2019-02-18

Det socialliberala identitetsbedrägeriet

Liberalismen har skapat västvärldens välstånd och frihet. Så låter ett ofta upprepat påstående som i regel framförs av personer som själva kallar sig för liberaler, och även om det finns anledning att inte förhålla sig helt okritisk till denna historieskrivning är den ändå på det stora hela korrekt. Inte desto mindre är i praktiken denna tendens att ta åt sig äran för vad den klassiska liberalismen åstadkom synnerligen bedräglig, eftersom den samtida respektive klassiska liberalismens konsekvenser vad frihet och välstånd beträffar i regel är diametralt motsatta.

Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom tvång, paternalism och nudging, utan genom laissez faire, avregleringar och att staten undvek att lägga sig i detaljerna. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att relativisera brott, ursäkta missdådare och söka orsakerna till kriminalitet i sociala faktorer, utan genom att kompromisslöst upprätthålla lag och ordning. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att ge dåtidens motsvarigheter till subversiva element som islamister en fristad, utan genom att man höll dem kort.

Den klassiska liberalismen skapade rikedom genom att upprätthålla äganderätten, inte genom att ständigt göra avkall på den i syfte att uppnå högre kulturella och politiska mål. Den klassiska liberalismen förstod att frihet endast var möjligt i ett samhälle präglat av sociala normer, och värdesatte därför dessa i stället för att försöka krossa dem. Den klassiska liberalismen förstod att stabilitet var en förutsättning för frihet och rikedom, och sökte därför också tillhandahålla sådan. Den klassiska liberalismen förstod att frihet krävde välstånd, och att välstånd inte kunde skapas genom att idealisera och skapa incitament för ett hedonistiskt leverne.

Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet var en liberalism som inte för ett ögonblick skulle få för sig att skapa gigantiska incitament för personer utan förmåga eller vilja att försörja sig själva att invandra. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet värdesatte det västerländska, snarare än att förlusta sig i västligt självhat. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att värdesätta vetenskapen, snarare än att på politisk väg hjälpa pseudovetenskapen att ständigt flytta fram sina positioner. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att framgången var beroende av kontinuitet och beprövade institutioner, snarare än att söka vägen till framsteg i en ständigt pågående revolution.

Den klassiska liberalismen var inte bara en kraft som förändrade västvärlden i grunden, utan också en kraft som lyfte åtskilliga människor ur fattigdom och misär. Inte desto mindre var den klassiska liberalismen en rörelse åt vänster, och denna rörelse har aldrig upphört. Detta var i begynnelsen eventuellt en förutsättning för att kunna skapa de för den breda massan så positiva resultat den klassiska liberalismen förknippas med idag, men med tiden kom rörelsen vänsterut att med råge passera det optimum vid vilket dessa positiva effekter hade uppstått.

Liberalismen av idag utgör i stället en rörelse bort från detta optimum. Den nutida liberalismen reglerar där dess klassiska motsvarighet avreglerade. Den nutida liberalismen lägger sig i där dess klassiska motsvarighet tog ett steg tillbaka. Den nutida liberalismen drar sig för att ingripa mot den kriminalitet dess klassiska motsvarighet skoningslöst bekämpade. Den nutida liberalismen föraktar den stabilitet, de normer och de beprövade institutioner dess klassiska motsvarighet visste att värdesätta. Den nutida liberalismen saknar kort sagt rätten att ta åt sig äran för vad dess klassiska motsvarighet åstadkom, då liberalismen av idag tycks närmast besjälad av att undergräva förutsättningarna för just dessa framgångar.

Vad som idag kallas för liberalism är inte en kraft som skapar välstånd och frihet, utan tvärtom en kraft som gör västerlandet fattigare och mer ofritt. Att dess företrädare trots detta gärna vill ta åt sig äran för den klassiska liberalismens framgångar är därför i regel ingenting annat än lurendrejeri. I stället är det i första hand bland de ideologier som kallar sig för konservativa och reaktionära man idag kan återfinna det tankegods som ligger närmast den klassiska liberalismens. Ironiskt nog är det få andra ideologier som förmår provocera den nutida liberalen så mycket som just dessa.

