2019-06-26

Progressivism som institutionaliserad svaghetsdyrkan

Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.
Matt 5:2-12

Ett användbart perspektiv för den som vill förstå progressivismen är att betrakta denna ideologi som institutionaliserad svaghetsdyrkan. Med detta avses inte, som många tror, att progressivismen förordar solidaritet med och hjälp till svaga människor, utan att denna vår tids stora överideologi håller svaghet, hjälplöshet, osjälvständighet och karaktärslöshet för ideal. Många spårar sannolikt detta till socialismen, då denna position ofta är något som utmärker socialistiska partier av idag. Denna hållning är dock förhållandevis ny, och traditionellt har socialismen sina oräkneliga brister till trots tvärtom idealiserat den starka människan, någonting som inte minst framgår av den socialistiska estetiken. I stället bör denna svaghetsdyrkans rötter sökas i kristendomen, protestantismen och socialliberalismen.

Den svaghet progressivismen idealiserar behöver inte vara fysisk, tvärtom anses ofta själslig svaghet i kombination med okontrollerad kroppslig styrka utgöra en särskilt behjärtansvärd kombination. En människa som erbjudits möjlighet efter möjlighet utan att ta vara på dem, betraktas närmast som helig då hon tar sig rätten att "hämnas" för de misslyckanden hon skyller på andra. En bedragare som ljuger om sin ålder för att erhålla asyl anses som mer skyddsvärd än den som talar sanning. Att ifrågasätta de personer som reser till Sverige från länder med gott om enkla jobb för att tigga, då dessa hävdar att det enda alternativet är svält, trots att de bevisligen överlevde även före ett EU-fördrag plötsligt möjliggjorde sådana resor, blir till blasfemi. Föräldrar som utsätter sina barn för livsfara då de hoppas skaffa sig ekonomiska fördelar genom att utvandra till Västvärlden upphöjs till martyrer. Och så vidare.

Behovet av svaghet är så omättligt att man slentrianmässigt inte bara skapar offer även där inga finns, utan också gör förövare till offer. Företeelsen gör även stora avtryck i språket, vilket märks inte minst i det frekventa bruket av stundom närmast parodiskt sentimentala adjektivkonstruktioner som utsatta, särskilt utsatta, ömmande och synnerligen ömmande. Grupp efter grupp fråntas agens och fastslås vara offer för förtrycksstrukturer som förklarar deras oförmåga att ta hand om sig själva, brist på hyfs, antisociala beteende eller grova kriminalitet. Detta blir i många fall snart också till en självuppfyllande profetia, då offerskapet utgör något så eftersträvansvärt att även många tidigare stolta människor snabbt anpassar sig till de incitament som skapas.

Mot denna bakgrund får inte bara progressivismens ovilja att ingripa mot och bestraffa grova brott plötsligt en förklaring. Mot denna bakgrund blir också demoniseringen av kärnfamiljen, självtillräckliga människor och den som har fräckheten att vägra se sig som ett offer, trots att denne via någon av sina grupptillhörigheter är klassad som ett sådant, begriplig. I ett samhälle som dyrkar svaghet blir det faktum att så få på allvar vågar kritisera en politik som inte bara är uppenbart skadlig, utan också direkt patologisk, någonting fullt naturligt. Ett sådant samhälle blir till en plats där samvetsgrannhet, pålitlighet, ärlighet och hederlighet inte är eftersträvansvärda egenskaper, vilket i sin tur också förklarar varför svensk offentlighet alltmer framstår som en tävling om vem som kan inta den mest ansvarslösa och amoraliska hållningen.

