2018-08-18

Något om den socialliberala arrogansen och intoleransen

'Dagens nyheter inleder i dag onsdag en reklamkampanj med fokus på riksdagsvalet. I fem olika reklamfilmer kommer DN att slå ett slag för fakta – och mot åsiktsbubblor. ”Vi vill nå ut till den stora grupp svenskar som uppskattar kvalitetsjournalistik i en tid av växande polarisering”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.'

Ovanstående text, komplett med den felaktiga versaliseringen av tidningens eget namn, kunde man nyligen läsa i Dagens Nyheter. Flosklerna är de vanliga: "fakta", "filterbubblor", "källkritik", "kvalitetsjournalistik", et cetera. Allt detta från samma tidning som gjort sig ökänd för sina lögner om Sandviken, Carema, rasistiska brandmän från Boden, den pensionsräddande invandringen och signalspaning mot UD.

Tonen är bombastisk, upplägget mästrande, filmerna humorbefriade, och vad självinsikten beträffar lyser denna med sin totala frånvaro. Inte desto mindre är kampanjen intressant, av den enkla anledningen att den ger en inblick i den progressiva – och då särskilt den socialliberala – självbilden.

DN:s reklamkampanj är bara det senaste i en lång rad exempel på den paternalism, det folkförakt, den totala brist på självkritik och den inbilskhet som mer än något annat utmärker socialliberalismen. Inställningen kokar ned till en föreställning att om allmänheten bara får tillgång till korrekt information, så kommer folkets fullständigt irrationella motstånd mot de egna försöken att radikalt omstöpa samhället försvinna.

Någon insikt om att välinformerade och bildade personer faktiskt kan komma till helt andra slutsatser än socialliberalismens, finns det över huvud taget inte något spår av förståelse för. Det är endast det obildade folkets vanföreställningar, menar man, som leder till att de egna radikala idéerna möter motstånd. Den irrationella oppositionen måste därför krossas.

Det hela hade naturligtvis varit komiskt, vore det inte för den stora skada som socialliberaler har åsamkat samhället tillsammans med likasinnade. Att ett gäng valhänta akademiker helt utan markkontakt, och som kanske mer än någon annan grupp utgör ett skolboksexempel på begreppet filterbubbla, skulle vara de bäst lämpade att leda folket är löjeväckande.

Föreställningen att ett gäng Pangloss-liberaler vilkas idéer har åsamkat skenande laglöshet, gigantiska kostnader för skattebetalarna, hätsk polarisering och tilltagande olikhet inför lagen, skulle vara de bäst lämpade att leda landet är ett surrealistiskt skämt. Föreställningen att samma världsfrånvända idéer som resulterat i att tillitssamhället har eroderats och att islamister kunnat ta plats i de fina salongerna skulle utgöra den enda vägens politik, kräver en närmast unik form av dumhet för att kunna slå rot.

Det kanske mest hårresande exemplet på hur avgrundsdjup klyftan mellan socialliberal teori och verklighet är, är dock den socialliberala föreställningen om att den egna rörelsen skulle utmärkas av tolerans. Om det är något den arrogans som dagligen publiceras på socialliberala opinionsplattformar vittnar om, är detta den monumentala bristen på just tolerans. Man inte bara saknar förståelse för hur andra inte kan dela de egna åsikterna, man likställer det praktiskt taget med ett sjukdomstillstånd att inte göra det.

Socialliberaler har många förtjänster. De läser böcker, de går på teater, de fungerar ofta utmärkt som samhällskunskapslärare på landets gymnasier och de gör sig väl i små skyddade verkstäder. Socialliberalens totala brist på markkontakt, självinsikt och inblick i vad som driver människor i gemen, gör dock att de bör hållas så långt från alla former av maktpositioner som möjligt. Från den sortens plattformar är det enda de kan bidra med att orsaka andra människor skada.

2018-08-17

Om att skaka hand i fria och ofria samhällen

Tidigare i veckan tilldömdes en kvinna, som efter att hon hade vägrat ta en potentiell arbetsgivare i hand inte fick jobbet hon sökte, till 40 000 kronor i skadestånd av Arbetsdomstolen. Många har med full rätt reagerat starkt på detta, men frågan om varför domen är fel förtjänar ett lite djupare resonemang.