2019-02-16

Om skenande vänsterglidning och den rhodesiska reaktionen

En av de mest slående aspekterna av det händelseförlopp under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet som 11 november 1965 resulterade i att den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia gjorde uppror genom att ensidigt utropa sin självständighet, är vilken perfekt illustration skeendet utgör av både den politiska logik vi lever med och den politiska mittens ständiga rörelse vänsterut. Det skeende som föregick den rhodesiska reaktionen och det rhodesiska upproret påminner på många sätt om franska revolutionen, då vad som vid båda tillfällena hände var att den normalt relativt långsamma rörelsen vänsterut plötsligt skenade.

1953 hade Sydrhodesia förenats med de två brittiska protektoraten Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) i en lös union med namnet Centralafrikanska federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), efter en överenskommelse mellan de sydrhodesiska och brittiska regeringarna. Från sydrhodesisk sida motiverades man av de ekonomiska fördelar man hoppades att en förening med Nordrhodesia skulle medföra. Från brittisk sida motiverades man dels av möjligheten att undslippa det ekonomiska ansvaret för det fattiga Nyasaland, dels av utsikten att skapa en liberal motvikt till det Sydafrika som, efter att Jan Smuts regering provocerat boerbefolkningen genom att ännu en gång gå ut i krig på Storbritanniens sida, sedan 1948 styrdes av Nationalistpartiet.

1953 sågs därför såväl Sydrhodesia som Centralafrikanska federationen just som progressiva krafter i södra Afrika. För federationen var det ett uttalat mål att öka den afrikanska befolkningens medverkan i det politiska livet, och från och med 1959 slog även Sydrhodesia in på denna linje. Inte desto mindre blev de båda progressiva regeringarna snabbt akterseglade av utvecklingen. I tilltagande takt, och i regel utan att erforderliga förberedelser hade vidtagits, lämnade kolonialmakterna det ena territoriet efter det andra, och omvärlden började i allt högre utsträckning se federationen och det självstyrande Sydrhodesia som anakronistiska reliker från en svunnen tid.

Vad som hände var att en snabb avkolonisering på några få år gick från att vara någonting otänkbart, till att bli en allmänt vedertagen idé. De båda regeringar i Salisbury (Harare) som nyss hade hyllats för sin progressiva linje kom alltmer att bli ett besvärande diplomatiskt problem för Storbritannien, och från såväl amerikanskt som afrikanskt, asiatiskt och kommunistiskt håll hårdnade trycket mot London. Fullt medvetna om vad detta skulle leda till, och fullt medvetna om att de krafter som pressade dem främst bestod av despoter, kleptokrater, kommunister och – som i fallet med bland annat Saudiarabien – länder som tillät slavhandel, började man därför böja sig för trycket. De föga demokratiskt eller liberalt lagda demagogerna Kenneth Kaunda och Hastings Banda tilläts komma till makten i Nordrhodesia och Nyasaland, och man accepterade att dessas kategoriska motstånd mot den ekonomiskt mycket framgångsrika, men politiskt alltmer omöjliga federationen, skulle leda till att denna inom kort upplöstes.

I Sydrhodesia följde man utvecklingen med fasa. Man såg det ena landet i närområdet efter det andra tas över av envåldshärskare och kleptokrater, och man såg hur detta ledde till vanskötsel, förtryck, sjunkande levnadsstandard, rättsosäkerhet, våld och krig. När Belgien efter en tids oroligheter och amerikanska påtryckningar abrupt lämnade Kongo 1960, ledde inte bara kaoset, våldet och kriget som följde till att man behövde börja patrullera federationens nordgräns för att se till att oroligheterna inte spred sig, utan också till att man från första parkett kunde bevittna den våg av belgare som passerade federationen då de hals över huvud tvingades fly Kongo, ofta utan att få med sig någonting annat än vad de kunde bära med sina egna två händer.