2019-06-24

Om höger-vänster-skalan som vår tids dualism

Att analysera världen i termer av motsatspar – eller mer korrekt dualismer – är sannolikt en djupt rotad mänsklig instinkt. Dessa dualismer har inte bara haft olika namn i olika epoker och kulturer, formats av varierande paradigm och präglats av vem som skrivit historieböckerna, utan har också under historiens gång omväxlande varit grundade i såväl det högst handfasta som det strikt metafysiska. Exemplen är legio, men till några av de mer välkända hör yin och yang, kropp och själ, Shiva och Shakti, ljus och mörker, gott och ont samt våg och partikel. Parallellerna mellan dessa dualismer är många, och den som så önskar kan säkert formulera ett starkt argument för att de samtliga varit ett uttryck för att åskådliggöra en och samma grundläggande egenskap hos universum. I vår egen tid och vårt eget kulturella sammanhang manifesterar sig, utan att särskilt många förstår detta, en närbesläktat dualism i höger-vänster-skalan.

Detta kan tyckas ironiskt, då höger-vänster-skalan idag i regel är djupt missförstådd av såväl de som kallar sig höger som de som kallar sig vänster, men inte desto mindre kastar ett sådant synsätt ljus över de osunda skeenden och ideologiska konflikter som präglar vår egen tid. Denna dualism avviker dock från många andra dualismer i ett centralt avseende, nämligen att den är asymmetrisk. Metoder, retorik och ordval som är godkända då de används av vänstern utgör grova övertramp då de tillämpas av högern. Vad mer är, om inte den övergripande utvecklingen – om än så bara lokalt – uppvisar en tydlig trend mot en rörelse vänsterut, anses detta utgöra ett hotfullt avsteg från den naturliga ordningen att svaret obönhörligen blir väldigt aggressivt.

Ibland är de sätt på vilka denna dualism yttrar sig relativt uppenbara. Höger representerar till exempel ordning, tradition, självständighet och styrka där vänster representerar kaos, normupplösning, beroende och svaghet. Mellan andra motsatspar låter sig denna kategorisering i höger och vänster vid första inblick inte göras. Då man börjar söka efter motsatspar som uppvisar samma asymmetri som den som utmärker dualismen höger-vänster finner man dock någonting intressant, nämligen att ett flertal sådana motsatspar dels existerar, dels tenderar att vara intimt sammankopplande med konflikter som utan vidare låter sig placeras in på höger-vänster-skalan. Till de mer okontroversiella bland dessa hör land och stad. Till de mer känsliga hör maskulinitet och femininitet, inhemskt och utländskt, vita och svarta människor, Occidenten och Orienten samt kristendom och islam.

Detta är i sig nödvändigtvis varken någon logisk eller given indelning. Huruvida till exempel Västerlandet i sak är mer höger än Orienten är allt annat än självklart, i synnerhet som man åtminstone på vissa områden utan vidare kan konstatera att så inte är fallet. Vad som i sammanhanget är intressant är däremot det faktum att landet, mannen, Västerlandet och kristendomen indirekt identifieras med högern, samtidigt som staden, kvinnan, Orienten och islam lika indirekt identifieras med vänstern. I och med denna identifikation "ärver" dessa företeelser också den asymmetri som präglar höger-vänster-dualismen. Mot denna bakgrund blir det fashionabelt för välbeställda innerstadsbor att kokettera med sitt förakt för människor på landsbygden. Mot denna bakgrund kan Ecce Homo belönas med både hyllningar och en plats i en svensk domkyrka samtidigt som Muhammedkarikatyrer fördöms och motiven bakom dem misstänkliggörs. Mot denna bakgrund blir vita män till en fullt legitim måltavla för yttranden som skulle utmynna i utfrysning och åtal om de riktades mot svarta kvinnor. Och så vidare.

Denna identifikation av motsatspar med en höger- respektive vänsterståndpunkt är någonting som, alldeles oavsett huruvida denna identifikation är stringent eller ej, idag genomsyrar varje aspekt av samhällsutvecklingen. I egenskap av sådan är den inte bara användbar för den som vill förstå sin patologiska samtid, utan också för den som hoppas åstadkomma någonting bättre.

