuter i praktiken en väldigt hög grad av positiv särbehandling. Skämt om och kritik av kristendomen uppmuntras, men motsvarande behandling av islam tolereras inte, och är i många fall dessutom kriminaliserat. Könssegregerade moskéer stöds med skattepengar, trots att deras imamer ofta får någon som den hårt kritiserade och åtalade frikyrkopastorn Åke Green att framstå som ett under av lågmäldhet och politisk korrekthet.

Det faktiska patriarkat som är utbrett bland muslimer försvaras av feminister. Uppburna akademiker står i kö för relativisera och ursäkta grovt kriminella handlingar begångna av medlemmar i denna grupp. Muslimers trakasserier av judar tonas ned, samtidigt som den fara en ytterst liten grupp nazister påstås utgöra ständigt genererar krigsrubriker. Och så vidare.

Det finns åtskilliga muslimer som utsatts för synnerligen grova brott av rasister, men om människor nu skall reduceras till sin grupptillhörighet – vilket är vad den som talar om muslimer som en "utsatt grupp" faktiskt gör – är det inte främst bland muslimer de utsatta återfinns. Betydligt fler icke-muslimer är på goda grunder rädda för muslimer än vice versa. Invandrare med bakgrund i muslimska länder är kraftigt överrepresenterade när det kommer till grov brottslighet. Och så vidare.

Vad som däremot inte existerar är den påstådda "strukturella diskriminering" på arbetsmarknaden som lögnaktiga demagoger ständigt hävdar att muslimer är offer för. Sammanfattningsvis blir därför argumenten för att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" synnerligen skakiga. Om muslimers utsatthet faktiskt skall sättas i relation till andra gruppers, blir förhållandena snarare de precis omvända.

2017-12-11

Om att vinna val medelst antisemitism

Oengagerat, mekaniskt, ljummet och med en fullständig avsaknad av konkreta förslag hur för den accelererande och av politiska beslut orsakade antisemitismen i Sverige skall bekämpas, har ministrarna i regeringen Löfven pliktskyldigt tagit avstånd från helgens attacker mot judar.

Det hela är en patetisk uppvisning. I synnerhet i ljuset av regeringens beslut om ökat bistånd till terrorister. I synnerhet i ljuset av Margot Wallströms tal om "utomrättsliga avrättningar" och om Donald Trumps påstådda "krigsförklaring". I synnerhet i ljuset av en socialdemokratisk riksdagsledamots medverkan på antisemitiska demonstrationer och hennes poserande med en karta på vilken Israel är utraderat.

"Vi accepterar varken sionism eller antisemitism". Med dessa ord sammanfattade den socialdemokratiske tungviktaren Ilmar Reepalu i en intervju sin syn på hur antisemitismen i Malmö (vilken han för övrigt i samma intervju främst beskyllde nazister för) skulle bekämpas. Därmed utmålade han också Israels existens som någonting lika orättfärdigt och oönskvärt som antisemitismen som sådan.

Att antisemitismen väcker oändligt mycket större avsky när den kommer från nazister än när den kommer från hatiska muslimer har två anledningar. Den första är att den svenska vänsterns syn på judar och Israel, allt sedan man under 60- och 70-talen lät sig radikaliseras till hatiska rödgardistlajvare, till stora delar sammanfaller med den syn på judar och Israel som är utbredd i den muslimska världen. Den andra är att antisemitiska muslimer är en viktig väljargrupp.

Det är därför ett gäng slödder som av misstag blivit inbjudna till Bokmässan kunde tillåtas dominera såväl ettor som kultursidor vecka efter vecka, samtidigt som flera nyhetskällor tonade ned lördagens molotovcocktailattack mot Göteborgs synagoga. Det är därför ett gäng marscherande nazistiska lågpannors egon kunde gödas med en aldrig sinande ström av krigsrubriker, samtidigt som det offentliga utropandet av en intifada mot Malmös judar inte rönte i närheten av lika stor uppmärksamhet.