I sammanhang som detta hörs ofta argument på temat i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand. Detta resonemang är dock precis lika fel som Arbetsdomstolens. Att slippa ta andra människor i hand är en grundläggande rättighet. Ett samhälle där man tvingas ta personer man genuint avskyr eller som inte sköter sin personliga hygien i hand, är ett repressivt och ytterst obehagligt samhälle.

När man vägrar att ta en annan människa i hand måste man dock vara beredd att betala ett pris för detta. Att vägra skaka hand med andra människor är en rättighet, vilket däremot den förmenta rätten att alltid gå skadefri när man vägrar att ta någon i hand inte är. Den som under en anställningsintervju vägrar att skaka motpartens hand uppvisar inte bara ett utpräglat asocialt beteende, utan väljer dessutom att göra detta i en situation då det av yttersta vikt att göra ett gott intryck.

Det är tillåtet att såväl vara klädd i smutsiga kläder som att lukta illa. Få skulle dock ifrågasätta en arbetsgivare som valde att inte anställa någon som dök upp stinkande och klädd i trasiga kläder på en anställningsintervju. Att en arbetsgivare väljer att inte anställa någon som i stället manifesterar sitt asociala beteende genom att vägra skaka hand, är ett utslag av princip samma sociala mekanism.

Rätten till att uppvisa asocialt beteende av detta slag, utan att det medför några oönskade konsekvenser, påstås idag ofta omfattas av religionsfriheten. Det är ett nonsensargument. Den som av religiösa skäl inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet, har alla möjligheter att också slippa detta. Personen kan välja att arbeta för religionsfränder, eller för arbetsgivare som inte insisterar på att skaka de anställdas hand.

I det aktuella fallet har religionsfriheten dock omtolkats som en positiv rättighet, det vill säga en frihet som ger den enskilde rätt att kräva av andra att de anpassar sig till vederbörandes religion. Att Arbetsdomstolen gjort en sådan tolkning av Europakonventionen säger betydligt mer om Arbetsdomstolen och den politiska kontext denna verkar i, än vad det säger om religionsfriheten.

Arbetsdomstolen är emellertid inte den enda statliga institution som har agerat huvudlöst i fallet. Om den handskakningsvägrande kvinnan själv drivit fallet, hade hon också blivit tvungen att betala rättegångskostnaderna i händelse av friande dom. Att stämma arbetsgivaren hade därmed utgjort en såpass stor personlig risk, att hon sannolikt också hade avstått. I det nu aktuella fallet drevs dock fallet av den ökända Diskrimineringsombudsmannen, varför kvinnan kunde ta fallet till domstol helt utan personlig risk.

Flera myndigheter, lagstiftare och tjänstemän har därmed aktivt arbetat för att få den fällande domen till stånd. En dom som går helt emot såväl det svenska folkets som svenska näringslivets intressen. En dom som stärker islamister, inskränker äganderätten och förnedrar det svenska folket.

Kort sagt, domen är ännu ett exempel på hur stora delar av den svenska statsapparatens verksamhet går ut på att driva en politik som går helt på tvärs med skattebetalarnas intressen. Att det av Arbetsdomstolen fastslagna skadeståndet därtill motsvarar en tredjedel av det belopp Rakhmat Akilov dömdes att betala föräldrarna till Ebba Åkerlund, är en mycket belysande inblick i hur makthavarna egentligen ser på rättvisa, brottsoffer och människovärdet.

Det är de politiker som skapat denna fullständigt perversa ordning som nu hoppas på att ni skall ge dem förtroende att fortsätta vanstyra landet. Du har i skrivande stund drygt tre veckor på dig att reflektera över hur du egentligen ställer dig till deras erbjudande.

2018-08-15

Löfven ser väljarna som idioter

"Vad fan håller ni på med?" Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven nyligen den senaste vågen av bilbränder.

Under andra omständigheter hade statsministerns svordom måhända kunnat vara uppfriskande. Nu är dock bakgrunden att politikerna inte bara har misskött och förvärrat de bakomliggande frågorna i decennier, utan dessutom öst invektiv, misstänkliggöranden och förakt över medborgarna varje gång dessa haft mage att ifrågasätta den härskande klassens sätt att hantera frågorna.