2019-06-22

Whighistoria som illusionsnummer

Johan Norberg har idag liknats vid doktor Pangloss så många gånger att Norberg själv häromåret kände sig manad att ta statsradion till hjälp för att, om än i förtäckta ordalag, försvara sig mot anklagelsen. Att Norberg i detta försvar såväl påpekar att han nyligen gett ut en bok med namnet Framsteg som hänvisar till ett verk med namnet Enlightenment Now tycks vid första anblick bekräfta snarare än vederlägga anklagelsen, i synnerhet när man betänker att ursprunget till den fiktive filosofens namn är ett grekiskt ord med den ungefärliga betydelsen pladdrig. Om man bortser från att Norberg tycks blanda ihop nidbilden Pangloss med dennes förlaga Leibniz när han hävdar att "Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas", tangerar försvarstalet dock någonting högst relevant, nämligen det faktum att Norberg ironiskt nog är en debattör som står revolutionsinspiratören Voltaire betydligt närmare än Leibniz.

Vad Norberg hänger sig åt är i själva verket inte panglossianism utan whighistoria, det vill säga tron på att progressiv politik ständigt leder mänskligheten mot nya framsteg. Begreppet härrör som förledet antyder från Storbritannien, men samma föreställning är idag utbredd västvärlden över. I Sverige manifesterar sig företeelsen i den ofta upprepade lögnen att socialdemokratin gjorde ett fattigt land rikt, i Centerpartiets paroll Framåt! samt i socialliberala opinionstexter i allmänhet och den egenkäre Per Svenssons navelskådande kåserier i synnerhet. Det finns ett korn av sanning i detta så till vida att den klassiskt liberala kampen för bland annat äganderätt och stabila institutioner en gång i tiden bidrog till att sätta igång en spektakulär materiell välståndsökning. Då den progressiva politiken sedan länge inte bara övergett den klassiska liberalismens principer, utan idag dessutom verkar i diametralt motsatt riktning, var det dock också länge sedan whighistorian förmådde leva upp till de grandiosa anspråken.

Att det materiella välståndet ökat under de senaste 100 åren har inte skett tack vare den progressiva politiken utan trots denna, och förklaras i stället av teknikutveckling och ökad kunskapsackumulation. Under tidigare epoker gick kunskap ofta förlorad, då människans samlade landvinningar inom ett område inte sällan återfanns i blott en handfull handskrivna kopior av en bok vilka lätt kunde gå förlorade i bränder, uppror eller ottomanska erövringar. I en tid då det däremot är lätt att duplicera och sprida information går värdefull kunskap ytterst sällan förlorad, vilket i praktiken betyder att mänsklighetens samlade vetande endast kan öka. I en sådan epok bidrar ironiskt nog den ökande entropi som tidigare resulterade i att kunskap gick förlorad i stället till att kunskap sprids och blir tillgänglig för fler, även i de fall då det är den uttalade ambitionen att så inte skall ske.

Annorlunda uttryckt, när välståndet har nått en viss kritisk massa äntrar de evolutionära processer som ständigt driver livet mot högre komplexitet också civilisationens domäner. Den ständigt ökande mängden kunskap mänskligheten tillskansat sig omsätts i nya innovationer som i sin tur, så länge de inte utmynnar i kärnvapenkrig eller någon annan form av högteknologisk kataklysm, omsätts i ökande materiellt välstånd. Det är denna process som utmynnat i de materiella framsteg progressiva politiker som Harold Wilson, Pierre Trudeau, Olof Palme, Annika Strandhäll, Jean-Claude Juncker, ceciliorna Malm- och Wikström samt Robert Mugabe hävdar är frukterna av deras egen klokskap. Vad mer är, den materiella välståndsökningen förutsätts – även i de fall då denna i reella termer har uteblivit – utan att några belägg framförs för detta vara ett bevis på den progressiva ståndpunktens överlägsenhet även i sociala, kulturella och andra i huvudsak icke-materiella frågor.