Ironiskt nog röjer vänstern därmed också sin egentliga syn på nazismen i Sverige. Dess företrädare må älska att alarmistiskt påstå att denna nazism utgör ett akut hot mot samhället, men där det kommer till kritan är de helt på det klara med att den är en så marginell företeelse att det inte kostar något att stöta sig med dess företrädare.

Judehatarna med rötterna i Mellanöstern, däremot, är många. Därför anser man sig inom den cyniska, skrupelfria, makttörstande och moraliskt depraverade vänstern ha råd med att stöta sig med de förra, men inte med de senare. För detta är dessa antisemiters roll när det kommer till att säkra makten alldeles för viktig.

2017-12-10

Kristallnatt i den humanitära stormakten

"Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle", kommenterar Stefan Löfven helgens antisemitiska illdåd. Hans partiledarkollega Annie Lööf kommenterar samma händelser med att hon känner sig "beklämd och förbannad".

Ord är som bekant dock billiga. Vad som är avsevärt mer intressant i sammanhanget är handlingar, och när det kommer till sådana talar både Löfvens och Lööfs prioriteringar sitt tydliga språk. Det ökade hatet mot svenska judar är en direkt konsekvens av den förda politiken. Löfven och Lööf må påstå sig vara motståndare till att ställa grupper mot varandra, men vad de i handling klart och tydligt visat är att de anser judars ständigt minskande frihet vara ett pris värt att betala för att uppnå andra mål.

Alla vet varför hatet mot svenska judar ökar, och alla med grundläggande förmåga till extrapolering förstår att problemet med allra största sannolikhet bara kommer förvärras. Stefan Löfven och Annie Lööf har helt enkelt bestämt sig för att en extrem migrationspolitik är någonting man prioriterar högre, inte bara än arbetarklassens intressen respektive skattetrycket, äganderätten och näringsfriheten, utan också än judars möjligheter att utöva sin religion och livsstil i Sverige. Deras uttalanden blir därför till en monumental uppvisning i hyckleri och läpparnas bekännelse. I synnerhet som de på löpande band delar ut uppehållstillstånd även till personer som saknar asylskäl.

Som om detta inte vore illa nog är relativiseringen igång för fullt. I artiklarna om molotovcocktailattacken mot synagogan i Göteborg hänvisar till nazister. En omhuldad mediepersonlighet skyller på Ungerns premiärminister. En medialt omhuldad aktivist passar på att likna Israel vid IS. Journalister liknar muslimers situation vid judars, trots att det inte finns några svenska städer som töms på muslimer till följd av pogromliknande förföljelser. Och så vidare.

"Islamofobin är en av de starkaste krafterna i samhället just nu", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson för en tid sedan bekymrat i en artikel i vilken han han på klassiskt DN-manér försökte inta en balanserad, urvattnad och tämligen meningslös mittenposition. I stort sett varenda yrvaket debattinlägg om att göra något åt den islamism som frodas i Sverige kommer behäftad med en ängslig reservation av denna typ.

Den extremism som vi under helgen fått bevittna är dock ingen ytterlighetsrörelse bland muslimer, den är tvärtom synnerligen utbredd. Det innebär inte att den delas av alla muslimer, och inte heller att det på något sätt är acceptabelt att hålla hyggliga muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör. Det innebär dock att islam av idag i sin helhet är en mer destruktiv än konstruktiv kraft i Sverige.

Detta legitimerar inte kollektivt skuldbeläggande. Det innebär emellertid att extremt motbjudande händelser som dem vi fått se i helgen blir en ofrånkomlig, och därtill ökande, konsekvens av stor asylinvandring från muslimska länder. I detta läge är det direkt ohederligt att framställa skepsis mot islam som någonting irrationellt och helt igenom ondskefullt, eftersom vi vet att islam korrelerar med allvarliga problem.