Löfvens utspel klingar därför inte bara falskt. Att det dessutom kommer med endast några veckor kvar till ett val som med allra största sannolikhet kommer bli en katastrof för hans parti, gör uttalandet till ett regelrätt ifrågasättande av svenska folkets intelligens. Inte desto mindre förtjänar Löfvens retoriska fråga ett svar, eftersom ett seriöst svar på frågan säger väldigt mycket om de bakomliggande problemen.

Vad bilbrännarna håller på med är nämligen att reagera på de extremt onaturliga incitament politikerna har skapat. Politikerna har skapat ett samhälle där ansvar inte utkrävs, där brottslingar går fria från straff och där vandaler lyfts fram som hjältar av skattefinansierade organisationer. Kort sagt, bilbrännarna håller på med exakt det man kan förvänta sig att en politik som dagens skall locka samhällets slödder att ägna sig åt.

"Vad fan håller ni på med?" är med andra ord inte en fråga som bör riktas till bilbrännarna, utan till politikerna. Frågan har ett enkelt svar, även i detta fall: De missköter sitt jobb. De driver, närmare bestämt, en synnerligen destruktiv politik, som aktivt motarbetar det svenska folkets intressen, men som aktivt gynnar de mest destruktiva elementen i samhället.

Detta är emellertid inte det enda exemplet på att Löfven, i sina försök att framstå som ansvarsfull i frågan, spottar de vid det här laget redan hårt prövade svenskarna i ansiktet. Direkt efter att han ställt sin numera rikskända svordomsladdade fråga kom nämligen nästa förolämpning, i form av påståendet att "[s]amhället kommer alltid agera hårt på det här".

Alla som inte levt under en sten de senaste åren vet att detta är osant. "Samhället" (ett ord som då socialdemokrater använder det alltid betyder staten) agerar nämligen inte alls hårt "på det här". Tvärtom så ser inte bara "samhället" mellan fingrarna, utan letar därtill aktivt ursäkter som befriar gärningsmännen från personligt ansvar. Några timmar efter Löfvens uttalande fick vi dessutom facit – polisen valde att inte gripa någon, utan nöjde sig med att prata med gärningsmännen samt föra orossamtal med föräldrar.

Som om inte detta var nog valde därtill ett antal makthavare på vänsterkanten att fullständigt bombardera oss med en kavalkad av bisarra konspirationsteorier. Samma personer som annars gång på gång, och med teatraliskt rynkade pannor, talar om faran med faktaresistens och vikten av faktagranskning, valde kort sagt att hellre komma ut som fullfjädrade rättshaverister, än att erkänna att den politik de högljutt förordat som den enda möjliga ännu en gång hade misslyckats.

Något av det mest vansinniga som påstås i Sverige dessa dagar är att det skulle vara oroväckande att man inom etablissemanget förlorat så mycket respekt och legitimitet. Påståendet är helt förryckt, av den enkla anledningen att det svenska etablissemangets auktoriteter håller så låg kvalitet att de varken förtjänar respekt eller legitimitet, utan tvärtom förakt. Att en vaktavlösning underifrån nu är på gång är inte oroväckande, utan ett sundhetstecken.

2018-08-06

Nyliberalism är oförenligt med en fri marknad

Begreppet "nyliberalism" är dåligt definierat. En del använder det som en synonym för libertarianism, andra använder det som ett skällsord för allt till höger om Maj Britt Theorin. Den mest relevanta innebörden torde dock vara en ekonomisk politik i Milton Friedmans anda, och det är i den betydelsen begreppet kommer att användas nedan.

Nyliberalismen delar mycket tankegods med den klassiska liberalismen och libertarianismen, men har också utvecklat ett antal egenheter som är tämligen unika för denna. Till dessa hör vad Milton Friedman själv kallade för vouchers, och som på modern politisk svenska ofta kallas för -peng (till exempel skolpeng). Något förenklat går detta ut på att skattesubventionerad statlig verksamhet läggs ut på entreprenad till privata aktörer.

Till nyliberalismens försvar skall sägas att en sådan ordning har fördelar, jämfört med om verksamheten hade förblivit i statlig regi. Till dessa hör att valfriheten ökar, att konkurrens uppstår och att såväl kvaliteten som effektiviteten därför ofta blir högre. Allt detta kan dock bara räknas som fördelar så länge alternativet är att verksamheterna förblir skattefinansierade och utförs av staten – jämfört med en fri marknad kommer en sådan ordning att fungera sämre.