Whighistorian är således att betrakta som ett avancerat politiskt illusionsnummer, där en utveckling som i bästa fall är oberoende av den progressiva politiken, och i praktiken så gott som alltid bromsas av progressiv politik, tas till intäkt för att legitimera samma progressiva politik, även på områden där inte någonting som ens påminner om en korrelation kan skönjas. När en liberal opinionsskribent skriver ännu en floskelspäckad krönika om att den historiska välståndsökningen utgör ett ovedersägligt bevis på det nödvändiga i mer repression, mer bidragsdriven invandring, fler kriminaliserade uttryck, mer centralplanering av medborgarnas familjeliv och att den politiska klassen med en ångvälts självgodhet bör köra över folkviljan, ägnar sig vederbörande i själva verket åt politiskt bedrägeri.

Vad de progressiva översteprästerna gör är att använda det ekonomiska överskott som skapas då civilisations samlade kunskap ökar till att påtvinga samhället en ständigt mer destruktiv politik, och därefter hävda ett omvänt orsakssamband. Detta uppdiktade orsakssamband tas sedan till intäkt för att en synnerligen dysfunktionell politik inom områden som invandring, jämställdhet och utbildning skulle utgöra en förträfflig hållning som endast extremister kan motsätta sig. Det whighistoriska paradigmet är således inte bara baserat på en lögn, utan därtill en synnerligen förrädisk och direkt farlig sådan.

2019-06-18

GAL-TAN-skalans försåtliga syfte

Att även statsvetare i sina analyser idag frekvent hänvisar till den i utlandet helt okända GAL-TAN-skalan är en väldigt talande indikation på hur anemiskt det offentliga samtalet har blivit, och i vilken sorglig elits händer människor valt att lägga sina öden. Den så kallade GAL-TAN-skalan utgör nämligen inte någon ny ideologisk skiljelinje, utan är (om man bortser från dess propagandavärde som GOD-OND-skala) identisk med den klassiska höger-vänster-skalan minus delar av dennas ekonomiska aspekter. En klassisk högerposition i icke-ekonomiska frågor har alltid utgjort ett ställningstagande som moderna statsvetare skulle kategorisera som TAN, och på samma sätt skulle en modern statsvetare instinktivt kategorisera en återfödd Robespierre eller Lenin, om en sådan plötsligt äntrade den samtida politiska arenan, som GAL.

GAL-TAN-skalans plötsliga uppkomst är med andra ord konsekvensen av en slående historielöshet. I egenskap av sådan är den dock också en högst signifikant värdemätare på ett materialistiskt, ytligt och hedonistiskt samhälle där kulturjournalistik reducerats till skrikig tonårsradikalism, där traditioner bespottas, där erfarenhet föraktas samtidigt som ungdomens brist på sådan förväxlas med visdom, och där rebellen blivit synonym med den som mest aggressivt trummar ut etablissemangets budskap. I ett samhälle av sådant själsligt armod blir det också fullt naturligt att reducera höger-vänster-skalan till en axel mellan Annie Lööfs gränslösa snabbmatshedonism och Gudrun Schymans lika gränslösa bidragsbackanaler.

Det problem GAL-TAN-skalan konstruerats för att lösa är den besvärande omständigheten att etablissemangets skörbjuggskult inte visat sig vara förankrad i folkdjupet. Den revolt mot Instagrampolitiken som utbrutit låter sig inte placeras på någon punkt mellan Annie Lööf och Gudrun Schyman, varför den åderlåtna politiska modellen begåvats med en andra dimension, uppspänd mellan en punkt kallad GAL någonstans på den axel som separerar Annie Lööf från Gudrun Schyman, och en punkt kallad TAN någonstans i nedervärlden. Förutom att möjliggöra en klassificering av motståndet tjänar denna nya artificiella dimension ett annat försåtligt syfte, nämligen att utmåla en klassisk högerposition som någonting utomrumsligt som såväl journalister som myndigheter utan vidare kan fördöma samtidigt som de till synes förhåller sig strikt objektiva till både högerns och vänsterns positioner.