Man förstod i detta läge mycket väl att så fort Nordrhodesia och Nyasaland hade fallit, skulle omvärldens fulla fokus riktas mot Sydrhodesia. De egna försöken att göra fler afrikaner delaktiga i styret av landet motarbetades aktivt av radikaler som Joshua Nkomo, som inte bara ville att den svarta befolkningen skulle sluta upp bakom hans eget socialistiska ZAPU, utan som därtill synnerligen brutalt terroriserade alla som inte anslöt sig till partiet, bland annat genom attacker med molotovcocktails. Väl införstådda med att varje ingripande mot de hänsynslösa terroristerna skulle fördömas av omvärlden, och pressade av en brittisk regering som i sin tur pressades av omvärlden (inklusive av samma amerikaner som några år tidigare, i samband med Suezkrisen, hade gjort det väldigt klart för britterna att det nu var USA som bestämde), undvek därför Sydrhodesias regering under den liberale och reforminriktade Sir Edgar Whitehead att ingripa mot terrorn.

Det var i detta läge den rhodesiska reaktionen, manifesterad i bildandet av det nya partiet Rhodesian Front 1962, och detta partis seger i valet i december samma år, skall förstås. Sydrhodesia hade på mindre än tio år, och parallellt med att man infört den ena liberala reformen efter den andra, gått från att ses som ett liberalt föredöme till att ses som en pariastat. När man så också förväntades förlika sig med tanken på att inom kort överlämna makten över såväl sina egna öden som den välmående civilisation man på blott 70 år byggt upp från grunden till den fullständigt hänsynslöse och Sovjetunderstödde socialisten Nkomo, var måttet rågat. Vad rhodesierna såg omkring sig var en skogsbrand, och för dem var därför den enda logiska reaktionen att röja brandgator för att förhindra att denna brand slukade även vad de såg som sitt. Rhodesierna vägrade acceptera den utveckling som tidsandan ansåg oundviklig, något som i november 1965 till slut utmynnade i öppet uppror, och därefter 14 år av väpnat motstånd mot en så gott som enig omvärld, innan de till slut tvingades att ge upp.

Det finns av denna anledning goda skäl att nyansera den gängse men mycket förenklade bilden av det rhodesiska upproret som ett utbrott av avgrundsdjup ondska. Den rhodesiska reaktionen bör i första hand förstås som svaret på en utveckling där tidsandan under en påfallande kort tidsperiod dels förändrades radikalt, dels förändrades i en riktning som var direkt ansvarslös. Denna förändring av tidsandan berodde inte på att gräsrötterna omvärderade sina åsikter, utan i första hand på att allehanda despoter, Sovjet, Sovjets marionetter, kleptokrater, diktatorer och till och med de härskare som tillät slavhandel högljutt krävde detta, och på att västvärldens etablissemang därefter fullständigt okritiskt inte bara anslöt sig till denna linje, utan också gjorde den till sin egen.

Resultatet blev en avkolonisering så abrupt, så forcerad och så oansvarig att även den som på ett rent principiellt plan motsätter sig alla former av kolonialism måste vara antingen hjärntvättad eller sadistisk för att beskriva utvecklingen som ett framsteg. Resultatet blev förtryck, krig, kleptokrati, vanstyre, fattigdom, svält, ett fasansfullt lidande och oräkneliga dödsfall. Precis som under franska revolutionen, då rörelsen mot vänster också plötsligt skenade, och den politiska entropin på kort tid också ökade lavinartat, blev resultaten katastrofala. Samma utveckling sker dock kontinuerligt, fast med skillnaden att den ständiga rörelsen vänsterut vanligtvis sker så långsamt att vi gradvis vänjer oss, och därför inte reagerar över vad som pågår.