En av de mer uppenbara nackdelarna med upplägget är att det skapar osunda incitament. Med en nyliberal politik blir högskattestaten inte längre näringslivets fiende, utan tvärtom dess kassako. Blir möjligheterna för privata aktörer att bli rika på att leverera tjänster till staten stora, blir plötsligt ett skattetryck som det svenska någonting bra ur stora delar av näringslivets perspektiv.

Vad mer är, att systemet dessutom tenderar att leda till att de statliga verksamheterna fungerar bättre än vad de annars hade gjort, resulterar då också i ökad legitimitet för de socialistiska krafterna. Ironiskt nog visar sig därmed den av vänstern så demoniserade nyliberalismen med andra ord i mångt och mycket vara ett system som tjänar vänstern betydligt bättre än vad det tjänar högern.

Så länge de verksamheter som läggs ut på entreprenad är sådana som medborgarna trots allt värdesätter, uteblir dock den riktiga skadan. Att skattefinansierade skolor och vårdcentraler sköts i privat regi leder visserligen till att en pseudomarknad skapas, där allmänheten tvångsansluts som betalande kunder, och där politiker bestämmer såväl tillgången som priset, men de tjänster som utförs är till syvende och sist sådana som hade efterfrågats även på en fri marknad.

När aktörer som Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson ger sig in i svängen visar sig dock nyliberalismens skadlighet med full kraft. Det pärlband av skatteslukande asylboenden och HVB-hem dessa aktörer blivit rika på att driva, utgör till skillnad från skolor och vårdinrättningar nämligen inte någon värdeskapande verksamhet.

Vårdcentraler och skolor kostar mycket pengar, men de tillför också ekonomin något. När en vårdcentral gör en sjuk person frisk skapas värden. När en skola ger en elev en utbildning skapas också värden (åtminstone i den mån eleven längre fram faktiskt får nytta av utbildningen). Med nyliberal politik kan de värden som skapas förvisso (till skillnad från på en fri marknad) vara lägre än kostnaderna, men de utgör inte desto mindre värden. Karlssons och Johanssons verksamheter skapar dock inga som helst värden, de förstör värden.

Dessa verksamheter kostar skattebetalarna gigantiska belopp, men tillför i regel ingenting som människor själva hade varit beredda på att betala för på en fri marknad. Tvärtom förblir den genomsnittlige asylinvandraren en utgift för skattebetalarna, även långt efter att vederbörande lämnat de faciliteter aktörer som Karlsson och Johansson driver.

Därmed har staten skapat kraftiga incitament för att ägna sig åt en form av företagande som endast resulterar i förluster för finansiärerna. Detta utgör den diametrala motsatsen till den ordning som utmärker en fri marknad.

2018-08-03

Institutionaliserade lögner flyger under faktagranskarnas radar


Samtidens många tafatta försök till faktagranskning säger betydligt mer om samtiden som sådan, än om det som faktagranskas. Man försöker faktagranska åsikter, man använder faktagranskning för att sprida desinformation, och vad till exempel den så kallade genusvetenskapen beträffar lyser faktagranskningen med sin totala frånvaro.

Det är emellertid inte bara postmoderna styggelser som den så kallade genusvetenskapen som flyger under radarn. Även de många förljugna socialistiska narrativ som varje svensk matats med sedan barnsben är immuna, eftersom till och med de journalister som faktiskt försöker göra ett bra jobb är så marinerade i dessa att de tar dem för sanning. Till och med oppositionen tenderar att tro på dem.

Tweeten ovan sammanfattar två omhuldade socialdemokratiska lögner som i stort sett hela Sverige svalt med hull och hår. Dels, menar man, krävs det bibehållet skatteuttag eller skattehöjningar för att lösa de Utmaningar™ Sverige har att hantera. Dels, påstås det, riktar sig de skattesänkningar Moderaterna föreslår mot de rikaste.

Bristen på faktagranskning av dylika påståenden illustrerar väldigt väl det totala haveri som döljer sig bakom det förmenta vurmande för sanningen den så kallade faktagranskningen hävdar sig vara ett utlopp för. Dessa bägge påståenden är nämligen, trots att de gång på gång upprepas utan att någon som helst faktagranskning av dem sker, falska.