Det är också mot denna bakgrund man bör förstå de patologiska positioner vad som i dagligt tal kallas "högern" och "vänstern" idag intar. "Vänstern" inte bara koketterar med sitt förakt för arbetarklassen, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är generösa bidrag till människor som vill snylta på andras arbete. "Högern" intar inte bara en position i invandringsfrågan som leder till att skatter höjs samtidigt som välfärden försämras, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är att skattepengar skall regna över svågerkapitalister. Såväl inom "högern" som "vänstern" har man, annorlunda uttryckt, intagit positioner som för det första till stora delar utgör motsatsen till vad man själva påstår sig kämpa för, och för det andra till stora delar sammanfaller med vad som brukade vara en nidbild av den egna ståndpunkten.

Medan denna pseudodebatt mellan "högern" och "vänstern" pågår, gnuggar den kaoskult den klassiska liberalismen med tiden utvecklats till sina händer. I det politiska klimat som skapats har den tillskansat sig fritt spelrum, och till skillnad från både "högern" och "vänstern" vet den precis vem dess fiende är. Det finns en väldigt konkret anledning till att liberalens röst dryper av gift varje gång ordet "höger" yttras – nämligen att det är arvfienden man talar om. Av samma anledning har liberalen också alltid överseende med de snedsteg från vänsterhåll man inte för en sekund tolererar när de kommer från höger. För liberalen är socialisten endast en vänsterbroder som gått en aning vilse, i värsta fall förvisso ett irritationsmoment, men i bästa fall också en naturlig allierad.

Det är detta som alltid utgjort den huvudsakliga konfliktlinjen mellan höger och vänster. Den felaktiga uppfattningen att vänstern utgörs av socialismen och att högern utgörs av en allians mellan konservativa och liberaler är grundad i omständigheten att spelplanen under några årtionden tillfälligt förändrades i samband med kalla kriget. Sedan Sovjetunionens fall har den naturliga ordningen dock återställts, någonting som inte minst vinterns svenska regeringsbildning var en synnerligen pedagogisk inblick i. Liberaler förstår till skillnad från de flesta andra detta mycket väl. De vet att såväl socialismen som den "höger" som de samregerat med inom ramen för Alliansen är domesticerade och oskadliggjorda. Vad som däremot får dem att tugga fradga är en renässans för en höger som vågar vara höger på riktigt.

2019-06-11

Myten om den klassiske liberalen

Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av "framåt", men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut. Att John Lockes och Adam Smiths en gång till synes så vitala liberalism med tiden kommit att förvandlas till en nedbrytande skörbjuggskult företrädd av uttolkare som Erik Ullenhag är en fullständigt naturlig konsekvens av detta grundläggande sakförhållande, och den som påstår att ett parti som Liberalerna inte lever upp till sitt namn har därför också fel. Partinamnet rymmer till skillnad från vad många tror över huvud taget ingen motsägelse, utan säger tvärtom någonting mycket grundläggande om vad liberalismen egentligen är. Vad som däremot rymmer en högst påtaglig motsägelse är det faktum att så många liberaler som påstår sig företräda den klassiska liberalismen såväl sluter upp bakom dylika partier som delar gängse liberalers fientliga inställning till högern.

Motsägelsen består i det faktum att den klassiska liberalismen med samtida mått mätt är ärkereaktionär. För den klassiska liberalismen skulle den samtida oförmågan att upprätthålla lag och ordning, de låga straffen, den slapphet med vilken jihadister bemöts, skolans omfattande ideologiska uppfostringsambitioner och det faktum att samhället i snabb takt omformas av en skattefinansierad invandring som till sin natur drivs av bidrag, framstå som en vederstygglig ordning. I den mån samtida liberaler som påstår sig representera den klassiska liberalismen över huvud taget kritiserar denna ordning är deras kritik dock påfallande ljum, och även i den mån de kan förmås att framföra halvhjärtad kritik sluter de när det kommer till kritan alltid upp bakom denna ordning, emedan de alltid ser de alternativ högern erbjuder som en mycket större ondska.