Sett över längre tid förklarar dock de mekanismer som såväl orsakade den franska revolutionen som det kaos som uppstod i Afrika under 1960-talet också den politiska konsensus som idag yttrar sig i oviljan att ingripa mot kriminaliteten, oförmågan att bekämpa våldsamma vänsteraktivister, de olika måttstockar med vilka en diktator som Augusto Pinochet och en diktator som Fidel Castro bedöms av sin omvärld, postmodernismens starka ställning, den undermåliga skolan, aversionen mot ordning och reda, viljan att vara islamister till lags, den destruktiva migrationspolitiken, och så vidare. För att öka förståelsen för dessa mekanismer, och för att sprida kunskap om dem, kan det dock vara till stor hjälp att särskilt studera de konsekvenser de har fått vid de tillfällen då processen inte varit smygande, utan tvärtom har skenat.

2019-02-13

Den liberala sektmentaliteten

"Liberalism is the ideology of Western suicide. When once this initial and final sentence is understood, everything about liberalism—the beliefs, emotions and values associated with it, the nature of its enchantment, its practical record, its future—falls into place."
James Burnham

I en signerad ledartext som inte bara dryper av indignation, utan dessutom är späckad av formuleringar så grötmyndiga att resultatet blir en text som balanserar på gränsen till pekoral, gick i måndags Sofia Nerbrand till frontalangrepp på Viktor Orbán. Vad som föranledde Nerbrands vrede var inte någon av alla de aspekter av den ungerska politiken där kritik faktiskt är befogad, utan att landets premiärminister har lanserat en ny familjepolitik som syftar till att höja den låga ungerska fertiliteten.

I Nerbrands världsbild vore invandring inte bara ett fullgott alternativ, utan det självklara alternativet. Ja, faktum är att hon finner detta alternativ så självklart att hon – ironiskt nog efter en utläggning om vikten av demokrati – förklarar att en familjepolitik som den Ungerns folkvalde och populäre ledare lanserat inte skall "ha en plats i dagens Europa". Blotta tanken på att en regering för en politik som syftar till att upprätthålla befolkningens storlek utan invandring av människor från kulturer radikalt olika den egna är för Nerbrand inte bara någonting oerhört provocerande, utan hon tycks också finna sin egen reaktion så självklar och universell att det i hennes värld endast är genuint onda människor som kan vara av en annan åsikt.

Att en befolkning upprätthåller sin storlek genom att skaffa barn är dock ingenting konstigt, utan någonting fullt normalt. Att en befolkning däremot upprätthåller sin storlek genom invandring är inte bara någonting abnormt, utan dessutom någonting som på kort sikt är förenat med kulturkrockar och höga kostnader, och på lång sikt med – som åtskilliga historiska exempel visar – en högst konkret risk att förvandlas till en utsatt minoritet i sitt eget land. Vad Nerbrand finner så självklart att det i hennes värld tycks vara närmast obegripligt att ens någon kan vara av en annan åsikt, är någonting som går på tvärs mot både folkopinionen och den samlande mänskliga erfarenheten av god samhällsutveckling.

Av denna anledning är dock Nerbrands text en synnerligen pedagogisk inblick i den liberala hjärnan. Nerbrands världsbild är hyperideologisk, ultrarationalistisk och superprogressiv. För Nerbrand är en regering som "premierar det egna folket" framför resten av världens befolkning någonting ofattbart. I Nerbrands analys är det den som inte okritiskt vill kasta sig huvudstupa in i ett synnerligen riskabelt experiment med en synnerligen radikal politik som "förgiftar och fördummar västvärlden". I Nerbrands värld tillåts inte beprövad erfarenhet stå i vägen för vad hon känner är rätt.

I sin puritanska iver går måhända Nerbrand aningen längre än den genomsnittliga liberalen, men på det stora hela är de idéer som genomsyrar hennes text representativa för hur liberaler av idag ser på världen. Den typiska liberalens hållning är idag extremistens. Den ideologi som inte bara Nerbrand, utan numera de flesta liberala opinionsbildare, politiker och partier ger uttryck för, är en liberalism så fanatisk, nitisk och radikaliserad att den med fördel kan liknas vid en sekt.