Vad det i själva verket handlar om är en målkonflikt, där viljan att bistå med asyl leder till negativa följder, och att en grupp som särskilt känner av dessa följder är Sveriges judar. Huruvida en upplevd plikt att hjälpa asylsökande är värd de problem en ökande muslimsk befolkning leder till är en moralisk bedömningsfråga, men att det leder till problem kräver en hög grad av faktaresistens för att bortse från.

Detta förändras inte av propaganda. Detta förändras inte av socialliberal floskelstapling. Detta förändras inte av indoktrineringskampanjer, inskränkt yttrandefrihet eller tankepoliser. De enda som kan förändra detta är muslimer själva.

Läs även:
Fristad

2017-12-03

Svågeridentitetspolitik

Här är en lycklig och modern familj. Mamma har precis bytt däck på bilen och pappa lagar mat. Sonen leker med sina dockor, och dottern bygger ett Lego-rymdskepp. Köp en TV!

Ungefär så ser det allt oftare ut när det dyker upp sponsrade inlägg i ditt Facebookflöde. Naturligtvis finns det familjer som den i det sponsrade inlägget, och naturligtvis är det alla såväl föräldrars som barns rätt att ägna sig åt precis det som beskrivs i filmen. Scenariot är dock allt annat än representativt, och dess syfte är inte att sprida tolerans, utan att köra ned ett stycke postmodern propaganda rakt i käften på dig.

Det finns två primära anledningar till detta. Den första är att reklambyråerna är fullproppade av surdegsaktivister hemmahörande på Södermalm, som ser det som sin livsuppgift att uppfostra neandertalmänniskorna utanför tullarna. Den andra är att deras kunder tror sig kunna tjäna pengar på detta. Genom att fylla sina reklamfilmer med postmoderna budskap hoppas de erhålla (positiv) medial uppmärksamhet, vilket är bra för affärerna.

Resultatet blir således att företag gör sig till ambassadörer för en djupt motbjudande vänsterideologi de i grund och botten inte har någonting till övers för. På detta sätt stärker en liten, rabiat och sektliknande klick av vänsteraktivister sin ställning ytterligare, trots att varken näringslivet eller medborgarna har efterfrågat deras postmarxistiska budskap.

Det finns mycket att säga om detta, men en viktig lärdom i sammanhanget är att strategin bara fungerar så länge Du ger Ditt passiva godkännande. Så länge Du har överseende med de företag som agerar på detta sätt, kommer strategin förbli framgångsrik. För att Du och Dina barn skall slippa bli måltavla för regelrätta indoktrineringskampanjer av det här slaget, krävs det att Du förändrar Ditt beteende.

En lämplig första åtgärd är helt sonika blockera alla avsändare till reklam av det här slaget. Företagens syfte med reklamen är nämligen inte att frälsa världen, utan att tjäna pengar. Om de potentiella kunderna i detta läge svarar med att göra sig onåbara för företagens sponsrade inlägg, kommer avsändarna följaktligen tvingas omvärdera sin strategi.

Försöken att tjäna pengar på identitetspolitik är dock inte begränsad till de företag som annonserar på Facebook. Facebook försöker själva, tillsammans med bland andra Google och Twitter, tjäna pengar på precis samma sak. Dessa i allra högsta grad kommersiella företag, som gör allt för att minimera sina skatter, flörtar idag ogenerat med de rabiata vänsteraktivister som vill strypa sina motståndares möjligheter att uttrycka sina åsikter.

Det bästa vore därför naturligtvis att helt sluta använda sig av dessa företags tjänster, men detta är som bekant lättare sagt än gjort. Inte desto mindre finns det ganska mycket du kan göra, som till exempel att surfa i inkognitoläge, använda dig av Adblock, sluta bjuda Facebook på din livshistoria och undvika att klicka på Facebookreklam. På detta sätt bidrar du till att minska dessa företags intäkter.

Sist men inte minst bör du börja tänka dig för i största allmänhet. Under en given dag bidrar du med allra största sannolikhet, helt i onödan, flera gånger till att underlätta för den identitetspolitiska sektens medlemmar, och det krig de för mot Dig och Dina kära. Därmed blir även Du en medlöpare.