De högeralternativ till den rådande ordningen de med liberalens mest grundmurade ryggmärgsreflex därmed förkastar, utgör dock ironiskt nog i regel en hållning som står den klassiska liberalismen betydligt närmare än den de själva ställer sig bakom. Vad de därmed själva röjer är att de har vänt den klassiska liberalismen ryggen. I valet mellan en restriktiv invandringspolitik och en stort inflöde av invandrare som primärt lockas av utsikterna till höga bidrag, väljer den förment klassiske liberalen det senare. När en myndighet för att främja positiva rättigheter hotas av nedläggning rycker den förment klassiske liberalen ut till dess försvar. När skolan, de statliga medierna och statsapparaten ogenerat används för att indoktrinera allmänheten, väljer den förment klassiske liberalen inte bara att ställa sig på de statligt avlönade kulturkrigarnas sida, utan därtill att förlöjliga den höger som protesterar. Och så vidare.

Allt detta är naturligtvis precis vad man skulle kunna förvänta sig av en gängse liberal. Det är dock en hållning som aktivt bidrar till att ytterligare undergräva den klassiska liberalismens ideal. Den förment klassiske liberalens påstått klassiskt liberala hållning visar sig därmed inte bara vara en läpparnas bekännelse, utan också någonting som står i direkt motsatsförhållande till de faktiska omständigheterna. I valet mellan det den förment klassiske liberalen kallar "sossigt" och någonting som faktiskt skulle innebära att man ånyo närmade sig den klassiska liberalismens ideal, väljer den förment klassiske liberalen det "sossiga". Inte bara ibland, utan ofelbart och med ett urverks precision.

Den förment klassiske liberalen utgör därmed inte en förkämpe för den klassiska liberalismen, utan tvärtom en aktiv motståndare till denna. Vad mer är, den förment klassiske liberalen visar genom sitt instinktiva och kategoriska avståndstagande från allting som kommer högerifrån, trots att detta i regel skulle innebära en återgång till mer klassiskt liberala värden, att vederbörande står väldigt nära Erik Ullenhag men mycket långt från Adam Smith. Den förment klassiskt liberala hållningen visar sig därmed vara blott en tom pose, helt utan koppling till verkligheten. Den förment klassiskt liberala hållningens syfte är blott att upprätthålla illusionen av den egna hållningen som någonting mer spännande, rebelliskt, anrikt och ädelt än vad den faktiskt är.

2019-06-07

Om lagen om hets mot folkgrupp i ljuset av James Burnham

I sin mycket läsvärda klassiker Suicide of the West från 1964 hävdar James Burnham att västvärlden, i bjärt kontrast till vad de flesta tror, är en civilisation på tillbakagång, och att liberalismen har en central roll i denna process. Burnham är visserligen själv tydlig med att vad han kallar för "liberalism" är en amerikansk benämning, som i andra delar av världen går under namn som "progressivism" och "socialdemokrati", men intressant nog har de amerikanska och europeiska liberalismbegreppen sedan boken skrevs kommit att konvergera så till den grad att det inte längre är lönt att upprätthålla någon åtskillnad mellan dem. Detta är i sig en ledtråd om hur klarsynt den mening i bokens sista kapitel, i vilken Burnham sammanfattar sitt kärva budskap, egentligen är:

"Liberalism is the ideology of Western suicide. When once this initial and final sentence is understood, everything about liberalism—the beliefs, emotions and values associated with it, the nature of its enchantment, its practical record, its future—falls into place."

De delar av boken som handlar om kommunismen har visserligen åldrats mindre väl, men trots detta ger just omständigheten att Burnhams referenser till "liberalismen" 55 år efter boken tillkomst inte längre behöver ändras i översättning, en fingervisning om hur framsynt hans beskrivning egentligen var. Ett annat tecken på detta är ironiskt nog att delar av boken med tiden har blivit svårbegripliga, då just det förfall som beskrivs i verket har resulterat i att den som läser det idag inte längre delar vad som för den första utgåvans läsare var självklara referensramar. I själva verket var de tecken på förfall Burnham 1964 kunde identifiera påfallande svaga, jämfört med de former samma förfall har tagit sig sedan dess.