Den liberalism Nerbrand representerar tolererar inte oliktänkande. Den liberalism Nerbrand representerar saknar varje spår av respekt för vad majoriteten råkar tycka. Den liberalism Nerbrand representerar är besatt av tanken på att krossa allt motstånd. Den liberalism Nerbrand representerar finner den egna fanatiska hållningen så självklar att dess anhängare över huvud taget inte kan förstå hur någon människa kan tycka annorlunda. Den liberalism Nerbrand representerar är mäktig, genuint farlig och på god väg att leda västvärlden rakt i fördärvet.

2019-02-11

Islamismens kollaboratörer

Socialdemokraternas distriktsstyrelse med Anna Johansson i spetsen krävde idag Ann-Sofie Hermanssons avgång. Att någon vars karriär präglats av korruptionsskandaler, en valhänt hantering av Västlänken och rollen som ansvarig minister under Transportstyrelseskandalen har mage att kräva någon annans avgång är i sig minst sagt anmärkningsvärt. Inte desto mindre hade det hela kunnat vara en tämligen ointressant affär för alla utom de närmast sörjande, hade det inte varit för de omständigheter som Hermansson därefter redogjort för på sin egen blogg:
"Om man ser till politiken skiljer sig Anna och jag i en central fråga (i övrigt står vi nära varandra). Jag tycker att det är ytterst viktigt att arbeta aktivt mot extremism och hedersförtryck. Det är en helt avgörande nyckel till att bygga ett tryggt och jämlikt samhälle som verkligen håller ihop. Anna håller inte alls med mig. Hon har inte gett mig något stöd över huvud taget. Här finns en tydlig skiljelinje."
Den som till äventyrs fortfarande undrar varför bidragsregnet över islamister aldrig upphör, varför några meningsfulla åtgärder mot hedersförtrycket aldrig drivs igenom, varför islamisterna i SSU Skåne och andra S-märkta extremister kunnat härja ostört eller varför svenska myndigheter är så ovilliga att ingripa mot jihadister, finner svaret i vad Hermansson vittnar om. Den som likt Hermansson väljer att kalla en spade för en spade, blir avpolletterad för att undvika att man alienerar viktiga väljargrupper som Socialdemokraterna till varje pris vill hålla sig väl med.

Att svenska makthavare inte bara låter islamister vara i fred, utan dessutom aktivt stödjer dem med skattebetalarnas pengar, beror på att de vill hålla sig väl med islamister. Att så är fallet har länge varit tämligen uppenbart, men som redogörelse från någon på insidan är inte desto mindre Hermanssons vittnesmål i allra högsta grad belysande.

2019-02-09

Klimatdebattören, medierna och de nyttiga idioterna

Att det legat kommersiella intressen bakom en numera rikskänd sextonårings klimatengagemang och "skolstrejk" har varit känt i månader, men detta har inte förrän idag föranlett vare sig någon journalistisk granskning eller något stopp för flodvågen av panegyriska hyllningsreportage. Det hela är inte bara ett talande exempel på vilken undermålig kvalitet journalistiken håller, utan också en tydlig fingervisning om hur politiserad den egentligen är.

Den onyanserade rapporteringen om en klimatdebattör som å ena sidan utmålas som en legitim opinionsbildare med egna och genomtänkta åsikter, och å den andra utmålas som ett barn som under inga som helst omständigheter får kritiseras av vuxna, är bara ett i raden av exempel på detta. Andra exempel på synnerligen politiserade journalistiska narrativ är de om den systematiska rasismen, det djupt rotade kvinnoförtrycket, den ökande tryggheten och det gigantiska problemet med spridning av falska nyheter. Företeelsen yttrar sig dock inte bara i vad som rapporteras, utan lika mycket i vad som inte rapporteras. Exempel på det senare är att den tidigare så omfattande rapporteringen om våldtäkter sedan några år tillbaka plötsligt lyser med sin frånvaro, och att nyheter om grova våldsdåd numera snabbt förflyttas ned till nyhetsflödets notiser.