Påståendet att en bibehållen högskattepolitik är nödvändig för att lösa Sveriges problem är en barnlek att falsifiera. Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Trots detta är sjukvårdsköerna långa, polisen kraftigt underdimensionerad, försvaret anorektiskt och skolan ett fiasko. Sveriges problem är inte en följd av att staten har ont om pengar, utan av usla prioriteringar och vanskötsel.

Vad Moderaternas förslag till skattesänkningar beträffar, så handlar dessa om en ökad progressivitet i skattesystemet. Såväl tidigare som nu föreslagna jobbskatteavdrag förstärker skillnaden i skattesats mellan låg- och höginkomsttagare. Detta är inte ett utslag av klassisk högerpolitik, utan tvärtom en ganska ängslig anpassning av den borgerliga politiken till en linje som Socialdemokraterna har arbetat för i närmare 100 år.

Att Socialdemokraterna trots detta motsätter sig upplägget beror på att det medför att det totala skatteuttaget sänks. När Socialdemokraterna själva har förstärkt progressiviteten i skattesystemet har de nämligen i stället gjort detta genom att höja det samlade skatteuttaget.

Socialdemokraterna är givetvis fullt medvetna om att det främst är arbetarklassen som gynnas av nya jobbskatteavdrag, och de är också i allra högsta grad medvetna om att det inte handlar om en skattesänkning "för de som har mest". De är, kort sagt, fullt medvetna om att vad de högljutt basunerar ut är en skamlös lögn.

Vad de vill uppnå är dock någonting helt annat, nämligen att undvika ett scenario där politikernas möjligheter att styra människor genom att roffa åt sig frukterna av deras arbete minskar. För varje skattesänkning försvagas politikernas makt, och för varje skattesänkning ökar medborgarnas frihet. För en makthungrig socialdemokrat som inget hellre vill än att lägga sig i hur mannen på gatan lever sitt liv, är en sådan utveckling ett mardrömsscenario.

Om det går bra att på Rainman-manér faktagranska Hanif Balis användning av ordet "abnormt", och om det går bra att snabbinkalla forskare att kritisera sverigedemokratiska valfilmer, borde givetvis också faktagranskning av de lögner som utgör Socialdemokraternas själva raison d'être ske. Detta görs dock inte.

Att så är fallet beror på att man inom den svenska journalistkåren är så blinda för sina egna vänsteråsikter och -sympatier, att man faktiskt tror sig rapportera objektivt när man i själva verket kolporterar socialistisk ideologi.

2018-08-01

Om kulturkrockar och provokationer

Företeelser som hijab, namnet "Jihad" och böneutrop kan i många fall vara helt okomplicerade i muslimska länder. De är (eller kan åtminstone vara) en del av den gängse kulturen, och är i många fall tämligen befriade från någon djupare ideologisk betydelse.

När samma företeelser kommer till västvärlden får de dock en helt annan laddning, eftersom den kulturella kontexten då också blir en helt annan. Hijaben blir en signal om att man värnar sin särart, och inte vill smälta in i det omgivande samhället. Omgivningens första association till namnet "Jihad" blir islamistisk terror. Böneutrop blir en signal om att den muslimska församlingen vill markera revir på andras bekostnad.

Kulturella uttryck som dessa blir, när de förflyttas till västvärlden, kort sagt en provokation. En sådan provokation behöver inte nödvändigtvis vara avsiktlig (även om den också med en välvillig tolkning röjer en brist på finess och förmåga att läsa av situationen), men är inte desto mindre en form av provokation.

För samtidens makthavare är medborgarnas negativa reaktioner på sådana provokationer någonting man till varje pris vill misstänkliggöra och undantrycka. Därmed försöker samma makthavare dock som så många gånger tidigare bygga sitt idealsamhälle utan att ta hänsyn till den mänskliga naturen.

Ett socialt (men däremot inte nödvändigtvis juridiskt) tryck på att anpassa sig till det omgivande samhället är, den högljudda retoriken till trots, inte någonting unket, utan någonting sunt. Det är en av de sociala mekanismer som möjliggjort fredlig samvaro mellan människor, och därmed i förlängningen civilisationen som sådan.

Man kan naturligtvis på etiska grunder tycka att det inte borde vara så, men inte desto mindre är det så det är. Att aktivt ignorera detta, och i stället försöka bygga en utopi utan någon hänsyn tagen till den mänskliga naturen, är ett experiment dömt att sluta illa.