Det är värt att notera att när Burnham identifierar liberalismen som det västerländska självmordets ideologi, så menar han inte att liberalismen är samma utvecklings orsak. Vad han i stället menar är att liberalismen till sin natur är palliativ, och att dess funktion är att fungera som en trösterik rationalisering av ett förlopp där västerlandet går en spengleriansk undergång till mötes. Enligt undertecknad har Burnham på denna punkt åtminstone delvis fel, något som inte minst den oförblommerade och långtgående grad av destruktivt politiskt vansinne som idag är vad som så uppenbart driver utvecklingen talar för.

Inte desto mindre talar just detta vansinne inte bara för att Burnham på det stora hela hade rätt. Det överensstämmer därtill så till den grad med vad han 1964 skrev, att det är tveksamt om han ens själv förstod hur rätt han hade. På punkt efter punkt kan utvecklingen sedan 1964 förklaras med vad Burnham då observerade. Ett tidigt exempel på detta kom redan 1968, och sedan dess har utvecklingen bara accelererat. I ljuset av Burnham blir de hätska attackerna på traditioner, normer, nationalstaten, manligheten samt lag och ordning plötsligt begripliga. Ett särskilt belysande exempel på detta återfinns dock i lagen om hets mot folkgrupp, och i en vidare bemärkelse också i vänsterns alltmer aggressiva försök att undergräva sina meningsmotståndares möjligheter att uttrycka sina tankar.

Lagen om hets mot folkgrupp påbjuder kodifierad olikhet inför lagen. Att attackera någon för vederbörandes hudfärg, etnicitet eller religion är inte bara lagligt, utan därtill fashionabelt, så länge hudfärgen i fråga är vit, etniciteten i fråga är västlig och religionen i fråga är kristendomen. I den mån hudfärgen, etniciteten eller religionen är en annan, utgör dock detta inte bara någonting som anses socialt oacceptabelt, utan därtill någonting som i en domstol kan ge högst kännbara straff. Olikheten inför lagen är med andra ord inte godtycklig, utan syftar tvärtom till att göra det fullt möjligt att angripa väst, samtidigt som västs möjlighet att försvara sig både kriminaliseras och stigmatiseras. Att denna utveckling överensstämmer med Burnhams observation är inte bara uppenbart, utan blir därtill i ljuset av att det progressiva etablissemanget alltjämt fortsätter hålla den djurplågande "Näthatsgranskaren" under armarna så övertydligt att det är tveksamt huruvida Burnham ens själv 1964 hade kunde föreställa sig en så patologisk utveckling.

Detta gäller dock inte bara vad som är tillåtet i strikt juridisk bemärkelse, utan i ännu högre grad vad som är socialt accepterat. Att skända koranen eller framställa avbildningar av Muhammed är visserligen (ännu) inte olagligt, men den som gör det kan kallt räkna med universella fördömanden, snedvriden rapportering och social utfrysning. Att på motsvarande sätt ge sig på kristna eller västerländska symboler, är däremot i progressiva kretsar någonting av det mest fashionabla man kan göra. Även i de fall då den som företräder en antivästlig hållning inte erbjuds några juridiska fördelar jämfört med den som företräder en västlig, är med andra ord spelreglerna tydligt utformade på ett sätt som ger den antivästliga hållningen ett uppenbart överläge.