Det hela kan framstå som genomskinligt, men faktum är att taktiken fungerar. Den världsbild medierna förmedlar sätter agendan för samhällsdebatten, och vad gemene man upprörs över är inte det grova våldet, de många grova våldtäkterna, de gigantiska utgifterna för en oansvarig migrationspolitik eller att så många nyblivna pensionärer efter att ha slitit ett helt arbetsliv får leva på betydligt mindre belopp än många bedragare som ljugit sig till ett svenskt uppehållstillstånd. Vad människor upprörs över är att väktare avvisar en aggressiv kvinna som inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis från ett tunnelbanetåg, eftersom en närmast samstämmig journalistkår utan att framföra något som helst bevis för detta förklarar att det hela är ett utslag av rasism.

Kort sagt, den breda allmänheten dansar efter mediernas pipa. Den breda allmänheten blir upprörda när mediebranschens överstepräster säger åt dem att bli upprörda, och den breda allmänheten accepterar stillatigande den ena groteska oegentligheten efter den andra när mediebranschens överstepräster pedagogiskt förklarar för dem att det inte finns någonting att bli upprörd över. Den breda allmänheten, tycks det, saknar förmågan eller modet att såväl tänka själva som att se om sitt eget hus.

Resultatet blir att skrämmande många inte bara agerar på ett sätt som går rakt emot deras egna intressen, utan dessutom sluter upp bakom de samvetslösa makthavare som för en för samma breda allmänhet synnerligen destruktiv politik. Den breda allmänheten består, annorlunda uttryckt, till stor del av människor som fungerar som ett korrupt maktetablissemangs nyttiga idioter. Det finns flera anledningar till att det blivit så, men till de mest centrala hör det vänsterprogressiva budskap som genomsyrar det mesta mediebranschen gör.

Av denna anledning är det sjunkande förtroendet för media inte – som man från branschen själva aldrig försitter en chans att påpeka – någonting dåligt, utan tvärtom någonting bra. Journalister är inte i första hand, som det så ofta påstås, aktörer som å medborgarnas vägnar granskar makthavarna, utan utgör tvärtom själva en inflytelserik grupp av makthavare. I egenskap av makthavare ligger det naturligtvis stundom i deras intresse att granska andra makthavare, men när detta i stället passar deras syften kan en sådan granskning – som till exempel under migrationskrisen 2015 – trots ett uppdämt behov helt utebli, eller riktas nedåt mot mannen på gatan.

Det sjunkande förtroendet för media utgör därför inte en hot, utan en möjlighet. Av denna anledning bör ingen heller försitta en chans att upplysa den breda allmänheten om mediernas vilseledande rapportering, att sprida de obekväma sanningar journalistkåren försöker tiga ihjäl eller att påminna andra om hur skev nyhetsförmedlingen i valet av vad som poängteras och vad som tonas ned egentligen är.

2019-02-07

Den trojanska liberalismen

Något av det mest tragiska med partier som Liberalerna och Centerpartiet är att de till stor del består av människor som en gång i tiden var frihetliga. Typexemplet på företeelsen är någon som i tonåren läste Ayn Rand eller Robert Nozick, blev inspirerad och bestämde sig för att omsätta sina nyfunna insikter i ett politiskt engagemang i något av de partier som kallar sig för liberala. Inom partiernas ungdomsförbund fann man gott om likasinnade, varpå såväl vänskapsband som kontakter odlades. Med tiden förvandlades engagemanget till en karriär, och utan att man själv riktigt förstod hur det gick till kom partilinjen med åren att fullständigt tränga ut de egna åsikter som var anledningen till att man en gång gick med.