Burnham blir i ljuset av detta nästan kusligt profetisk. Suicide of the West är i själva verket inte bara en av 1900-talets viktigaste böcker, utan är dessutom till skillnad från merparten av de titlar om vilka samma sak kan sägas påfallande lättläst. Den erbjuder inte bara ett flertal nycklar som är ovärderliga för den som vill förstå sin samtid, utan hjälper också läsaren att se en kvävande och anemisk liberal hegemoni för vad den är. I egenskap av sådan utgör boken obligatorisk läsning för var och en som gör anspråk på att företräda en relevant högerposition

2019-06-02

Om moderniteten som protestantisk teokrati

Det finns få personer den moderna och progressiva människan identifierar sig så lite med som en medlem av Livets Ord, Knutby Filadelfiaförsamling eller Svenska kyrkans fria synod. Att man i en sådan livsåskådning finner en motpol till den egna hållningen beror inte enkom på att man själv, i egenskap av en modern människa med förnuftsbaserade värderingar är ateist, utan minst lika mycket på att man finner dessa människor dogmatiska, stela, indoktrinerande, auktoritetstroende, humorbefriade, osjälvständiga, hämmade och ovilliga att ifrågasätta invanda föreställningar.

I denna nedlåtande hållning återfinns spår av en högst relevant kritik av protestantismen. Vad den moderna och progressiva människan dock är notoriskt oförmögen att ta in, är att det är just bland progressiva och moderna människor man idag i detta avseende finner de mest kompromisslösa protestanterna av alla. I bjärt kontrast till den egna bilden av sig själva som öppensinnade, ohämmade och förnuftssökande individualister står nämligen den komprometterande omständigheten att man, i sin kamp för att sprida den progressiva modernitetens evangelium, agerar precis som de mest nitiska, hårdföra och oförsonliga av protestanter alltid har gjort.

En snabb utblick över den progressiva moderniteten avslöjar i själva verket, för den som vet att känna igen tecknen, att protestantismen står starkare än någonsin. Toleransen för kättare är mindre än på mycket länge, och den frenesi med vilken man bekämpar dem är identisk med den hätskhet religiösa fanatiker alltid bekämpat avfällingar. Att man talar om "värdegrund" förhindrar inte att vad som avses är katekes. Det aggressiva grupptryck man utövar i syfte att få dissidenter att rätta in sig i ledet, är identiskt med den sociala kontrollmekanism Erik von Kuehnelt-Leddihn identifierade som en av protestantismens mest utmärkande egenskaper. Den oreflekterade lätthet med vilken människor delas in i goda och onda, utan att ens några pliktskyldiga försök till nyanseringar görs, bär alla den kompromisslösa protestantismens kännetecken. Till och med den oförblommerade eskatologin finns där för alla att se, komplett med ett förhållningssätt så religiöst att man föredrar meningslösa men spektakulära ritualer framför de åtgärder som faktiskt kan förhindra den undergång man menar står för dörren.

Vad det hela säger oss är inte bara att protestantismen har format den progressiva moderniteten mer än vad de flesta är beredda att medge. Vad det hela framför allt säger oss är att de många hänvisningarna till förnuft, sekularism och evidens bara är en tunn fernissa bakom vilken en fullfjädrad teokrati döljer sig. Att den progressiva moderniteten av sina kritiker stundom liknats vid en sekt har därför också en väldigt enkel förklaring, nämligen att den i grund och botten fungerar precis som just en protestantisk sekt. Vad som i första hand skiljer denna sekt från de sekter den moderna och progressiva människan älskar att skaka på huvudet åt, är att hon själv råkar vara en entusiastisk medlem av den, och därför inte förmår se det uppenbara.

Men, invänder då kanske någon, den moderna och progressiva människan är ju i regel en ateist! Invändningen är i sak helt korrekt, och det faktum att ett trossystem som delas av ateister beskrivs i termer av religion kan vid första anblick förefalla paradoxalt. Att den progressiva modernitetens dogmer är kliniskt rensade från varje spår av Gudsbegreppet förtar dock inte det faktum att religionen i fråga är både kristen och protestantisk. Resultatet av att, precis som Richard Dawkins så länge förespråkat, avskaffa en gud till, har inte blivit ett icke-religiöst samhälle, utan tvärtom ett samhälle fullständigt omedvetet om att det genomsyras av en av de mest fanatiska och humorbefriade former av kristendom som någonsin har existerat.