På detta sätt har åtskilliga frihetliga idealister inte bara oskadliggjorts, utan dessutom förvandlas till människor som dagligen kämpar för paternalism, regleringar, politisering av kulturen, skatteupplägg som långsamt suger livskraften ur landsbygden och för att fler människor skall kunna parasitera på andra. Upplägget är, alldeles oavsett om resultatet är avsiktligt eller inte, direkt diaboliskt, och visar ännu en gång på faran med ett liberalismbegrepp som genom historien rymt allt från Adam Smith till Per Gahrton.

Vad som fått så många unga frihetliga idealister att bege sig ut på den resa som skisseras ovan, är det faktum att liberalismen delar namn med den klassiska liberalismen. Vad som i slutändan fördärvar dem är det faktum att liberalismen idag står för någonting helt annat. Vore det inte för denna begreppsförvirring hade många av dem sannolikt valt att kanalisera sitt engagemang på betydligt mer uppbyggliga sätt, men eftersom begreppsförvirringen är ett faktum tenderar i stället deras engagemang att utmynna i att de i slutändan själva blir exakt det de från början ville bekämpa.

Just denna omständighet gör liberalismbegreppet till någonting direkt farligt. Av denna anledning bör inte någon, men kanske i synnerhet inte den som faktiskt månar om den klassiska liberalismens ideal, vare sig kalla sig för liberal eller kämpa för att återupprätta liberalismbegreppet. I stället bör "liberalism" vara ett ord vi uttalar med precis så mycket förakt det vänsterprogressiva tankegods som idag de facto utgör liberalismen förtjänar.

2019-02-04

Det rationella och sekulariserade samhällets livslögn

Det moderna samhället vägleds av förnuftet och vetenskapen, och har lyckats frigöra sig från den religion, den vidskepelse och de irrationella sedvänjor som tidigare var viktiga maktfaktorer. Så lyder en omhuldad föreställning som inte bara torgförs av politiker och progressiva opinionsbildare, utan som de allra flesta därtill tar för så given att de inte för ett ögonblick skulle få för sig att ens reflektera närmare över saken.

Problemet med denna föreställning är inte bara att till exempel postmoderna charlataner åtnjuter en hög social och akademisk status i vårt förment evidensbaserade samhälle. Vad som framför allt gör den falsk är det faktum att samhället av idag alltjämt i allra högsta grad präglas av sedvänjor och narrativ av en religiös och vidskeplig natur, om än i halvhjärtad sekulär förklädnad. Ja, faktum är att parallellerna i grund och botten är så uppenbara att det från den någorlunda historiskt bevandrade personens sida närmast krävs en aktiv insats för att inte se dem.

Postkolonialismen, myten om den strukturella rasismen och föreställningen om det grasserande kvinnohatet är ingenting annat än arvsynden i ny skepnad. De floskelspäckade värdegrundsdokumenten är ingenting annat än vår tids katekes. Föreställningen att jordens undergång står för dörren till följd av människans koldioxidutsläpp är ingenting annat än den urgamla religiösa eskatologin i samtida språkdräkt, och de profeter som nu förespråkar klimatdiktatur har en slående likhet med till exempel digerdödens flagellanter. Parallellerna mellan vår tids hätska jakt på ideologiska kättare och puritanernas häxprocesser är uppenbara, och frasen alla människors lika värde fyller för den nutida människan samma rituella funktion som Ave Maria en gång gjorde för tidigare generationer.

Listan kan göras oändlig, och detta borde inte förvåna någon. Vårt behov av ritualer är konstant, vår irrationella natur är ett biologiskt faktum alldeles oavsett vad upplysningstänkarna intalade sig, och kulturella sedvänjor har alltid visat sig betydligt mer beständiga än sina mer flyktiga yttre former. Vad mer är, som Oswald Spengler, Max Weber, Erik von Kuehnelt-Leddihn och senast Mencius Moldbug konstaterat är den rådande progressiva ordningen ingenting annat än en gren av den protestantiska puritanismen.

Det samhälle vi intalar oss är rationellt, sekulärt och tolerant är i själva verket genomsyrat av religion. De värderingar vi intalar oss är en produkt av toleransen och det sunda förnuftet är i själva verket en produkt av en tämligen fanatisk gren av kristendomen, vars närmaste släkting såväl Spengler som Evola finner i islam. Att detta tankegods på senare tid kliniskt rensats från varje spår av Gudsbegreppet gör det inte mer rationellt, tolerant eller sekulärt, men väl desto mer förrädiskt.

2019-02-02

Rasism, lysenkoism, flogistonteori och vattuminskning

Den gängse rasismdiskursen präglas inte bara av betingade reflexer, hysteriska känsloutbrott och en total avsaknad av logik. Den präglas därtill av en ordning där det ironiskt nog anses fullständigt självklart att människor skall behandlas olika beroende på hudfärg, etnisk bakgrund och religiös tillhörighet.

Media fylls just nu av krigsrubriker om en svart kvinna som blivit avvisad från ett tunnelbanetåg efter att hon först inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis, och därefter brukat våld mot väktare sedan hon fått en tilläggsavgift utskriven. Hade föremålet för väktarnas aktion varit en vit man hade ingen lyft ett ögonbryn, men eftersom det i stället rörde sig om en svart kvinna påstås och insinueras nu i den ena artikeln efter den andra att det hela skulle vara ett utslag av rasism. Kändisar och opinionsbildare står på kö för att delge oss sina synnerligen vulgära tankar om det inträffade, och påstår rentav att händelsen visar att väktare utgör "det största säkerhetshotet för medborgarna". Detta i ett läge då nyheter om hur 83-åringar blir brutalt misshandlade av inbrottstjuvar tillhör det nya normala.

Den gängse rasismdiskursen utgör en skyddad verkstad vars aktörer fullständigt fjärmat sig från verkligheten, men som de flesta till följd av den ständiga progressiva propagandan inte desto mindre internaliserat så till den grad att de inte längre förmår se det uppenbara – nämligen att den är helt igenom förljugen. I ett läge där invandrares överrepresentation i grov brottslighet är skyhög, får vi därför nu läsa debattartiklar skrivna av personer med invandrarbakgrund som, efter att de på tämligen okonventionella grunder blivit riksdagsledamöter, hävdar att det stora problemet i sammanhanget skulle vara svenskars våld mot invandrare.

Den påstådda rasism svenskar dagligen får höra att de utövar mot de personer som – till en väldigt hög kostnad för svenska skattebetalare, och ofta på påfallande oklara grunder – invandrat till Sverige, bör i första hand förstås som ett fantastifoster skapat av postmodernister, en kaosdyrkande vänster och progressiva fanatiker. Vad mer är, genom att pumpa ut dylika förljugna narrativ förskjuts uppmärksamheten från politikernas inkompetens, den utbredda laglösheten och den sorglösa invandringspolitikens allt mer uppenbart destruktiva konsekvenser.

Det existerar naturligtvis rasism i Sverige (en rasism som för övrigt sannolikt i första hand återfinns bland personer som själva invandrat), men vad som i allmänhet torgförs som "rasism" är en kombination av regelrätta hjärnspöken, en systematisk ovilja att hålla invandrare ansvariga för sina egna handlingar och en akademisk förkärlek för ett vänsterextremt tankegods i vilket orsakerna till invandrares överrepresentation i bland annat brottslighet söks i vad svenskar gör.

Så länge detta inte förändras kan begreppet "rasism" med fördel sorteras in under samma kategori som begreppen homeopati, lysenkoism, flogistonteori och vattuminskning. Användningen av ordet "rasism" bör idag i första hand förstås som att den som yttrar det vill positionera sig på ett sätt som är så förmånligt för vederbörandes framtida karriär som möjligt. Att samma personer till synes inte bryr sig det minsta om att priset för detta agerande blir allmän fördumning, en destruktiv politisk linje och ett alltmer giftigt samhällsklimat, är en fingervisning om hur gott deras uppsåt egentligen är.